Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östen, svensk sagokonung - Östen (Fornnord. Eysteinn), norska konungar, en norsk ärkebiskop m. fl. Se Eystein - Östen, Th., tysk kompositör. Se Oesten - Östensbro, hvilken landskapslagarna omtala såsom en af de orter konungen passerade på sin eriksgata, ledde öfver den på gränsen emellan Vestmanland och Upland flytande Sævuström l. Sagån och var belägen nedanför Nyqvarn - Östen Åsgrimsson (Isl. Eysteinn), fornisländsk skald - Öster. Se Väderstreck - Öster-Aros. Se Aros och Upsala - Österberg, Aurora Vilhelmina - Öster-Bitterna. Se Bitterna - Österbotten (F. Pohjanmaa), landskap i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östen, svensk sagokonung, som af »Ynglingatal» och de
fornnorsk-isländske historieskrifvarna placeras mellan
Adils och Yngvar, och om hvilken de blott veta att
berätta, att han af jutska vikingar innebrändes »på
Lofund» (hvarmed icke, såsom många forskare hållit
före, kan åsyftas den nuvarande Lofön, hvilken i
forntiden bar namnet Loghö). Snorre har utan grund
låtit de nämnde jutske vikingarna anföras af en Solve,
som enligt Halfs-sagan var norrman till börden, blef
jarl på Själland och slutligen konung i Sverige. Jfr
G. Storm: »Snorre Sturlassons historieskrivning»
(s. 109). Ad. N–n.
Östen (Fornnord. Eysteinn), norska konungar, en
norsk ärkebiskop m. fl. Se Eystein.
Östen, Th., tysk kompositör. Se Oesten.
ÖStenebro, hvilken landskapslagarna omtala såsom
en af de orter konungen passerade på sin eriksgata,
ledde öfver den på gränsen emellan Vestmanland och
Upland flytande Saevuström l. Sagån och var belägen
nedanför Nyqvarn.
Östen Åsgrimsson (Isl. Eysteinn), fornisländsk skald
och såsom sådan den förnämste under hela 1300-talet,
var munk i augustinkloster dels på Island (der han
äfven en tid satt fängslad för uppstudsighet och
våldsamhet mot sin abbot), dels i Norge, tills han
1358 af ärkebiskop Olof sändes till Island för att
visitera dess kyrkliga förhållanden. Dervid kom han
i delo med biskop Gyrd i Skålholt, som till och med
lyste honom i bann. Efter att hafva försonat sig
med biskopen återvände han 1360 till Norge, der han
afled 1361 (enligt andra källor 1366). Ö:s förnämsta
dikt är Lilja, som i 100 8-radiga strofer skildrar
änglarnas och menniskornas syndafall, Kristi lif
och död, uppståndelse och himmelsfärd samt slutar
med uttalandet af författarens hopp om sin och hela
menniskoslägtets frälsning genom Kristi och jungfru
Marias förtjenst. Denna dikt åtnjöt redan i forntiden
en ofantlig popularitet, så att det blef ett ordstäf,
att hvarje skald gerna ville hafva diktat »Lilja», och
det verslag (»hrynhent»), hvari den affattats, från
denna tid vanligen kallades »liljulag». Jfr Eirikr
Magnusson: »Lilja» (London 1870); G. Þorláksson:
»Udsigt over de norsk-islandske skalde» (s. 167
f.). Ad. N–n.
Öster. Se Väderstreck.
Öster-Aros. Se Aros och Upsala.
Österberg, Aurora Vilhelmina, skådespelerska, född i
Stockholm d. 18 Sept. 1826, vardt elev vid k. teatern
1839 och aktris derst. 1846 samt trädde sistn. år
i äktenskap med operasångaren O. Strandberg. Hon
bortrycktes af bröstlidande d. 12 Aug. 1850. Fin och
luftig till hela väsendet, utrustad med fägring och
stor intelligens, utvecklade hon tidigt sina ovanliga
dramatiska anlag, och hennes älskliga, intagande spel
i synnerhet som Jolantha i »Kung Renés dotter» och
Fenella i »Den stumma från Portici» har burit hennes
namn till efterverlden. Hennes svåger skalden Talis
Qualis har besjungit henne i en af sina vackraste
tillfällighetsdikter.
