Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wiwet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anledning af skilsmässan emellan de kungliga makarna
upphörde V:s förmånliga anställning i England, och
han återvände till Nederländerna (Brügge), der han
sedermera hade sitt egentliga hemvist. 1536 höll han
i Paris föreläsningar öfver Hyginus. Död d. 6
Maj 1640 i Brügge. – En af representanterna för
den italienska renaissancen på det vetenskapliga
området, bekämpade han med mycken energi den
skolastiska filosofien. Han betecknade särskildt
striden emellan nominalism och realism såsom i
sjelfva verket en ordstrid samt fordrade en återgång
derifrån till sjelfva saken. Hans sympatier
lutade dock, liksom de samtidas i allmänhet,
tämligen afgjordt åt formalismen, hvarmed en viss
skeptisk tendens förband sig. Såsom filolog
hänvisade han till sjelfva de klassiska mönstren,
om hvilka skolastikerna blott i tredje eller fjerde
hand egde kännedom. Han ville se vetandets
område utvidgadt genom studium af naturen samt
arbetade med ifver på en reform af den dittills
vanliga undervisningen. Bland hans önskemål
må påpekas: af staten bekostadt skolväsende,
obligatorisk skolgång, religionsundervisning i
snart sagdt äkta evangelisk anda (»intet annat än
kärleken kan förbinda andliga väsenden»), lämpliga
kroppsöfningar och lekar för ungdomen, allvar,
men humanitet i skoltukten, stränga fordringar på
lärarna ej blott i intellektuelt, utan äfven
i sedligt afseende. På språkstudier skulle
undervisningens grund läggas, och den antika
literaturen vore det förnämsta bildningsmedlet.
V:s pedagogiska åsigter hafva medelbart eller
omedelbart utöfvat ett stort inflytande inom
såväl det katolska som det protestantiska Europa.
»Bland de protestantiska länderna har intet mer
konseqvent och fullständigt än Sverige realiserat
det ideal för undervisningen, som V. framställer»
(Book), hvilket förhållande särskildt framträder
i 1649 års skolordning, som på flere ställen
rent af citerar eller hänvisar till V. Af V:s
skrifter må nämnas De initiis, sectis et laudibus
philosophiae (1518), In pseudodialecticos (1519),
»en af de mest betydelsefulla företeelserna från
den mellan humanisterna och skolastikerna förda
striden», De institutione feminae christianae (1523)
Introductio in sapientiam (1524), en i aforismer
gjord framställning af dygdläran, som genom 1693
års svenska skolordning påbjöds till begagnande
i läroverken, och hans förnämsta pedagogiska verk,
De disciplinis (1531; flere uppl.), hvilket består af
två hufvuddelar: »De causis corruptarum artium»,
en framställning af orsakerna till vetenskapernas
förfall, och »De tradendis disciplinis», den
egentliga sammanfattningen af V:s pedagogiska
system. V:s »Opera omnia» utgåfvos 1555 i 2
bd fol. och 1782–90 i 8 bd (af Gr. Mojansius,
som försåg dem med en lefnadsteckning af V.).
Jfr A. J. Namèche: »Mémoire sur la vie et les
écrits de Jean Louis Vivès» (1841), A. Langes
art. om V. i K. A. Shmids »Encyklopädie d. gesammten
erziehungs- und unterrichtswesens», E. Böök:
»Joannes Ludovicus Vives, en reformator inom
den pedagogiska vetenskapen» (akad. afh.,
Helsingf. 1887), och B. Vadier: »Un inoraliste du XVI:e
siècle: J. L. V. et son livré de l’éducation de la
femme chrétienne» (1893).
Wiwet, Frederik Vilhelm, dansk skald, född d. 4
Dec. 1728 i Frederiksborg, student 1746, tog
jur. kandidatexamen 1752 samt blef höjesteretsadvokat
1755 och var generalfiskal 1763–73, bl. a. i målet mot
Struensee och Brandt 1772. Död d. 23 Dec. 1790. Han
framträdde först, efter A. Bordings exempel, med en
tidning på vers, Den danske Mercurius (1752–55),
och sedan imiterade han Holbergs lustspel i Datum
in blanco (1777) och hans »Peder Paars» genom Frits
Lauridsens rejse tilfods gjennem Sjælland og en
deel af Jylland (1787), men hann ingalunda upp sina
förebilder. Bäst är nämnda dramatiska stycke, hvari
vissa scener verkligen äro skrifna i Holbergs anda.
E. Ebg.
Viviani, Vincenzo, italiensk matematiker, f. i
Florens 1622, d. derst. 1703, var lärjunge af Galilei
och dennes ständiga umgänge under hans senare år,
utnämndes 1666 till storhertig Ferdinand II:s af
Toscana förste matematiker, fick 1664 en betydlig
pension af Ludvig XIV och blef 1699 utländsk ledamot
af franska vetenskapsakademien. Sitt geometriska
skarpsinne ådagalade han genom sitt försök att
ersätta den grekiske matematikern Aristaios’
förlorade fem böcker om kägelsnitt (De locis solidis
secunda divinatio geometrica in quinque libros injuria
temporum amissos Aristaei, 1701), liksom han tidigare
sökt ersätta den som förlorad ansedda femte boken
af matematikern Apollonios från Perga rörande samma
ämne (De maximis et minimis geometrica, divinatio
in quintum librum conicorum Apollonii Pergaei adhuc
desideratum, 1659). Upptäckten af den arabiska
öfversättningen visade hur väl han tillegnat sig
författarens tankegång. V. konstruerade på uppdrag
af Torricelli den första barometern.
Vivianit, miner., ett efter J. Vivian uppkalladt
mineral, som utgöres af vattenhaltigt jernfosfat och
sällan förekommer kristalliseradt i blå, prismatiska
kristaller, utan vanligen jordformigt (s. k. blå
jernjord). I Sverige finnes blå jernjord i leror och
torfmossar i Värmland, Skåne, Herjedalen o. s. v.
P. T. C.
Vivien de Saint Martin [viviä’ng dö säng martä’ng],
Louis, fransk geograf, född i S:t Martin de Fontenay
(depart. Calvados) d. 17 Maj 1802, har egnat hela
sitt långa lif åt geografiens studium och är jämte
E. Reclus den främste författaren på detta område
i Frankrike. Han deltog i stiftandet (1821) af
Geografiska sällskapet i Paris, utgaf 1825 en Atlas
universel, en af de fullständigaste på den tiden,
och 1828–30 en specialtidning, »le Biblio-mappe», för
att utbreda hågen för geografiska studier. 1845–54
redigerade han »Nouvelles annales des voyages»,
uppsatte 1847 »Athénaeum français», som han redigerade
ett år, och utgaf 1863–75 »l’Année géographique»,
en årligen utkommande revy öfver forskningsresor
till lands och sjös. Utom några historiska arbeten,
bl. a. Histoire générale de la révolution française de
1789 à 1839 (4 bd, 1840–42) samt Histoire de Napoléon
(2 bd, 1843), har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
