Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Würtemberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaren, förbättrade lagarna och bekräftade
reformationen samt var i alla afseenden en af sin
tids mest framstående furstar. Sonen Ludvig (1568–93)
liknade i mycket sin fader, men dog vid unga år och
efterträddes af en slägting, Fredrik I (1593–1608),
hvars son Johan Fredrik (1608–28) inträdde i den
evangeliska unionen och dermed utsatte sitt land för
först Tillys och sedan Wallensteins anfall. Under
dennes son Eberhard III (1628–74) ödelades landet
alldeles under det 30-åriga kriget. I de derpå
följande striderna iakttog han neutralitet, en
politik, som äfven hans son Vilhelm Ludvig (1674–77)
sökte följa. Efter sin faders förtidiga död besteg
Eberhard Ludvig (1677–1733) tronen. W. härjades 1688
af de franska mordbrännarearméerna, och under det nu
följande kriget sjönk folkmängden från 450,000 till
300,000 pers. Äfven i det Spanska successionskriget
(1701–13) indrogs W. och plundrades åter af
fransmännen. Under tjugo års tid styrdes landet i
verkligheten af hertigens mätress, en fröken von
Grävenitz, hvarunder det dyrbara hoflifvet utarmade
landet. Efterträdaren, Karl Alexander (1733–37),
af en annan linie, hade gjort sig ett frejdadt namn
såsom kejserlig fältmarskalk i kriget mot turkarna,
men var katolik. Han lemnade hela finansförvaltningen
åt en judisk bankir Josef Süss Oppenheimer,
som oförsynt bestal sin herre, och som afrättades
efter hertigens död. Dennes son Karl Eugen
(1737–93) var under förra delen af sin regering en af
1700-talets uslaste regenter, som på alla tänkbara
sätt plågade och utarmade sina undersåtar, sålde
sina soldater till främmande makter och lefde i den
största osedlighet. Efter år 1770, då han ingick en
»erbvergleich» med landständerna, blef han dock något
bättre, och en del reformer infördes under inflytande
af upplysningsfilosofernas läror. Han efterträddes af
sina bröder Ludvig Eugen (1793–95) och Fredrik Eugen
(1795–97). De franska revolutionskrigens vågor nådde
då äfven till W. Alla de fyra sist nämnde hertigarna
voro katoliker, men Fredrik Eugen var gift med en
preussisk prinsessa och hade vid giftermålet lofvat
att uppfostra sina barn i den evangeliska tron. Så
fick W. åter en protestant till regent, när Fredrik
II 1797 besteg tronen. Despotisk till sin karakter,
råkade han snart i liflig strid med landständerna,
men deltog samtidigt i kriget mot Frankrike. Han
måste dock undan Moreau fly till Wien. Efter freden i
Lunéville var det Bonapartes mening att dela landet
mellan Baden och Bajern, men genom ett fördrag i Paris
1802 försonade Fredrik sig med Frankrike och fick
löfte om ersättning för sina förluster på venstra
Rhenstranden. I riksdeputationens hufvudbeslut
(1803) erhöll han äfven stora områden, med 120,000
innev., och riket blef kurfurstendöme. I det tredje
koalitionskriget (1805) var han Napoleons bundsförvant
och vann derigenom nya områden, hvarjämte W. blef
konungarike från d. 1 Jan. 1806. Såsom konung Fredrik
I (1806–16) slöt han sig till Rhenförbundet, hvilket
inbragte honom en ny
landutvidgning, så att han, som ärft ett hertigdöme af
160 qv.mil med 600,000 protestantiska innevånare,
1810 egde ett konungarike af 354 qv.mil, med 1,380,000
innev., af hvilka en tredjedel katoliker. Samtidigt
låg Fredrik i ständiga strider med landständerna,
förorsakade dels af hans egen våldsamma och despotiska
natur, dels af ständernas oförmåga att lämpa sig
efter tidens kraf. Dessa tvister slutade, då W. blef
konungarike, ty på samma gång gjorde Fredrik sig fullt
enväldig. I många afseenden lände detta till landets
nytta; förvaltningen förbättrades, armén ökades, och
reformer infördes äfven på andra områden. Men å andra
sidan medförde det äfven ett tyranniskt godtycke,
som måste alstra stark förbittring mot konungen. Efter
Napoleons fall förstod Fredrik att behålla sitt rike
oförminskadt, men måste mot sin vilja lofva sitt folk
en fri författning. Underhandlingarna derom voro dock
ej afslutade, när han dog (se vidare om honom Fredrik,
sp. 322). Hans son Vilhelm I (1816–64) fick sålunda
att ordna denna sak, hvilket ingalunda var lätt,
enär åsigterna derom i det »gamla» och det »nya»
W. voro mycket delade. Det var Vilhelms klokhet,
som till sist lyckades förena dessa olika landsdelar
till ett organiskt helt, och det var i främsta rummet
hans förtjenst, att enighet uppnåddes om den nya
författning, som utkom d. 25 Sept. 1819. För landets
ekonomiska lyftning sörjde konungen på många sätt,
biträdd af den duglige ministern Schlayer; och om
äfven ett och annat uttryck af tidens reaktionära
skaplynne ej alldeles saknades, var dock stämningen
i landet sådan, att både julirevolutionen 1830 och
februarirevolutionen 1848 gjorde sig vida mindre
kända der än i andra tyska stater. Vilhelms politik
i den stora frågan om en närmare sammanslutning
af Tysklands land var såväl 1849 som i början af
1860-talet anti-preussisk. Han efterträddes af sin
son Karl I (1864–91), under hvars regering den tyska
författningsfrågan slutligen afgjordes. I kriget
1866 ställde W. sig bland Preussens fiender och
fick derför bota med en krigsskadeersättning af
8 mill. gulden. Det Nordtyska förbundets bildande
framkallade mycken förbittring bland W:s radikala
och ultramontana partier, som förenade sig till ett
»folkparti», hvars våldsamma uppträdande framkallade
häftiga slitningar under åren 1867–70. För att
motarbeta Preussens planer yrkade de på bildande
af ett »Südbund» af de tre sydtyska staterna. Så
utbröt kriget 1870, i hvilket W. tog en ärofull del,
och derigenom brötos äfven i W. separatisternas
förhoppningar. Den 25 Nov. 1870 undertecknades i
Berlin fördraget om W:s inträde i det nya tyska
riket, och detta fördrag godkändes nästan enhälligt i
Dec. s. å. af en under kriget nyvald riksdag. – Sedan
1891 regerar Vilhelm II, son af prins Fredrik,
en kusin till Karl I. J. Fr. N.
Würtembergska häfverten (reiselska häfverten),
fys., har två lika långa armar, hvilka nedtill äro
omböjda, så att mynningarna stå lika högt. Fylles
häfverten (se d. o.) med en vätska, förblir denna
i jämnvigt, alldenstund det är lika stort tryck vid
båda mynningarna; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