Öster-Bitterna. Se Bitterna.
Österbotten (F. Pohjanmaa), landskap i Finland mellan
61° 58’ och 67° 12’ n. br. samt
21° 3’ och 30° 35’ ö. lgd (fr. Greenw.). Areal
omkr. 108,000 qvkm. Norr om landskapet tillstöter
Finska lappmarken; vesterut begränsas det af
Bottniska viken och den lilla andel af Vesterbotten,
som genom Fredrikshamnska fredstraktaten år 1809
blef finskt område. I s. tillgränsa de finska
landskapen Satakunta, Tavastland, Savolaks och
Karelen och i ö. kejsaredömet Ryssland (Archangelska
guvernementet). Gränsen mot de sistnämnda fyra
landskapen och mot Ryssland går utmed Landtryggen
(Maanselkä), hvilken endast i nordligaste
delen (Kuusamo socken) gör en invikning inåt
landskapet. Största längdsträckningen (n. ö.–s. v.) är
omkr. 700 km., största bredden (ö.–v.) 320 km. Med
undantag af trakten kring Kajana, eller landsträckan
mellan Landtryggen och Kainunselkä, bildar landskapet
en enda, tämligen stor sluttning från Landtryggen ned
mot Bottniska viken, mycket litet ojämn af berg, men
sönderskuren af många rinnande vatten, hvilka utfalla
i Bottenhafvet. I landskapets mellersta del skära
dessa landskapet på tvären med nästan parallella fåror
i riktning från s. ö. till n. v.; i norra delen, n. om
Uleåborg, svänger sig flodernas lopp till riktning
mot v., s. v. och s., och i sydligaste delen till
riktning mot s. v. Ännu långt ut i hafvet fortsättes
sluttningen, bildande med sina ojämnheter än här,
än der steniga och för sjöfarande farliga skärgårdar
med grunda mellanliggande vatten och vidsträckta
undervattensgrund. Störst är denna skärgård utanför
Vasa, vid smalaste delen af Bottenhafvet (Qvarken),
der den mötes af skärgården på svenska sidan. De
mest fruktade af alla undervattensgrund utmed den
österbottniska kusten äro de s. k. Vargö-gaddarna,
hvilka ligga nästan utom synhåll från land omkr. 20
km. ute i hafvet s. v. från Vasa. De förnämsta
holmarna utanför kusten af Österbotten äro Bergö s. om
Vasa, Repplot och Björkö n. om Vasa (alla i Qvarkens
skärgård) samt Larsmo och Eugmo holmar utanför Gamla
Karleby och Karlö utanför Uleåborg. Egendomligt
för det österbottniska kustlandet är den betydliga
landhöjning, som iakttages. Man har uträknat, att
denna landhöjning, som försiggår nästan omärkligt,
skulle på ett århundrade uppgå till något mer än 1
m. Enligt mätningar, som under senaste tid gjorts,
skulle landhöjningen i norra delen af Bottniska
viken (i Brahestads- och Uleåborgs-trakterna)
vara ännu betydligare. I sistnämnda trakter hafva
ock jämförelsevis ofta märkbara jordskakningar
förekommit. Till följd af landhöjningen och de
långgrunda stränderna bildas årligen långs med hela
den österbottniska kusten vidsträckta upplandningar,
som småningom aflägsna de bebyggda orterna alltmer
från hafvet, samt höjas nya undervattensgrund till
fara för seglaren. — Södra delen af landskapet,
det sydösterbottniska landskapet, är slät och jämn
samt påminner tydligt genom sina ändlösa af småskog
bevuxna mossar, der den fria utsigten ibland icke
skymmes ens af en låg skogsbacke, om att den fordom
varit hafsbotten. Endast vid Finska landtryggen
(Suomenselkä)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
