Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vulkanisera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfälle att fresta dessa erbjöd sig också inom
kort. Den fördrifne konung Kristiern II företog 1531
sin bekanta expedition till Norge för att återvinna
sina kronor, men blef af sin farbroder, konung Fredrik
I i Danmark, öfverlistad och förd som fånge till
Köpenhamn följande års sommar. Lybeck hade bidragit
till denna utgång och såg nu tillfället lägligt till
att slå ett första slag för ernåendet af sin gamla
kommersiella öfvermakt i Norden. Detta skulle gå
ut öfver de nederländska städerna, som deri gjort
ett betydande intrång; och då med dessas tillhjelp
konung Kristiern verkstält sitt restitutionsförsök,
yrkade lybeckarnas sändebud i Köpenhamn, bland hvilka
äfven var W., att de nederländska städerna skulle till
straff utestängas från Östersjöhandeln. Det lyckades
dem emellertid ej genomdrifva detta. Kort derefter,
i Mars 1533, inträffade emellertid en ny omhvälfning
i demokratisk anda i Lybeck. W. blef jämte andra af
samma parti invald i rådet samt jämväl utkorad till
en af de 4 borgmästarna, sedan den gamla ordningens
målsmän, borgmästarna Hermann Plönnies och Claus
Brömse, lemnat staden, och dermed hade den ärelystne
mannen nått den högsta maktställning, till hvilken
han kunde komma. Omgifven af trogna anhängare och
stödd på menighetens gunst, upptog han nu planen
till holländarnas kufvande och genomdref beslutet att
bekriga de hatade medtäflarna. För att få medel till
en flottas utrustande lades, med borgerskapets bifall,
beslag på allt kyrksilfver och andra dyrbarheter,
som förvarades i stadens skattkammare, och allt var
färdigt till krigets utbrott, då konung Fredriks i
Danmark död gaf uppslag till en ny vändning i W:s och
hans partis planer. Till en början trodde sig dessa
skola kunna draga nytta af det i Danmark inträdda
interimstillståndet, då landet utan konung styrdes
af de sinsemellan oenige stormännen, och W. begaf sig
än en gång till Köpenhamn för att förmå Danmark till
deltagande i striden mot holländarna. Men då detta
ej lyckades, och icke häller lybeckarnas försök
att draga Gustaf Vasa på sin sida, förändrade de
maktegande i Lybeck sina planer, hälst sedan en
ny rensning af rådet gjort revolutionärerna allena
herskande derinom. Kriget mot holländarna uppgafs,
och i stället uppgjordes nu planer, som afsågo
ingenting mindre än en fullkomlig omhvälfning inom
Nordens riken. Bedragna i sin väntan att de nordiska
rikena, som genom Lybecks mellankomst räddats från
den omilde Kristiern, skulle underordna sig dess
intressen och befordra dess gamla handelspolitik,
menade sig de ledande männen i Lybeck böra omkasta
sin politik gentemot de otacksamme. Ställningen i
Danmark var dertill synnerligen lämplig: ingen konung
fanns, riksrådet var oenigt, reformationens anhängare
fruktade en redan förnimbar reaktion, och bönderna
saknade den folkvänlige Kristiern. Äfven i Sverige,
så trodde W., var stunden lämplig att störta den
otacksamme Gustaf. Sedan W:s planer att begagna den
unge Svante Sture strandat mot dennes trohet, fick
han i grefve Johan af Hoya ett villigt redskap i sina
planer mot Sverige, till hvars konung han något
senare synes hafva velat göra hertig Albrekt af
Mecklenburg. När de maktegande i Lybeck dertill
trodde sig finna stöd hos Henrik VIII i England
samt hos hansestäderna vid Östersjön, ansågo de sig
säkra på att uppnå sitt mål – upprättandet af ett
väldigt förbund af de nordiska handelsstäderna under
Lybecks ledning. Slutligen funno de äfven en lämplig
krigsanförare i grefve Kristofer af Oldenburg. För att
vinna denne såväl som de folkliga elementen i Danmark
på sin sida föregåfvo de sig vilja befria den fångne
Kristiern och uppsätta honom på tronen. Och så började
det förödande krig, som vi i Nordens historia känna
under namnet Grefvefejden (se d. o.), och hvilket
med skäl må anses som W:s verk.
Det såg till en början ut, som skulle W:s planer och
företag lyckas. Men sedan Kristiern III blifvit vald
till konung i Danmark och Gustaf Vasa med all kraft
kommit denne till bistånd i striden, som ju äfven
gällde Sverige, vek lyckan ifrån lybeckarna, och på
samma gång vacklade äfven W:s och det revolutionära
partiets makt. Redan mot slutet af 1534 återställdes
den gamla författningen, som lade makten i rådets
händer och så godt som upphäfde den borgerliga
utskottsinrättningen, hvarjämte de gamle, utvoterade
rådsherrarna återinsattes. W. och hans vänner, som
ännu närmast hade styrelsen om hand, insågo, att
den enda möjligheten att bibehålla sig var att vinna
framgång i kriget. Då lyckan tycktes hafva vikit ifrån
grefve Kristofer, vände sig W. till hertig Albrekt af
Mecklenburg, hvilken man erbjöd Danmarks krona mot
det att han inrymde åt Lybeck stora fördelar. Men
dennes uppträdande i kriget mera skadade än gagnade
Lybecks sak, och nya motgångar inverkade åter på den
inre ställningen i Lybeck. W:s inflytande var nu mest
slut. På föranstaltande af den flyktade borgmästaren
Brömse hade rikskammarrätten i Speier genom ett
mandat af d. 7 Juli 1535 påbjudit afskaffandet
inom en viss tid af alla nyheter och förändringar
under hotelse af kejserlig aktsförklaring; och
da till följd deraf, Brömse, den gamla ordningens
förnämste målsman, återvände och intog sin plats,
var W:s fall afgjordt, och han utträdde i Sept. 1535
ur rådet. Fastän dåmera misstänkt och bevakad samt
öfvergifven af sina vänner och anhängare, hade han
dock ej uppgifvit allt hopp att åter komma till makt
och betydelse och underhöll fortfarande åtskilliga af
sina politiska förbindelser; men endast för en kort
tid. På en resa i ändamål att skaffa det belägrade
Köpenhamn undsättning och hjelp genom en värfvad trupp
landsknektar blef han tillfångatagen af ärkebiskopen
af Bremen och derefter öfverlemnad åt dennes broder
hertig Henrik d. y. af Braunschweig. Båda dessa lånade
sig till verktyg åt W:s fiender, konungen af Danmark,
rådet i Lybeck m. fl., som ingenting högre önskade än
W:s undergång. Pinliga förhör anställdes med honom
angående en mängd frågor, och på grund af de honom
på detta sätt aftvungna bekännelserna, af hvilka
han dock återtog det mesta, blef W. af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
