Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österbotten (F. Pohjanmaa), landskap i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt i enstaka trakter, såsom Kristinestads-,
Mustasaari-, Vörå-, Pedersöre- och Gamla
Karleby-trakterna, finnes stenbunden mark eller
träder fast berggrund i dagen.
Bland betydligare berg må nämnas Ounasselkä,
som utgör en sammanhängande kedja af större och
mindre bergmassor, hvilka utgå från Maanselkä och
sträcka sig ända till Bottniska vikens norra strand
samt åtskilja Torne och Kemi elfdalar och till en del
bilda landskapets gräns mot Vesterbotten. Höjderna på
Ounasselkä utgöras vanligen af enstaka, skogbevuxna
kullar. Stundom krönas desamma af hopade kala
massor af flyttblock, hvilka ej sällan betäcka
vidsträckta ytor. På hvardera sidan om polcirkeln
bildar Maanselkä, Kuusamos och Kuolajärvis höglända,
bergiga och sjörika trakter, de bergigaste i Finland,
om man frånser Lappmarken. Insjöarna ligga här ofta
mer än 240 m. öfver hafsytan. Inom Kuusamo socken
utsänder Maanselkä Kainunselkä utgrening, hvilken i
riktning mot s. v. genomskär östra delen af landskapet
och slutligen förenar sig med Finska landtryggen
(Suomenselkä) samt bildar en naturlig damm mot v. för
Uleåträsks vattensystem, inom hvilket ytterligare
Sotkamoselkä (äfven kallad Vuokkiselkä) och dess
fortsättning Vuokatti stryka fram, mellan
Maanselkä och Suomenselkä. På det jämna österbottniska
kustlandet märkas blott obetydliga höjdbildningar,
bland hvilka de märkbaraste äro Bötom-berget
icke långt från Kristinestad, Kajalaistenvuori
i Ilmola, Sikavuori mellan Laihela och Ilmola
socknar, Santavuori i Ilmola, Simsiönvuori i
Lappo, Suovetvuori, Rautavuori och Huhmarmäki. De
bergåsar, hvilka likt refben utgå från Suomenselkä
och åtskilja de långsmala floddalarna, höja sig ofta
icke öfver den omgifvande marken samt upptagas mest
af mossar och enstaka bergknallar samt i nordligare
delen af sandmoar. De förnämsta vattendragen äro,
räknadt från Kakama å (som fordom utgjort gräns
mot Vesterbotten): Kemi elf, Simo elf och Ijå elf,
Kiiminki l. Haukipudas å, Ule elf, Siikajoki,
Pyhäjoki, Kalajoki, Lestijoki l. Raumajoki,
Perho å, äfven kallad Vetil å, och Gamla Karleby å,
Kronoby å, Esse å (F. Ähtävänjoki), Purmo å, Lappo å
(F. Lapuanjoki), Kyrö elf (som i sitt öfversta lopp
bär namnet Kauhajoki och i sitt mellersta Ilmajoki),
Laihela å, Malaks å, Nerpes å samt sydligast de
obetydliga Tjöck- och Lappfjärds-åarna. Med
undantag af de fyra förstnämnda samt Nerpes- och
Tjock-åarna flyta alla dessa floder i riktning mot
n. v. ut i Bottenhafvet. Samtliga äro mycket forsrika
och svälla starkt upp vid vårflodstiden, då vida
områden stundom af dem of ver svämmas. Den starka
vårfloden jämte svår islossning gör ock dessa floder
icke rätt tjenliga för industriella anläggningar,
i synnerhet som under högsommaren vattenståndet
oftast är ytterligt lågt. Till följd af den jämna
sluttningen mot Bottenhafvet förekomma sjöar blott
sparsamt, utom i nordliga och nordöstligaste delarna
(d. ä. i Kemiträsks, Kuusamo- och Kajana-trakterna).
Inom Kuusamo äro vattnen delade mellan Bottniska
vikens och Hvita hafvets vattenområden;
Kajana-vattnen bilda ett eget vattenområde,
hvars bassäng är Uleträsk, och afledas till
Bottenhafvet genom Ule elf. De största öfriga
sjöarna äro Kemiträsk, som genomflytes af Kemielf,
Simojärvi (90 qvkm.), som ger upphof åt Simo
elf, Pyhäjärvi (131 qvkm.), från hvilken Pyhäjoki
utrinner, Lestijärvi, som ger upphof åt Lestijoki,
Alajärvi, Lappajärvi (151 qvkm.) och Evijärvi, hvilka
tre sjöar genomrinnas af Esseå. Jordmånen är i södra
delen af landskapet fruktbar lerjord, ofta täckt af
moss- och dyjord. Öarna i skärgården äro synnerligen
låga och steniga, men betäckta af ymnig gran- och
löfskog. I norra delen, det nordösterbottniska
kustlandet, utgöres jordmånen mest af sandjord,
hvarför hufvudträdslagen derstädes äro furan bland
barrträden samt björken och aspen bland löfträden,
medan björk och gran äro hufvudträdslagen i södra
Ö. Ek och lönn gå, dock ej vilda, så nordligt som till
63:dje breddgraden. Krusbäret mognar icke så långt i
n. som i Uleåborgstrakten; äppelträdet trifves icke
väl ens i sydligaste delen af landskapet. Deremot
förekomma ymnigt röda och svarta vinbär, t. o. m. i
vildt tillstånd, i nordligaste delen af landskapet
liksom nyponbuskar, hägg och rönn, al och sälg. I
södra delen af landskapet färgas ängarna gula af
ranunkeln, i nordligaste delen af trollius. Smultronet
förekommer ganska allmänt i södra delen af landskapet,
mindre deremot åkerbäret och hjortronet, hvilka
sistnämnda äro norra Österbottens ymnigaste bärslag.
På mineral är Österbotten fattigt. Dock äro dess
geologiska förhållanden ännu blott obetydligt
undersökta. Kopparmalm har man funnit i Kuusamo
äfvensom i Iinattivaara, der under senare hälften
af 1700-talet till och med en grufva bearbetades. Ett
silfvermalmstreck tror man sig nyligen hafva funnit i
Oravais i södra Österbotten. En jerngrufva bearbetades
äfven fordom i Mustasaari socken. Grönaktig, grå eller
gul täljsten förekommer flerestädes på Vuokatti, fin
sandsten på Lauhanvuori på gränsen mellan Honkojoki,
Isojoki (Storå) och Kauhajoki, i hvilka socknar derför
ock goda qvarnstenar tillverkas; glimmerskiffer i
Perho och Karstula. Skogarna äro i de inre delarna
af landskapet ännu stora; vid kusterna och närmast
vattendragen äro de deremot ödelagda, dels genom
afverkning för sågverkens behof, dels till följd af
tjärbränningen, som mångenstädes i landskapets inre
trakter ända till senare tider utgjort befolkningens
förnämsta näringsfång. I norra delen af landskapet
eger kronan vidsträckta skogsområden, i hvilka
skogsbestånden äro mycket goda. I de nordliga
elfvarna, från Kemi till Ule, fångas rikligt lax,
sik och harr; i hafvet utmed kusten strömming,
gädda, aborre, lax, mört, id, braxen och nors. I
de vidsträckta skogarna i östra och norra delen är
jagten ännu en indrägtig sysselsättning. Det jagade
villebrådet utgöres af björn, varg, lo, räf, ekorre,
hare, skogsfogel och någon gång vildren. I hafvet
idkas vårtiden af kust- och skärgårdsallmogen ett
indrägtigt själskytte. Jordbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
