Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitiös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörde den i Pfalz regerande grenen (bilinien
Amberg, hvilkens land Oberpfalz låg inom Bajerska
kretsen), samt Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII och
Ulrika Eleonora (1654–1720), hvilka tillhörde den
pfalziska bilinien Zweibrücken.
Witten, wittenpfennig, Platt-T. (Lat. albus),
d. v. s. »hvit pfennig» (med anledning af den
starka silfverhalten), var namn på ett i de
vendiska hansestäderna (först i Hamburg, 1334)
prägladt silfvermynt om 4 pfennig, som till midten
af 1400-talet var hufvudmynt i nämnda städer, och i
hvilken myntsort penningsummor ofta angåfvos. Albrekt
af Mecklenburg lät i Sverige (der dittills mynt
slagits af endast 1 »pennings» valör) slå mynt af
samma valör och godhet som dessa 4-pfennigstycken;
ett sådant mynt kallades hvit (pl. hvitar) eller
hviter pänninger, hvitpänninger. Witten-myntets från
början stora värde sjönk småningom, och under 1600-
och 1700-talen slogs i de nordtyska städerna (t. ex. i
Stralsund under den svenska tiden) ett silfvermynt
med namnet »Witten» i prägeln, hvilket var endast
1/192 af 1 riksdaler. Derjämte präglades (t. ex. i
Wismar) 3-pfennigmynt af koppar, som i dagligt tal
benämndes »witten». »Vitten» var äfven i Sverige man
och man emellan benämning på 1/192 riksdaler spec.,
d. v. s. 1/4 skilling, ett skiljemynt, som slogs från
1799 (då pollett) till in på 1830-talet och slutligen
hade ett värde af 1/2 öre (jfr Skilling).
Witten, stad i preussiska regeringsomr. Arnsberg
(Westfalen), vid Ruhr och flere jernvägslinier,
har genom sitt läge i Ruhrs stenkolsdistrikt
utvecklat sig till en liflig industristad och sett
sin folkmängd ökad från 3,444 pers. 1843 till 26,314
pers. 1890. De vigtigaste industriella anläggningarna
äro ett stort gjutstålsverk, Berg–Markska jernvägens
hufvudverkstäder, flere valsverk, jerngjuterier,
maskin-, ångpanne- och filverkstäder, två stora
glashyttor, ett ångbränneri, två ångqvarnar och
tvänne tegelslagerier.
Wittenberg, stad i preuss. regeringsomr. Merseburg
(prov. Sachsen), vid Elbe, öfver hvilken en 276
m. lång stenbro och en 294 m. lång jernvägsbro äro
byggda, samt vid Berlin–Halle-jernvägen. 13,856
innev. (1885), inberäknadt tre förstäder,
som uppstått efter 1817. Gymnasium, högre
flickskola, ylle- och linneväfverier, bränvins- och
ölbryggerier. Den fordom betydande klädesfabrikationen
har upphört. Staden har ett fast slott, som fordom
en tid var kurfurstligt (sachsiskt) residens, men
nästan fullständigt förstördes vid österrikarnas
bombardement af staden d. 10–14 Okt. 1760 (i ett af
dess båda bibehållna torn förvaras det 1803 delade
sachsiska arkivet). Andra märkliga byggnader äro
rådhuset, påbörjadt 1523, med åtskilliga minnen
företrädesvis från trettioåriga kriget, det forna
augustinklostret, der nu det d. 31 Okt. 1817 af konung
Fredrik Vilhelm III grundade prestseminariet har sin
lokal, fordom bebodt af Luther, hvars klostercell ännu
visas i sitt gamla skick, det stilfullt renoverade
Lutherhuset, som i sina rum innehåller en samling
taflor, autografer, skrifter, medaljer m. m., som har
afseende på Luther och de öfrige reformatorerna,
Melanchthons och Cranachs hus samt slotts- och
universitetskyrkan (byggd 1490–99), på hvars dörrar
Luther d. 31 Okt. 1517 uppslog sina bekanta 95 teser
(trädörrarna, som förstördes vid bombardementet
1760, ersattes 1858 af bronsdörrar, som bära den
latinska texten till teserna). I denna kyrka, som
de senare åren fullständigt restaurerats och d. 31
Okt. 1892 högtidligen invigdes af kejsar Vilhelm II
i närvaro af flere furstar (bl. a. kronprins Gustaf
af Sverige-Norge), äro Luther och Melanchthon samt de
sachsiske kurfurstarna Fredrik den vise och Johan den
ståndaktige begrafna. På torget framför rådhuset stå
Luthers staty (af Schadow, 1821) och Melanchthons
(af Drake, 1865). Den plats utanför Elsterporten
der Luther offentligen brände påfvens bulla d. 10
Dec. 1520, utmärkes af en ek. Det af Fredrik den
vise 1502 stiftade universitetet (vid hvilket en
mängd svenskar, bl. a. reformatorerna Olaus och
Laurentius Petri, idkade studier under 1500-talet)
förenades 1815 med det i Halle, och byggnaden är nu
infanterikasern. – W. var sedan Albrekt I (1260–98),
hvars linie äfven bar namnet Sachsen-Wittenberg,
till Albrekt III:s död (1422) hertigarnas af Sachsen
residens och var derefter hufvudstad åtminstone i den
forna kurkretsen. W. belägrades mot slutet af år 1813
och intogs d. 13 Jan. 1814 af preussarna. Efter det
tyska fästningssystemets reorganisation 1871 upphörde
W. att vara fästning, och verken slopades 1874.
Wittenberg, Arvid, grefve, krigare, tillhörde en
slägt, som urspr. hette Wirtenberg von Debern
(hvilket namn W. mest begagnade) och föddes i Borgå
socken, Finland, 1606. Han inträdde i krigstjenst
1622, var såsom öfverste närvarande i slaget vid
Nördlingen 1634, der han blef tillfångatagen, deltog,
sedan han blifvit utvexlad, i Johan Banérs fälttåg
samt utmärkte sig i slagen vid Wittstock (1636)
och Chemnitz (1639). Befordrad till generalmajor,
handhade han efter Banérs afgång, jämte Pfuel,
Königsmark och Wrangel, öfverbefälet och anförde
med dem svenska hären i slaget vid Wolffenbüttel
(1641), der den segrade. Sedermera tjenade han under
Lennart Torstenssons öfverbefäl, åtföljde denne
under alla hans fälttåg och bidrog såsom anförare för
högra flygeln till segrarna vid Breitenfeld (1642)
och Jankow (1645). Sedan Torstensson lemnat hären,
innehade W. befälet, tills K. G. Wrangel öfvertog
detsamma. W. förblef derefter till krigets slut
i Schlesien och Böhmen. Då Königsmark eröfrat en
del af Prag, skyndade W. honom till bistånd, intog
Tabor och andra orter samt vann rikt byte. Efter
fredsslutet emottog han många vedermälen af drottning
Kristinas gunst, var rikstygmästare och general öfver
artilleriet, upphöjdes 1651 i friherriigt stånd med
Loimijoki (se d. o., 4) friherreskap i förläning
och befordrades s. å. till riks- och krigsråd. 1652
mottog han i förläning ytterligare grefskapet Nyborg
(se d. o.). Han egde en betydande förmögenhet. Så
lånade han kronan flere gånger stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
