Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1533-1534 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek (fronnord. veðrleikr, vädrets beskaffenhet), meteor., sammanfattningen af alla de företeelser, som ega sitt ursprung och försiggå i luftkretsen, atmosferen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förekomma i de högre luftlagren. Professor J. Hann har
för vattenångans aftagande uppåt beräknat en empirisk
formel, som, något förenklad, kan skrifvas sålunda

e/E=(p/P)³

hvarest E och P beteckna vattenångans och luftens
tryck vid jordytan, e och p på en viss höjd (h)
deröfver. Formeln visar alltså, att förhållandet
mellan vattenångans spänstighet vid höjden h och vid
jordytan är lika med tredje potensen af förhållandet
mellan motsvarande lufttryck. På den höjd t. ex.,
der lufttrycket sjunkit till hälften (ungefär 6 km.),
har vattenångans tryck minskats till (1/2)³ = 1/8 af hvad
det utgör vid jordytan. På en höjd af omkr. 11
km. är lufttrycket reduceradt till 1/4 och således
vattenångans tryck till 1/64 af dess belopp vid
jordytan. Som fuktighetstrycket vid jordytan äfven
i maximum ej öfverstiger 32 mm., blir således
maximum af vattenångans tryck 4 mm. på 6 km. och
endast 1/2 mm. på 11 km. höjd. På sistnämnda
höjd är följaktligen mängden af vattenånga så
obetydlig, att den ej nämnvärdt inverkar på
väderleken. De moln, som ännu förekomma på denna
höjd, utgöras af ytterst fina isnålar och bilda de
s. k. fjädermolnen (cirrus). – Vi hafva sett, att en
uppstigande luftström afkyles. Dervid kondenseras
den medföljande vattenångan, molnbildning och
nederbörd inträffa. Detta är i regeln fallet vid
ett barometerminimum. I ett barometermaximum
deremot sjunker luften ned, uppvärmes starkt,
blir torr och klar samt mycket genomskinlig för
värmestrålning. Vid jordytan och i de lägsta
luftlagren inträffar då under natten och vintern
ofta stark afkylning genom strålning. Men redan
på några hundra meters höjd finner man en af den
nedsjunkande luftens sammantryckning framkallad hög
temperatur, som kan iakttagas ännu på 3 km. höjd och
troligen ännu högre. Så har Hann ur iakttagelser på
höjdstationer i Alperna funnit följande temperaturer
i ett barometermaximum, som d. 19–23 Nov. 1889
låg öfver mellersta Europa. För jämförelse anföras
motsvarande temperaturer i ett barometerminimum,
som d. 1 Okt. samma år låg öfver Öst-Alperna:

Höjd i meter	barometer-maximum 19–23 Nov. 1889	barometer-minimum 1 Okt. 1889
500	– 2,7° C.	+ 7,9° C.
1,000	+ 6,3°	+ 5,1°
1,500	+ 4,4°	+ 2,3°
2,000	+ 2,5°	– 0,6°
2,500	+ 0,6°	– 3,4°
3,000	– 1,3°	– 6,2°
3,500	– 3,2°	– 9,1°

Dessa resultat hafva föranledt en liflig vetenskaplig
strid, som ännu pågår, rörande de fysiska och
mekaniska orsakerna till uppkomsten af cykloner
och anticykloner, särskildt om den betydelse, som
vattenångan och dess vid kondenseringen frigjorda,
latenta värme spela i fråga om cyklonernas uppkomst
och fortbestånd. En
sak är dock vetenskapligt bevisad och af alla erkänd,
nämligen att hvarje starkare koridensation med
molnbildning och nederbörd beror på vattenångans
afkylning i en uppåtstigande luftström;
värmeutstrålning kan dervid medverka, men är
af underordnad betydelse. Nederbörd kan derför
förekomma endast då, när luftens vertikala
jämnvigt är indifferent eller labil. Som nu en sådan
jämnvigt kan finnas äfven i ett barometermaximum,
i synnerhet sommartiden, då de understa luftlagren
på dagen starkt upphettas af solen, så äro lokala
regnskurar, dock af kort varaktighet, ej ovanliga
vid denna väderlekstyp. Likväl inträffa de ytterst
sällan midt i en anticyklon vid mycket högt lufttryck
(öfver 770 mm.), emedan de cumuli-moln, som bildas
i den från marken uppstigande varma luftströmmen,
då snart åter afdunsta, när de på några hundra meters
höjd möta anticyklonens torra och varma nedsjunkande
luftström. – Rörande de elektriska väderleksfenomenen
se Norrsken och Åska samt Edlund och Unipolär
induktion.

Det sätt, hvarpå dessa olika företeelser samverka
vid väderleksvexlingarna, är ytterst inveckladt; och
ehuru den allmänna verkan af de mekaniska och fysiska
krafter, som dervid uppträda, kan anses känd, är det
för närvarande, och måhända för alltid, omöjligt att
äfven i allmänna drag förutberäkna dessa företeelser
ur kända krafter och sakförhållanden. Svårigheten
är dervid tvåfaldig. För det första förutsätter en
sådan beräkning, att det närvarande tillståndet i
atmosferen är noga kändt. Men detta är långt ifrån
fallet, ty f. n. göras regelbundna iakttagelser blott
på en liten del af jordytan, den, till hvilken den
europeiska kulturen utbredt sig, och ännu långt färre
och ofullständigare äro naturligtvis de iakttagelser,
som kunna erhållas från de öfre luftlagren. För
det andra ligger en stor svårighet deri att de
krafter, som verka förändringarna, i sin ordning
bestämmas och förändras af dessa. Så t. ex. medför
ett barometermininium (cyklon) till följd af de
deri verkande lufttryckskrafterna en viss bestämd
luftströmning, åtföljd af nederbörd. Men dessa af
nederbörd åtföljda luftströmmar bestämma i sin ordning
en ny lufttrycksfördelning, som bestämmer nya vind-
och nederbördsförhållanden, o. s v. Detta är likväl
ett jämförelsevis enkelt fall; ty i verkligheten är en
stor del af atmosferen uppfylld af cykloniska eller
anticykloniska hvirflar, genom hvilkas samverkan
oupphörligen framkallas nya lufttrycks- och dermed
nya vind- och nederbördsförhållanden o. s. v. För
närvarande måste derför meteorologien hufvudsakligen
rikta sin uppmärksamhet på ett noggrant studium af
dessa företeelser, för att småningom vinna en rent
empirisk (på erfarenhet grundad) kunskap om desamma,
och lemna teorien åt framtiden. Exemplet från andra
naturvetenskapers, särskildt astronomiens historia,
visar, att detta är en säker, om ock lång och
mödosam väg framåt. Förmedelst denna metod har den
moderna meteorologien, i synnerhet med hjelp af de
synoptiska väderlekskartorna, redan vunnit åtskilliga
intressanta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>