Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvergår till fast. Den temperatur, vid hvilken denna
öfvergång försiggår, »fryspunkten», är densamma
som den fasta kroppens smältpunkt. Likvisst kunna
särskilda omständigheter göra, att vätskan håller sig
flytande ännu åtskilliga grader under fryspunkten,
blir hvad man kallar »öfverkyld» (för vatten till
omkr. – 14°, i trånga rör ända till – 20°). Sådana
omständigheter äro: urkokning af vätskan, tills
all luft bortgått; fullständig ro, hvarför
öfverkylningen lättare försiggår i trånga rör; vätskans
förekomst i fint fördeladt tillstånd, hvarför fint
regn af öfverkyldt vatten kan förekomma vid en
temperatur af ända till – 10°, o. s. v. För öfrigt
tyckes äfven en häftig rörelse hos vätskan hindra
dess frysning, så att exempelvis hafsvattnet vid
stark storm blir öfverkyldt; slå vågorna öfver ett
fartyg, fryser det öfverkylda vattnet, och fartyget
blir öfverisadt. – Det latenta smältningsvärmet är
för is 80 värmeenheter. En följd af detta isens höga
smältningsvärme är, att i våra trakter temperaturen om
vårarna håller sig låg, så länge marken är snötäckt
och hafven äro isbelagda. Smältningsvärme erfordras
äfven, när en fast kropp öfvergår till flytande
genom lösning i en vätska, eller genom intim
beröring med en annan fast kropp, då blandningen
af båda vid den rådande temperaturen skulle vara
flytande. Dervid nedsättes sålunda omgifningens,
och i första hand lösningens, temperatur. Genom en
dylik s. k. köldblandning (se d. o.) af koksalt och
snö kan man sänka temperaturen till ungefär
– 22°, med klorkalcium och snö till ungefär
– 50°. – Det yttre arbete, som erfordras vid en
kropps öfvergång från fast till flytande form, är för
de flesta kroppar positivt, men för några negativt.
De flesta kroppar intaga nämligen i flytande form
större volym än i fast, och i detta fall fordras ett
yttre arbete för att under smältningen undanskjuta
det yttre trycket. Men några kroppar, och
till dem hör isen, äro lättare i fast tillstånd än i
flytande, hvarvid måste inträffa, att det yttre
trycket underlättar smältningen. Vid ökadt yttre
tryck smälta derför sådana kroppar redan vid lägre
temperatur; likaså förhindras för dem den motsatta
öfvergången från flytande form till fast genom ökadt
tryck, så att äfven derigenom ett slags
»öfverkylning», dock af annan art än den ofvan omnämnda,
kan uppstå. Såväl smältpunkt som fryspunkt
nedsättas sålunda för is (vatten) genom ökadt tryck;
motsatsen inträffar för de kroppar, som utvidgas vid
smältning. Nämnda förhållande ger förklaring på
det fenomen att glaciererna röra sig på samma
sätt som en seg massa, utan att isen brister
sönder vid passerandet af smärre ojämnheter i den
underliggande marken. Om isen af ofvanför
belägna ismassor pressas uppför en upphöjning,
ökas trycket utöfver det normala värdet, och en
del af isen smälter; på andra sidan upphöjningen
minskas trycket, och isen fryser till på nytt
(isens s. k. »regelation»).
Hos vätskorna hafva molekylerna kommit på så pass
stora inbördes afstånd, att de kunna röra sig fritt
omkring och förbi hvarandra, under det att dock ännu
medelafståndet mellan
molekylerna är ett för hvarje temperatur visst
bestämdt. Vätskorna ega derför en för hvarje
temperatur viss bestämd volym, hvaremot deras form
uteslutande beror på det kärl, hvari de förvaras. I
motsats dertill ega fasta kroppar såväl bestämd form
som bestämd volym. Äfven vid vätskors uppvärmning
gäller den redan omnämnda tredelningen af det
tillförda värmet. Vätskornas utvidgning är i regel
betydligt större än de fasta kropparnas, hvadan det
yttre arbetet blir af något större betydenhet. Har en
vätskemolekyl vid vätskans fria yta en tillräckligt
stor hastighet vinkelrätt mot ytan uppåt, lösgör den
sig från sambandet med den öfriga vätskan och går upp
i gasform: vätskan »afdunstar», och denna afdunstning
måste för samma vätska tydligen försiggå hastigare,
ju högre vätskans temperatur är. Är rummet ofvan
vätskeytan slutet, t. ex. genom lufttätt lock, kan
på detta sätt en viss bestämd mängd af vätskan hålla
sig i gasform eller ångform, som det också kallas,
i rummet ofvan vätskeytan, så länge temperaturen
är konstant. Denna mängd mätes af det tryck den
bildade gasen, »ångan», förmår utöfva, och ånga,
som på detta sätt i slutet rum befinner sig öfver
samma kropp i vätskeform, säges vara »mättad»; dess
tryck säges vara den mättade ångans maximitryck
eller maximitension. Mättningen försiggår hastigare,
om ingen annan gas finnes i rummet ofvan vätskeytan;
men det slutliga ångtrycket blir detsamma, äfven
om en gas af annat slag finnes der och genom det
hinder, som den utöfvar mot ångmolekylernas fria
rörelse, fördröjer utbildandet af det slutliga
jämnvigtstillståndet. Höjes temperaturen,
afdunstar mera vätska, tills det mot den högre
temperaturen svarande maximitrycket är uppnådt;
sänkes temperaturen, återgår tvärtom en del af ångan
i vätskeform. Det jämnvigtstillstånd, som för
hvarje temperatur uppnås, är för öfrigt hvad man
kan beteckna som ett rörligt jämnvigtstillstånd:
det betyder nämligen ej, att all afdunstning upphör,
utan att lika många vätskemolekyler på tidsenheten
passera genom vätskeytan i båda riktningarna, uppåt
till ångform och nedåt, ur ångan, tillbaka till
vätskeform. Äfven vissa fasta kroppar, såsom is,
kamfer m. fl., kunna direkt afdunsta. Enligt det
moderna äskådningssättet skulle alla fasta kroppar
kunna direkt afdunsta, ehuru ångans maximitryck för
de flesta är för ringa att kunna uppmätas. Ångans
maximitension öfver is är en annan och något lägre
än öfver öfverkyldt vatten af samma temperatur, en
sak, som måste tagas i betraktande vid psykrometrisk
bestämning af den mängd vattenånga (se d. o.),
som atmosferen innehåller vid låg temperatur. –
Uppvärmes vätska i öppet kärl, uppnår den förr eller
senare den temperatur, vid hvilken den bildade ångans
maximitension är lika stor som det yttre trycket. Då
eller, strängt taget, vid en temperatur, som hur litet
som hälst öfverstiger detta gränsvärde, besitter en
inuti vätskan bildad ångblåsa tillräckligt tryck för
att bibehålla sig samt stiga upp till vätskans yta
och derifrån i den omgifvande luften. Ångbildningen
försiggår derför i vätskans hela massa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
