Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wiwet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördöma och förfölja vivisektionen i djurskyddets
intresse. Den s. k. vivisektionsfrågan har under
de sista decennierna dryftats inför allmänheten,
väckt ett visst uppseende och gifvit anledning till
en liflig, ofta våldsam och upphetsande agitation
mot vivisektionen och dess målsmän. Utgången
från de moderna djurskyddsföreningarna, begynte
denna agitation först i Florens och spred sig
derifrån 1870 till England, der den bedrefs med
sådan häftighet, att midt under uppbrusningen
i sinnena och efter lidelsefulla debatter i
parlamentet en lag genomdrefs d. 11 Aug. 1876 –
den beryktade engelska vivisektionslagen. Detta
aktstycke, enastående i sitt slag till både form
och innehåll, bär alltför tydliga spår af att
vara en i hast och delvis genom öfverrumpling
tillkommen agitationsprodukt. Den är så inrättad,
att den i sina många paragrafer i detalj förbjuder
nästan hvarje slag af vivisektion, men innehåller
tillika efter nästan hvarje paragraf ett
amendement, som upphäfver paragrafen och derför möjliggör
nästan hvarje form af vivisektion. Den öfverlemnar
vid tillämpningen åt en i regel inkompetent person,
statssekreteraren, att bevilja eller afslå ansökningar
om tillstånd att på vissa orter, af vissa personer och
för vissa undersökningar få utföra vivisektioner. Den
fysiologiska forskningen i England har derför genom
denna lag blifvit beroende af det blinda godtycket och
föröfrigt genom de många omvägar och trakasserier,
som densamma medfört, i flertalet fall så godt som
undertryckts. Det underliga förhållandet har derför
faktiskt inträffat att, under det att det stora
flertalet af fysiologiens idkare i England måste göra
sina studier och utföra sina arbeten i utlandet på
grund af vivisektionslagen, samtidigt likväl de flesta
och djupast ingripande vivisektioner, som öfver hufvud
på senare tid blifvit utförda på de närmast menniskan
stående djuren, aporna, kunnat utföras just i samma
England utan hinder af vivisektionslagen. Denna lag
tillfredsställer för öfrigt ingen. Ty under det att
å ena sidan hela verldens fysiologer och äfven de
engelska vetenskapsmän, som i djurskyddsvänlig
afsigt på god tro i principen medgåfvo vissa
lagstiftningsåtgärder, numera enstämmigt fördöma denna
lag och beklaga de följder, som den medfört, så äro
å andra sidan agitatorerna sjelfva ännu icke nöjda
med hvad de genom densamma uppnått. Sällskap hafva
bildats i flere land under mer eller mindre aggressiva
titlar för att ännu fortfarande hålla agitationen
vid lif, och hufvudagitationssällskapet i England
(Society for the prevention of cruelty to animals)
liksom de öfriga engelska djurskyddsföreningarna
drifva fortfarande sin sak sportmässigt med det
målet för sin uppgift att helt och hållet afskaffa
vivisektionen för vetenskapligt ändamål. I Tyskland
uppträdde anti-vivisektionen något senare samt i
en gröfre och mer öfverdrifven form, men också
med jämförelsevis liten framgång. Den inleddes
med en agitationsskrift (»Die folterkammern der
wissenschaft»), författad och 1879 i Leipzig utgifven
af en viss, såsom Afrikaresande betecknad person vid
namn Ernst von Weber. I sin skrift,
hvilken redan genom titelvignetten karakteriserar
arten, framställer författaren under namn af
»Thatsachen für das laienpublikum» tämligen på fri
hand och i de mest öfverdrifna uttryck hårresande
vrångbilder af djurexperiment från den tid, då
bedöfningsmedlen ännu icke voro kända och allmänt
använda, bränmärker sedan oförtäckt de berömdaste
forskare och mensklighetens välgörare såsom simpla
förbrytare, förklarar tvärtemot alla sakkunnigas
mening vivisektionens nytta illusorisk och uppfordrar
slutligen alla Tysklands djurskyddsföreningar att
energiskt bekämpa fysiologiens vivisektoriska riktning
samt att anordna masspetitioner till riksdagen
i syfte att utverka en lag, som helt och hållet
förbjuder alla experiment på djur. Denna skrift
(öfvers. på svenska 1880) väckte i början en viss
uppmärksamhet och upprörde en hel del folk, som på
god tro tog dess innehåll för sanning. Sakkunniga
personer gjorde sig derför mödan att bemöta densamma
genom att i populär form framställa vivisektionen i
dess riktiga dager samt uppvisa dess betydelse för
vetenskapen och menskligheten. Bland sådana arbeten
kunna nämnas L. Hermann: »Die vivisectionsfrage»
(1879), C. Ludwig: »Die wissenschaftliche thätigkeit
in den physiologischen instituten» (s. å.), samt
R. Heidenhain: »Die vivisection im dienste der
heilkunde» (s. å.). Den tänkande och besinningsfulla
delen af allmänheten har sedan dess tagit sig tid
att med lugn se saken i riktigare ljus, och anloppet
mot riksdagen har strandat mot representanternas
sunda omdöme. Agitationen har emellertid visat sig
otillgänglig för skäl och bevis, hvaraf blifvit
en följd, att dess literatur i den weberska stilen
mer och mer lemnats ät sig sjelf – från sakkunnigt
håll obesvarad. Till de skandinaviska landen,
i synnerhet Danmark och Sverige, har agitationen
spridt sig förnämligast från Tyskland. Agitationen
har hos oss uppträdt dels i en agitationsliteratur
efter den weberska typen, dels i motioner ej mindre
än tre särskilda gånger vid riksdagarna (1881, 1884,
1888). Vid det första af dessa tillfällen, då hvarken
vivisektionen eller agitationen mot densamma hunnit
blifva allmännare och närmare kända i vårt land,
vann den senare så mycket gehör, att riksdagen
aflät en skrifvelse till K. M:t i saken. Detta hade
till följd, att sakkunniga myndigheter, nämligen
Vetenskapsakademien, universiteten i Upsala och
Lund samt Karolinska institutet i Stockholm, fingo
tillfälle att (1882) i särskilda skrifvelser
officielt yttra sig öfver saken i sin helhet,
hvarigenom sådan upplysning vanns, att alla vidare
åtgärder förföllo. Vid de två senare tillfällena
har riksdagen konseqvent och med för hvarje gång
större bestämdhet visat agitationen tillbaka. Det är
också klart, att denna agitation måste ur synpunkten
af djurens skydd för hvarje dag förlora stöd och
fotfäste, i samma mån som å ena sidan vivisektionens
oumbärlighet för vetenskapen samt vigten af de genom
densamma vunna framstegen allmänt inses samt å andra
sidan vivisektionens verkliga beskaffenhet varder
närmare känd och agitationens art och syfte riktigare
bedömda. Sedan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
