Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdalen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enligt det äldre. Enligt det äldre systemet uppsättas
Svea lifgarde, Andra lifgardet, Lifgardet till häst,
ingeniörtrupperna och Värmlands fältjägarekår, hvars
manskap är tjenstledigt mellan vapenöfningarna,
enligt det nyare Kronprinsens husarregemente och
trängbataljonerna äfvensom Skånska husar-, Skånska
dragon- och Norrlands dragonregemente, de senare
möjligen med vissa afvikelser. Genom 1892 års
förbättrade härordning har tillkommit ett tredje
värfningssystem för artilleriet, hvilket håller
en medelväg mellan de båda föregående, äfvensom
ett fjerde, med fast lön, för de norrländska
infanteriregementenas, Gotlands regementes,
Hallands och Blekinge bataljoners värfvade manskap
(volontärer). – I sjelfva verket uppsättas äfven våra
indelta trupper (se Indelta armén) genom värfning,
ehuru rust- och rotehållarna dervidlag äro värfvare.
Vid flottan finnes icke värfning i ordets egentliga
bemärkelse. Som båtsmanshållet – hvarigenom flottan
länge rekryterats – numera på grund af åtskilliga
orsaker kommer att upphöra, upprättades, för att
ersätta detsamma, 1887 flottans värfvade stam,
som antages (värfvas) enligt kontrakt för en tid
af 8 år. De, som önska blifva värfvade, ingifva
skriftlig ansökan derom till stationsbefälhafvaren
vid endera af flottans stationer och få sedan
förständigande att personligen inställa sig inför
en kommission, som på bestämd tid besöker vissa
platser inom riket och då antager eller kasserar
de sökande. Efter 2 1/2 års tjenstetid permitteras
manskapet vanligen för den återstående tiden,
men med skyldighet att, om så påfordras, inställa
sig till tjenstgöring. Sjömanskårens fasta stam
rekryteras med ynglingar, som till en början
vinna inträde vid skeppsgossekåren och sedermera,
när de inhemtat lämpliga kunskaper, öfvergå till
matroskåren eller rättare till matros-, eldare- och
handtverkskompanierna. Matrosen qvarstår i tjenst,
tills pensionsåldern är uppnådd, och kan, då han är
lämplig dertill samt genomgått vederbörliga examina,
befordras till underofficer. Undantagsvis antagas
vid matros-, eldare- och handtverkskompanierna
äldre ynglingar, som varit i privat sjötjenst,
utan att de först ingå i skeppsgossekåren.
C. O. N. L. H.
Väring, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad,
Binnebergs tingslag. Areal 4,106 har. 1,121
innev. (1892). V. bildar med Locketorp ett
konsistorielt pastorat, Skara stift, Södra Vadsbo
kontrakt.
Väring (Isl. vaeringi l. vaeringr) betecknar en
skandinavisk legosoldat i den grekiske kejsarens
lifgarde, företrädesvis under 10:de och 11:te
årh. Kåren bildades sannolikt vid midten af 900-talet,
men redan i början af detsamma omtalas «rhos»
(skandinaver) såsom en afdelning af den grekiska
flottan, och 911 års fördrag mellan »rhos» och
greker tillförsäkrar de förre rätt att i obegränsadt
antal inträda i kejsarens tjenst. Väringarna, som
i allmänhet utgjorde en trupp på omkr. 500 man,
omgåfvo kejsarens person, vaktade hans palats,
följde honom i krig och paraderade vid högtidliga
tillfällen. Afdelningar af kåren omtalas dock äfven
såsom förlagda på andra orter. De kallas af grekerna
»de yxbärande varangerna», och man såg dem aldrig utan
yxa, svärd och knif. Trohet och tapperhet angifvas
som deras utmärkande kännetecken af både greker
och isländare. Efter Englands eröfring af Vilhelm
1066 började angelsachser i stor mängd taga tjenst i
Konstantinopel och aflöste småningom skandinaverna,
så att kåren blef rent engelsk. Som sådan egde den
bestånd till Konstantinopels eröfring af turkarna
1453. – Ordet väring är otvifvelaktigt af svensk
rot och först användt i Ryssland. Hos de slaviske
ryssarna, som lånade ordet under formen varjag, är det
ett folknamn och betecknar skandinav, särskildt svensk
(se vidare Ryssland, sp. 1542–43). Förhållandet är
detsamma med det arabiska varank och ursprungligen
äfven med det grek. βάραγγος (barangos), hvilket
i början af 1000-talet aflöste ordet »rhos» såsom
beteckning för skandinav, men då till en början
för tydlighetens skull sammansattes rhos-varung
l. varang-rhos. – Skandinavien hette derför hos
grekerna Varangia och Östersjön hos ryssar och araber
Varjag- och Varank-hafvet, alldeles som Svarta hafvet
under ett tidigare skede efter samma folk kallades
Rûshafvet. Grundbetydelsen är oviss. Den vanliga
förklaringen är »edsvuren krigare», af vár, löfte,
ed, således ett yrkesnamn, gifvet folket efter dess
hufvudsakliga sysselsättning i Ryssland, eller ock
»skyddsförvant», af samma ord vár. Äfven har man
föreslagit tolkningen »vårfolket», enär skandinaverna
kommo till Ryssland med våren, eller »de våra»,
af pronom. vår. Jfr A. Cronholm: »Wäringarne»
(1832), och V. Thomsen: »Ryska rikets grundläggning
genom skandinaverna» (1882). N. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
