Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdalen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sett hos allmogen i riket», må följande
meddelas. Närmast kroppen bars ett hvitt linne,
fasthållet kring lifvet med en gördel eller
list. Buret ensamt om sommaren och i hemmet utan
andra kläder, kallades det »brudnaserk» och var då
omkring midjan rynkadt som kjortel och kring halsen
försedt med krage, som hopfästes med silfverspänne. I
st. f. den fullständiga »brudnaserken» brukades i
hvardagslag äfven ett enklare lintyg, öfver hvilket man
på helgdagarna drog en kort skjorta af köpstadslärft
(kallad »upplät» eller »öfverdel»). Öfver »serken»
bar man ett skört eller en kjortel af mångfaldigt
olika tyg samt omkring lifvet ett lifstycke utan
ärmar, stundom hopsydt i ett stycke med skörtet
(»upplätakjortel»). Vid full klädsel bar man öfver
lifstycket en tröja med ärmar, och om midjan bands
en gördel, ett bälte eller skärp af mångfaldigt
olika färg och beskaffenhet. Denna gördel, som
af ålder kallades »fälttecknet», ansågs vara en
hedersprydnad, ett minne af stammodern Blenda. Öfver
hela drägten bars slutligen en dyrbar kappa, hvilken
ännu på 1740-talet alltid lades öfver sadeln, ty
hon »måste följa med mera för staten än för nyttans
skull». Denna praktfulla medeltidsdrägt erhöll sin
fulländning genom rika silfversmyckeri, till hvilka
bl. a. hörde silfverbältet (icke sällan förgyldt),
som bands omkring midjan nedom »fälttecknet» och kunde
väga ända till 4 marker. Dessa silversmycken, hvilka
gjorde drägten så dyrbar, att den i värde motsvarade
mången gård, betraktades enligt värendskt rättsbruk
såsom hustruns enskilda tillhörighet och kunde icke
utan hennes särskilda medgifvande af mannen användas
för boets gemensamma bästa. Genom sitt afskilda läge
behöll befolkningen länge sina uråldriga plägseder,
och landets odling qvarstod ännu på 1600-talet på sitt
ursprungliga stadium: inga körvägar, åkerbruket föga
annat än ett nomadiskt svedjande, boskapsskötseln
landets hufvudnäring och vid dess sida jagten, fisket
och myrmalmssmidet. Boningshusen voro sparrstugor
af grofva rundtimmer, länge utan fönster å väggarna,
endast å det torftäckta taket, i allmänhet utan löst
husgeråd, och vid östra gafveln, öfver förstugan,
tillbyggda med ett till försvar afsedt högre loft
eller hus, till en början försedt med utskjutande
öfvervåning, »skunk», som invändigt bildade ett
framtill öppet galleri l. svale, dit en trappa
(loftsbro) ledde utifrån, som kunde upphissas likt en
vindbro. Längre fram flyttades trappan in i sjelfva
förstugan, och äfven vid vestra gafveln tillbyggdes
vid större gårdar ett liknande hus, »bakhus»,
hvadan byggnaden i sin helhet fick ett sadelformigt
utseende. Rörande folkets lefnadssätt, seder och bruk
i öfrigt, dess näringsfång, stamförfattning samt från
hedenhös ärfda kult och vidskepelse må hänvisas till
G. O. Hyltén-Cavallius’ etnologiska arbete »Wärend
och Wirdarne» (2 bd, 1863–68).
Värfning, krigsv., kallas en persons frivilligt
ingångna förbindelse att mot vissa förmåner tjena
vid krigsmakten en viss tid. Värfning förekom redan
i forntiden. De grekiska
legotrupper, som trädde i perserkonungarnas tjenst, voro
intet annat än värfvade. Likaså använde kartagerna
och romarna under kejsaretiden, synnerligen mot dess
slut, värfvade eller legotrupper. Dylika användes väl
äfven sedermera af de östromerske kejsarna och af de
rika italienska sjöstadsrepublikerna, men allmännare
förekommo de i mellersta och vestra Europa först mot
slutet af 1400-talet, hvarefter värfvade trupper,
företrädesvis tyska landsknektar samt italienska,
spanska och skotska knektar, ganska allmänt kommo
till bruk under 1500-talet (se Landsknektar,
sp. 660). Under de båda följande århundradena
uppsattes alla lands härsmakt hufvudsakligen genom
värfning, så vidt möjligt utom landet, och endast i
den mån denna rekryteringskälla icke förslog tillgrepp
uppbåd inom landet. För de värfvade trupperna spelade
soldens riktiga utbetalande (jfr Sold, sp. 39) och
framgången i krig hufvudrollerna; slog någondera
af dessa fel, gingo de värfvade soldaterna hoptals
öfver till fienden. Franska revolutionen väckte den
allmänna värnpligten till nytt lif, och under eller
efter de napoleonska krigen antogs denna öfverallt
såsom rekryteringsgrund i stället för värfningen,
hvilken bibehållits endast i England, Nederländerna
och Sverige. – Sveriges värfvade trupper uppgingo
vid Karl XI:s tillträde till regeringen till
omkr. 10,000 man (mot 38,000 man indelta trupper),
under frihetstiden till omkr. 12,000 man (hvaraf något
mera än 3,000 man artilleri), och 1808 till 14,134 man
(9,085 infanteri, 1,020 kavalleri, 3,829 artilleri
och 200 pionierer, vakanser inberäknade). Närmare
en tredjedel af sist nämnda styrka var tjenstledig
mellan de årliga vapenöfningarna. Då lösdrifvare voro
sjelfskrifna till krigstjenst och mest insattes i de
värfvade truppernas led, lemnade dessas beskaffenhet
åtskilligt öfrigt att önska. Större delen af
de värfvade trupperna voro förlagda i Finland
och Pommern, och efter dessa landsdelars förlust
minskades de värfvade trupperna icke obetydligt och
räknade 1870 endast 6,900 man. Värfningen utföres
af hvarje regemente (kår) för dess egen räkning
inom garnisonsorten, der hvarje välfrejdad man
får uppträda såsom värfvare, och utom densamma af
personer, som af vederbörande regementschef erhållit
värfningspatent, gällande för visst län. Utländingar,
undantagandes icke militärpligtiga norrmän, få
icke värfvas. Mellan kronan, företrädd af kompani-
och bataljonscheferna, och den värfvade uppgöres
en kapitulationssedel, hvari legans eller städjans
belopp upptages. Minsta värfningstiden är vanligen tre
år, och sedan kan förlängdt aftal, rekapitulation,
ingås. Den värfvade soldatens aflöningsförmåner
ökades betydligt 1874. Förutom detta, det äldre
värfningssystemet, inrättades 1886 ett nyare, enligt
hvilket soldaten värfvas för två år och efter denna
tid kan rekapitulera, dock med skyldighet (denna
skyldighet åligger icke ett visst antal underbefäl
och underofficersskoleelever) att vara tjenstledig
mellan de årliga vapenöfningarna, som pågå 1–1 1/2
månad. Aflöningen enligt detta system är betydligt
högre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
