Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wolfska stjernor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt ej långt derefter tronföljaren Alexanders
adjutant och för lifstiden snart sagdt oskiljaktige
vän. 1800 var han redan generalmajor. V., som 1801
var med i sammansvärjningen mot kejsar Paul I,
deltog i 1805 och 1807 års krig mot fransmännen,
utnämndes 1810 till chef för kejserliga generalstaben,
kommenderade 1813 de allierades armé vid Dresden och
blef 1817 general af infanteriet. Han var i Taganrog,
då kejsar Alexander I dog der (1825). Kejsar Nikolaus
utnämnde honom till minister för kejserliga huset
(1826), ordenskansler (1842) och generalfältmarskalk
(1850).
Volkonskiskogen. Se Alauniska höjden.
Volkov. Se Volchov.
Wollaston [ou’llastön]. 1. William W., engelsk
moralfilosof, f. 1659, var först lärare i Birmingham
och sattes 1688 genom ett arf i stånd att lefva en
oberoende privatmans lif. Död i London 1724. W. vann
ett ansedt namn genom sitt arbete The religion of
nature delineated (1722; 8:de uppl. 1750), som
utgör ett försvar för den då för tiden så ifrigt
dryftade »naturliga religionen» och derjämte egnar
en inträngande behandling åt stora etisk-religiösa
spörsmål. Hans grundlära är, att menniskan skall icke
blott lära att urskilja det sanna från det falska,
utan äfven uttrycka det sanna i sina handlingar. –
2. William Hyde W., engelsk fysiker, den förres
sonsons son, f. 1766, blef 1793 med. doktor, men
nedlade sin praktik redan 1800 och lefde sedan som
privatman, egnande sig åt fysikaliska och kemiska
studier. Medlem af Royal society 1793. Död i London
1828. W. är känd bl. a. för sina undersökningar öfver
ljusets dubbelbrytning och af spektrum. I solspektrum
iakttog han redan tolf år tidigare än Fraunhofer
de efter denne benämnda mörka linierna. W. trodde
dem emellertid vara beroende af och vexla med
det brytande mediet och fäste vid upptäckten
icke vidare betydelse, utan anförde den blott i
förbigående i sin A method or examining refractiv
and dispersiv powers by prismatic reflection
(1802). Han sysselsatte sig äfven med fotometri
och bestämde såväl solens och månens som enstaka
fixstjernors ljusstyrka i jämförelse med jordiska
ljuskällor. Han uppfann metoden att göra platina
smidbar, upptäckte grundämnena palladium och rodium
(1803) samt konstruerade den efter honom uppkallade
reflexionsgoniometern (1809; se Kristallografi,
sp. 1577) och kryoforen (1813).
Wollastonit (tafelspat, taffelspat), miner., ett till
pyroxéngruppen hörande bisilikat af kalk, sällan
kristalliseradt, men då i tafvelformiga eller
prismatiska kristaller, hörande till det monoklina
systemet. Wollastoniten förekommer dock vanligast
i korniga, stråliga eller tradiga aggregat af hvita,
ljusgula eller rödletta färgnyanser. Hårdhet 4,5–5;
eg. vigt = 2,8–2,9. Wollastoniten har glasglans
och på genomgångsytorna perlemorglans samt smälter
med svårighet för blåsrör, löses af syror under
gelébildning och fosforescerar vid gnidning eller
upphettning. Den förekommer dels i lager af urkalk på
flere ställen inom Sverige, dels i eruptiv bergarter
och lava från Vesuvius,
Santorin och Banatet. Mineralet är af fransmannen
Haily uppkalladt efter den engelske fysikern
Wollaston, och namnet tafelspat har det fått af
sin benägenhet att kristallisera och afsöndra sig i
tafvelformiga partier. Ant. Sj.
Wollastons spetsar [ou’llåstöns], fys. En
platina-elektrod, som är insmält i ett glasrör så,
att endast dess yttersta spets sticker fram derur,
kallas efter uppfinnaren en Wollastons spets eller
W:s elektrod. Sådana begagnas för att påvisa, att
elektrolys verkligen eger rum, när elektricitet
passerar genom en ledare af andra ordningen, äfven
för det fall att elektricitetsmängden är så ringa,
att den utvecklade gasen (väte eller syre, när
ledaren är svafvelsyradt vatten) skulle fullständigt
absorberas vid användning af en vanlig elektrod.
E. S.
Wollastons stapel [ou’llastöns]. Se Galvanisk stapel.
Wolle, Jakob, handelsman och industriidkare,
var 1609 köpsven i Åbo och någon tid senare
handlande derstädes. Genom handel och arrendering
af kronoinkomster förvärfvade han sig en betydande
förmögenhet. 1627–35 innehade han på arrende alla
kronans salpetersjuderier i Finland. Ännu märkligare
är hans verksamhet på jernindustriens område. Han
grundlade omkr. 1630 Antskogs jernbruk i Pojo samt
egde Svartå jernbruk och Ojamo jerngrufva. Ett
vittnesbörd om såväl hans flit som frikostighet
är, att han på egen bekostnad lät uppföra Åbo
domkyrkas prydliga högkor. Mot slutet af sitt lif
förlorade han, till följd af alltför vidlyftiga
spekulationer, hela sin förmögenhet. Han dog 1653.
M. G. S.
Wollimhaus. Se Gyllenborg, sp. 313 och 314, och
Leijonstedt.
Wollin, ö i Östersjön, skild i ö. från fastlandet
genom Dievenow, bildar med Usedom, från hvilken den
i v. skiljes genom Swine, en krets i preussiska
regeringsomr. Stettin (prov. Pommern) och
har en areal af 280 qvkm., med omkr. 19,000
innev. Viezig-sjön, som tränger djupt in från
Danziger haff i s., fortsatt af en kärrtrakt med
kanal, delar ön i tvänne hälfter, af hvilka den vestra
är flack, dels sandig, dels sumpig, men den östra
består af kalkklippor. Ön har många sjöar, bland
hvilka må nämnas den vackra Jordansjön, rätt stora
skogar och goda betesmarker. Innevånarna idka jordbruk
och ladugårdsskötsel, men sysselsätta sig äfven med
fiske (i synnerhet ålfiske) och skogsafverkning samt
med cement-, tegel- och kalkbränning. Misdroy på
nordvestra kusten, Ostswine, midtemot Swinemünde,
samt Pritter, ryktbart för sitt ålfiske, äro besökta
hafsbad. Öns enda stad, Wollin, ligger på sydöstra
hörnet, vid Dievenow, öfver hvars trearmade kanal
broar gå till fastlandet. Den har omkr. 5,300 innev.,
realprogymnasium, högre flickskola och tre varf
samt drifver liflig handel, sjöfart och fiske. Nära
den nuvarande staden låg vendernas rika och
mäktiga hufvudstad Wolin, de nordiska sagornas
Jom l. Jomsborg, af danskarna kalladt Julin, af tyskarna
Vineta (se d. o.). 1125 blef staden biskopssäte,
men detta flyttades sedan till Kammin. 1184 brändes
W. af Knut VI i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
