Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Würtemberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock till W. och würtembergska officerare till
Preussen. Se för öfrigt Tyskland (Försvarsväsende).
Riksfästningen Ulm ligger till större delen på
würtembergskt område; dess kommendant utnämnes
af kejsaren.
W. har tre riddareordnar: Würtembergska
kronorden, stiftad 1818; Fredriksorden, stiftad 1830,
samt Militärförtjenstorden, stiftad 1759. hvartill
kommer den 1871 af konung Karl stiftade Olgaorden. –
Landsfärgerna äro rödt och svart. Vapnet innehåller
på guldgrund tre svarta hjorthorn och tre svarta
leoparder samt valspråket »Furchtlos und trev»
(orädd och trogen).
Historia. I W. har man påträffat spår
af en förhistorisk befolkning, som bodde i
s. k. pålbyggnader, af hvilka rester finnas i
Federsee och andra sjöar. Dessa urinnevånare hafva
dock undanträngts af kelterna, som under århundraden
bebodde dessa nejder, och hvilkas språk återfinnes
i många namn, t. ex. Donau, Rhein. Från n. ö. kommo
slutligen germanska stammar, som antingen fördrefvo
eller kufvade kelterna vid pass ett par hundra år
f. Kr. Under Caesars ledning sammanstötte romarna med
germanerna ö. om Rhen, och en mansålder senare började
Tiberius och Drusus eröfringarna i dessa trakter (år
15 f. Kr.). Längre fram byggdes en skyddsvall (limes)
till värn mot de nordlige germanerna. Största delen
af nuv. W. låg inom denna gräns; endast nordöstra
delen var fritt land. För de ständiga striderna
mellan romare och germaner var detta gränsland
en af krigsskådeplatserna. Slutligen drefvos
romarna bakom Rhen och Donau, och en germansk stam,
alemannerna, blef herre i dessa nejder (vid midten
af 300-talet). Dessa blefvo i sin ordning kufvade af
frankerna (496). Kristendomen, som trängt dit redan
under den romerska tiden, blef då fullt införd. Under
de svage merovingerna återfick Alemannien en viss
sjelfständighet; på 600-talet omtalas alemanniska
hertigar. När Pipin af Heristal och hans ättlingar
såsom »majores domus» sökte återställa det frankiska
öfverväldet, uppstodo flere strider med de sjelfrådige
hertigarna, hvilka slutligen blefvo kufvade. Sedermera
var landet en del af Karl den stores monarki.
Genom fördraget i Verdun (843), som delade Karls rike,
tillföll det Tyskland. Under de följande striderna
uppsvingade sig en grefve Burkhard till hertig
af Alemannien (911), men hans slägt utslocknade
973. Under de följande åren innehade stormän ur skilda
familjer hertigvärdigheten i Alemannien eller, såsom
det snart började kallas, Schwaben, till dess
kejsar Henrik IV 1079 förlänade landet åt Fredrik af
Hohenstaufen. Det var då deladt i en mängd större
och mindre län, hvilkas herrar ofta med våld måste
tvingas att lyda hertigen. När sedan Hohenstauferna
såsom romerska kejsare råkade i strider med påfvarna,
yppade sig ett gynsamt tillfälle för deras vasaller
att göra sig alltmer oberoende, och när slutligen den
hohenstaufenska ätten upphörde att regera i Tyskland
(1254), upplöstes Schwaben i en stor mängd fullt
sjelfständiga län. Hertigvärdigheten
försvann, och alla dessa småfurstar lydde till namnet
direkt under kejsaren. Det var en af dessa vasaller,
grefven af Wirtemberg, hvars ätt sedan under
århundradens lopp förenade med sitt lilla land det
ena efter det andra af de öfriga länen och sålunda
till sist upprättade konungariket W. Kring denna ätt
vänder sig derför W:s historia under de följande
tiderna. Slägtens anor gå tillbaka till 1080, men det
var först efter Hohenstaufernas fall, som grefvarna
af W. erhöllo någon större betydelse. Grefve Ulrik
(1241–65) är grundläggaren af ättens politiska
makt. Hans son Eberhard I den upplyste (1265–1325)
kämpade utan framgång mot Rudolf af Habsburg, men
lyckades efter dennes död betydligt utvidga sitt rike,
som han efterlemnade till hälften förstoradt. Sonen
Ulrik III (1325–44) fortsatte rikets förstorande,
men lemnade sitt land förhärjadt af krig och af
digerdöden. Hans båda söner Eberhard II »grälmakaren»
(1344–92) och Ulrik IV (1344–63) regerade gemensamt
till den senares död. Eberhard slog vid Döffingen
1388 de schwabiska och rhenska riksstäderna och
tillintetgjorde dermed deras försök att bilda
ett sådant förbund, som uppstått i Nord-Tyskland
under namnet Hansan. Under hans ständiga krig
ödelades 1,200 byar och städer i W. Under hans
närmaste efterträdare Eberhard III (1392–1417),
Eberhard IV (1417–19) och Ludvig I (1419–50)
fick landet hemta sig under en fredsperiod, som
dock ej var utan afbrott. Den sistnämndes broder
Ulrik V (1433–80) var Ludvigs medregent och fick
uti dennes son, Eberhard V, såsom hertig Eberhard
I »med skägget» (1459–96), sjelf en sådan. Denne
Eberhard var en framstående furste. Han bildade
till fredens bevarande det »Schwabiska förbundet»
1488, och under hans regering upphöjdes grefskapet
till hertigdöme, 1495. Han efterträddes af sin kusin
Eberhard II, som en tid varit hans medregent, men som
afsattes 1498. Honom följde brorsonen hertig Ulrik I
(1498–1550). Genom ett lyckligt krig 1504 utvidgade
han betydligt sitt land, men hängaf sig derefter åt
dyrbara hofnöjen, som utarmade landet och framkallade
flere folkupplopp. Slutligen ingrepo ständerna,
hvilka hade funnits sedan 1300-talet, och tvungo
hertigen att godkänna det s. k. Tübingenfördraget
1514. Ständerna åtogo sig att betala hertigens skulder
mot att vissa rättigheter garanterades dem. Bland
annat skulle intet krig få börjas och ingen skatt
uppbäras utan deras samtycke, hvarjämte flere rent
personliga friheter tillförsäkrades innevånarna,
så att högst få folk vid denna tid hade några med
dem jämförliga. Detta fördrag blef under nära 300
år ett värn mot furstarnas godtycke och åtnjuter
anseende såsom en W:s »magna charta». Snart derefter
framkallade Ulrik genom sina våldsamheter nya uppror
och ådrog sig både kejsarens vrede och ett anfall af
Schwabiska förbundet. Ifrig protestant, genomförde
han reformationen i sitt land (se om honom vidare
under Ulrik, sp. 1312). Sonen Kristofer (1550–68)
var en utmärkt man, som försonade sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
