Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vosges ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Holstein) 1782, utgaf sina öfversättningar af Homeros,
hvilka mottogos med jubel, och diktade idyller i en
ny art. Sedan han 1802 erhållit afsked med pension
från rektoratet, flyttade han till Jena och 1805
såsom professor utan fast lärostol till Heidelberg,
fortsatte med jernflit sina öfversättningar af
antikens skalder och förde tappert pennfejder dels i
mytologiska frågor, dels såsom en väktare af andlig
frihet gent emot jesuiternas och ultramontanismens
inflytande. Efter en kort sjukdom afled han i
Heidelberg d. 29 Mars 1826. En bronsbyst öfver honom
restes i Eutin 1883. – Hos V. uppenbaras, har man med
skäl sagt, den lågtyska folkstammens kärnfulla väsende
med dess grunddrag af klar förståndsmässighet. Han
var en ädel och oförvitlig, sanningskär och uthållig
karakter, vänsäll i umgänget, men med en bestämdhet
i åsigter, som på äldre dagar kunde urarta till
kärfhet. Hans poetiska alstring eger sin styrka i
målandet af förnöjsamt nordtyskt landtlif, hvars
hvardagliga stillebensdetaljer han återgifver
med den mest noggranna verklighetstrohet, om ock
idealiseradt. Hvad som i dessa taflor särskildt slår
en nutida läsare är den ärliga och sundt menskliga
lifsglädje, som genomgår dem alla, och som får
ersätta den förnimbara bristen på poetisk flygt och
stämning. I sitt på hexameter skrifna idylliska epos
Luise (i 3 »idyller», 1783 o. f.) tillämpade han
den homeriska stilen på modernt prestgårdslif och
utträngde dermed Gessners sentimentalt arkadiska,
overkliga idylldiktning. I denna V:s patriarkaliska
kultur- och kostymbild teckna personerna sig
plastiskt, men deras inre lif träder väl mycket
tillbaka för den välbehagligt sig utbredande
skildringen af yttre omständigheter. En vacker figur
är den talföre prestfar, hvars vidhjertade rationalism
gifver en grundstämning åt dikten. (Såsom idyllisk
epiker öfverträffades V. sedermera af Göthe, Tegnér,
Runeberg, Longfellow.) 1800 utgaf han en samling af
18 smärre idyller ur folklifvet, med samma fina och
taktfasta behandling af hexametern. Berömdast är Der
siebzigste geburtstag (»Den sjutionde födelsedagen»,
öfvers. af Franzén). Tre idyller hafva till
ämne lifegenskapen, och två äro aflattade på den
plattyska dialekten, som derigenom fick insteg i
vitterheten. Landtliga ämnen, gerna af erotiskt
innehåll, besjöng V. äfven i en mängd enkla,
lifliga och skalkaktiga visor, som vittna om en
ovanlig språklig och metrisk konstfärdighet. De flesta
äro tonsatta (af Schulz, Reichardt, Zelter, Weber,
Kühlau, Lindpaintner o. s. v.). I ungdomen diktade
V. äfven högstämda oden, som ofta blefvo dunkla
och skrufvade i uttryckssättet, samt lefnadsglada
sällskapsvisor. Hans Lyrische gedichte utgåfvos i 2
bd 1785–95, hans Sämmtliche gedichte i 6 bd 1802,
i 4 bd 1824, i 1 bd 1835, o. s. v., senast i 5 bd
(»Poetische werke») 1879. – V:s vigtigaste literära
bragd är utan gensägelse hans öfversättning af
Homeros’ »Odysseia» (1781), och »Ilias» (1793),
en trogen och koncis, på en gång folklig och idealt
konstnärlig, ur lefvande helåskådning af antiken
framsprungen tolkning, som inverkade
starkt på bl. a. Göthe och Schiller samt gjorde de
homeriska hjeltedikterna, i synnerhet »Odyssén»,
till en af grundvalarna för den tyska allmänhetens
bildning. V. framstod ock derigenom såsom grundläggare
till hela den nyare öfversättningskonsten,
hvilken sträfvar att återgifva såväl formen som
andan hos originalet och icke går parafraserande
till väga. Genom V. vann den tyska satsbyggnaden
väsentligt i afseende på regelmässighet och
välklang, och han uppställde, särskildt i skriften
Zeitmessung der deutschen sprache (1802), de första
fasta lagar för den tyska metriken (liksom efter
hans föredöme Adlerbeth något senare gjorde för den
svenska). V. öfversatte ytterligare, med bifogande
af kritiska och förklarande anmärkningar, ett antal
romerska och grekiska skalder: Virgilius’ »Georgica»
(1789) och »Ecloga» (1797) samt alla hans arbeten
(1799), Ovidius’ »Metamorphoses» (1798), Hesiodos
och Orfevs (1806), Horatius (s. å.), Theokritos,
Bion och Moschos (1808), Tibullus (1810), Aristofanes
(1821), Aratos (1824), Aischylos (1826), Propertius
(1830). I åtskilliga af dessa, i synnerhet de
senare, har genom öfverdrifven hänsyn till formen
en viss hårdhet tagit öfverhand och gifvit språket
ett främmande tycke. Detta gäller älven om V:s
öfversättning af Shaksperes dramer (1818–29; 9 bd),
verkställd med tillhjelp af hans söner Heinrich
och Abraham V., bägge filologer. V. inlade äfven
förtjenster om den antika fornkunskapen och siktade
källorna för de gamles geografi samt främjade en
strängt metodisk, kritiskt nykter behandling af
den antika mytologien; i detta syfte polemiserade
han ganska skarpt mot Heyne i sina Mythologische
briefe (2 bd, 1794; ny uppl. i 3 bd 1827) och mot
Creuzer i Antisymbolik (2 bd, 1824–26). En stridbar
fiende till all fantastik och ofrihet, angrep han
nyromantikernas mystisk-katolska riktning, och ännu
1819 brännmärkte han i en uppseendeväckande skrift sin
ungdomsvän Fr. Stolbergs 1800 skedda öfvergång till
katolicismen. V:s bref utgåfvos i 3 bd 1829–33. Jfr
W. Herbst: »Joh. Heinrich V.» (2 bd. 1872–76).
E. F-t.
Voss [fåss], Richard, tysk dramatiker och
romanförfattare, f. 1851 i Pommern, deltog såsom
frivillig sjukvårdare i kriget mot Frankrike 1870,
idkade derefter universitetsstudier, bosatte sig i
Frascati nära Rom och sedermera på sin landtegendom
vid Berchtesgaden samt vardt 1882 bibliotekarie
på Wartburg. Han har uppträdt med ett större
antal sorgspel, som vittna om lyrisk fantasi, men
(åtminstone de äldre af dem) lida af hyperidealistisk
verldsleda och onatur, bl. a. Savonarola (1878), Die
patricierin (1881), Luigia Sanfelice (1882, priskrönt
vid 100-årsjubiieet öfver Schillers »Die räuber»),
Unehrlich volk (1884), Eva (1889) och Unebenbürtig
(1892). Såsom prosaberättare har han i synnerhet
skildrat italienska folkets lif och kynne på ett
tilldragande sätt. Här må nämnas Bergasyl (1882),
Rolla. Die lebenstragödie einer schauspielerin (2 bd,
1883; 2:dra uppl. 1890), Römische dorfgeschichten
(1884), Die neue Circe (2 uppl. 1886), Der sohn der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
