Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeln växer med temperaturen och detta på olika sätt
för skilda ämnen. Lyckligtvis har man i gaserna,
särskildt vätgasen, ämnen, som åtminstone för i
vanliga fall förekommande värmegrader utvidga sig
proportionelt mot värmetillskottet, och termometrar
med andra substanser måste derför ock, när noggranhet
erfordras, jämföras med en gastermometer. Den
vanligast använda termometersubstansen är, som
bekant, qvicksilfver; dess utvidgning är också ganska
regelbunden mellan ungefär — 30° och + 100° C. För
lägre temperaturer än — 30° användes sprittermometer
eller, i nyare tid, toluoltermometer. För öfrigt
må anmärkas, att utom den allmännast använda, af
Celsius angifna termometerskalan, som definieras
derigenom att termometern visar 0° i smältande is
eller snö och + 100° i ångan af kokande vatten vid
760 mm. barometerstånd, i Tyskland ännu användes
fransmannen Réaumurs skala, som vid förra tillfället
visar 0°, vid det senare + 80°, samt i England
och Nord-Amerika tysken Fahrenheits skala, som
vid förra tillfället visar + 32°, vid det senare
+ 212° (se vidare Dilatation, Lufttermometer och
Termometer). – Blandar man tillsammans 1 kg. vatten af
0° och 1 kg. vatten, af + 100°, blir blandningens
sluttemperatur åtminstone i det närmaste lika med
+ 50°; det värme, som det varmare vattnet afgifvit,
har dervid upptagits af det kallare. Blandas deremot
1 kg. qvicksilfver af + 100° med 1 kg. vatten
af 0°, blir blandningens temperatur endast +
3°; den värmemängd, som qvicksilfret afgifvit
vid en temperatursänkning af 97°, har således
förmått höja temperaturen hos en lika vigt vatten
med endast 3°. Man uttrycker detta derigenom att
man säger, att vattnet har (ungefär) 30 gånger så
stort specifikt l. egentligt värme (se d. o.) som
qvicksilfver, hvarvid med en kropps specifika värme
förstås den värmemängd, som förmår med 1 grad öka
temperaturen hos en mass-enhet af kroppen. Till enhet
för värmemängder har man numera kommit öfverens att
taga hundradelen af den värmemängd, som erfordras
för att höja temperaturen hos mass-enheten vatten från
fryspunkten till kokpunkten; denna enhet benämnes
en kalori eller, fullständigare, en medelkalori,
detta sista till skilnad från den förr brukliga
definitionen, som afsåg mass-enhetens af vatten
uppvärmning från 0° till 1°. En liten skilnad mellan
dessa båda definitioner uppstår deraf att vattnets
specifika värme ej är fullt konstant, hvarför ock
i vårt första exempel blandningens temperatur ej
blir exakt, men väl nära, lika med 50°. För öfrigt
skiljer man mellan en stor l. »kilogram-kalori»
och en liten l. »gram-kalori», beroende på om till
mass-enhet väljes ett kilogram eller ett gram; det
senare är numera det vanligaste. Af alla fasta och
flytande kroppar har vattnet det största specifika
värmet; deremot finnes en gas, vätgas, som, efter vigt
räknadt, har större spec. värme än vattnet, nämligen
ungefär 3 gånger så stort. I vissa praktiska frågor,
särskildt af meteorologisk natur, kan det åter vara af
intresse att med hvarandra jämföra de värmemängder,
som åtgå till att lika starkt upphetta
lika volymer af skilda kroppar; efter volym räknadt,
blir alla gasers egentliga värme många gånger
mindre än 1. Samma beräkning efter volym måste ock
användas, om man vill jämföra hafvets och landets
olika uppvärmning genom solstrålarna eller afkylning
genom utstrålning. Efter Bezolds uppskattning skulle
markens spec. värme efter volym räknadt vara 0,3 till
0,6 (jfr om land- och sjöbris i art. Vind). – Genom
noggranna försök, först anställda af engelsmannen
Joule, sedan af många andra experimentatorer, vet
man numera, att man med användande af en gifven mängd
mekaniskt arbete kan alstra en gifven värmemängd. Är
denna en kilogram-kalori, kallas den förbrukade
arbetsmängden värmets mekaniska eqvivalent (se
d. o.); dess värde uppgifves numera vanligen till
430 kilogrammeter. Detta, jämte utförbarheten af den
omvända processen: förvandling af värme i arbete; är,
strängt taget, allt hvad man vet om värmets natur,
eller, med andra ord, man vet, att värme är en form
af »energi». (Anmärkas bör dock, att förvandlingen af
värme i arbete aldrig kan ske fullständigt; arbetar
en maskin mellan de absoluta temperaturerna T<sub1</sub> och
T2, så kan af det
tillförda värmet på sin höjd bråkdelen
| T1 ― T2 |
| T1 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
