Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Väfvarefoglar, Ploceidæ (Ploceini), zool.
- Väfva vallman l. väfva vallmar (= vadmal), en gammal svensk danslek
- Väfversunda, socken i Östergötlands län
- Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt att man skall färdas derpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare dervid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och finnas, enär foglarna alltid häcka i större
sällskap, ofta tjogtals på ett träd. Somliga
väfvarefoglar anbringa sina bon under ett gemensamt tak. Till denna familj hör
väfvarefogelslägtet, Ploeus.
L-e.
Väfva vallman l. väfva vallmar (=vadmal), en
gammal svensk danslek, som ursprungligen utfördes
under afsjungande af orden »Väfva vallman och slå
tillsamman och låta skottspolen gå, gå! Så väfva vi
vallman, och så slå vi tillsamman» – eller andra
modifikationer. Som häraf synes, afser leken att
härma väfning af vadmalstyg och afdelas derför i
väfvens upprännande och sammanslående. Deltagarna
uppställa sig midt emot hvarandra, de manliga på ett
led, de qvinliga på ett, och figurera mot hvarandra,
hvarefter det öfversta parets båda medlemmar svänga
om vexelvis med hvarandra och med hvar och en af de
öfriga deltagarna samt sedan hand i hand passera
på hvar sin sida om hvartdera ledet af de öfriga,
hvilka då huka sig ned och klappa i händerna. Sedan
alla paren förfarit på samma sätt, är väfven
uppränd. Sammanslåendet (riktigare: trådskiftet
medelst trampningen) härmas genom att paren vexelvis
springa nedhukade under hvarandras upplyfta armar,
hvarvid på somliga orter skottspolens rol utföres af
unga gossar eller flickor, som oupphörligt springa
emellan paren. En varietet af dansen kallas kehraus och
torde sålunda vara beslägtad med den tyska »kehraus»
l. »grossvatertanz», som skall hafva varit allmänt
bekant redan under 1600-talet.
A. L.
Väfversunda, socken i Östergötlands län, Dals
härad. Areal 1,921 har. 401 innev. (1892). Annex till
Rogslösa, Linköpings stift, Dals kontrakt. I V. socken
står ännu qvar det hus. i hvilket kemisten Berzelius
föddes (d. 20 Aug. 1779), och invid detsamma aftäcktes
1879 en minnessten öfver honom.
Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken,
löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt
att man skall färdas derpå från ort till annan,
vare sig gående, ridande eller med
fordon, utan att de senare dervid äro bundna,
vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor,
hästbanor o. s. v. Om väganläggning i äldre och
nyare tider, företrädesvis i städer, se (Gatuläggning.
Anläggning och underhåll af vägar
har i allmänhet ålegat egare af den jord, genom
hvilken vägen går, men vigtigare vägar, landsvägar,
som förmedla samfärdseln mellan landskap och stater
och således lända hela samhället till fördel, äro
merendels statsanstalter, hvilkas anläggning och
underhåll helt och hållet eller delvis bestridas af
allmänna medel. I många land upptogs förr för den
skull af de vägfarande en afgift för att bestrida
utgifterna, hvilka afgifter först på sista tiden
afskaffats, t. ex. i Preussen 1875, i Sachsen 1886. I
Sverige var väg- och brobyggnad ända från medeltiden
ett onus, som besvärade jorden. Redan landskapslagarna
innehöllo föreskrifter om byggnad och underhåll af
broar, hvaraf synes, att en del underhölls af det
härad, hvari de lågo, andra af flere härad eller
af landet gemensamt, men att, då de icke voro af
betydenhet, det tillkom jordegaren att derom draga
försorg. Af ofullständigheten i föreskrifterna kan
man sluta, att det icke var fråga om landsvägar
farbara för hjuldon, utan blott om ridvägar och
vintervägar. Omdömen om landsvägarnas beskaffenhet
i 16:de och början af 17:de årh., fällda både af
regeringsmakten och af främmande resande, ställa det
utom allt tvifvel, att bortom de egentliga bygderna
det ofta var svårt äfven för en ridande att komma
fram. I allmänhet föredrog man den i afseende på
tidsutdrägten osäkra segelfarten framför landsvägen,
och af den anledningen höllos möten af prelater
och verldsliga rådsherrar i städer med beqväma
sjökommunikationer, sådana som Telge och Arboga. Ehuru
man således vid medeltidens vägar icke får fästa högre
föreställning än att de liknade våra nuvarande skogs-
och sämre byvägar, funnos likväl flere, som voro för
sin tid mycket begagnade. De gamla vägarna för nyvald
konungs eriksgata (se d. o.) voro utan tvifvel de
förnämsta inom de landsorter, som de berörde. Från
hufvudstationerna vid denna kungsväg utgingo
vigtiga vägar till den yttre omkretsen. En sådan
gick från Linköping uppefter Stångån förbi Vimmerby
till Kalmar, andra från Jönköping utmed Lagan till
Markaryd och utefter Nissan till Halmstad, en från
Skara öfver skogen Risveden till Gamla Lödöse. en
från Vesterås öfver Långheden till Kopparberget samt
en från Upsala till Gefle och norr ut utmed Bottniska
viken. Att väganläggningar redan under vikingatiden
betraktades som förtjenstfulla handlingar, derom
vittna de många runstenar, som bevarat minnet af
män, hvilka gjort väg eller bro. Vid Täby i Täby
socken n. om Stockholm har vägen ännu i senaste tid
på ett sidländt ställe gått öfver en gammal bro af
sten och grus, som enligt inskrift å ett par af de
utmed densamma resta stenarna byggdes i 11:te årh.,
af en man vid namn Jarlabanke. Vid ombyggnad af en
bro nära Kullerstads kyrka i Östergötland fann man
på 1850-talet en runsten, som bar brobyggarens namn,
och äfven på andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0783.html
