Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vischer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norra Italiens herskare och förlorade derunder
bl. a. Genua. Bröderna voro tappra, men gjorde sig
hatade genom hårda utpressningar samt en grymhet
och lastbarhet, som erinrade om det romerska
kejsaredömets sämsta tider. Galeazzo II grundlade
likväl det ryktbara universitetet i Pavia (1361)
och var Petrarcas gynnare. Hans son Giovanni
Galeazzo (Giangaleazzo), f. 1347, tillfångatog
i Maj 1385 sin farbror Barnabö (hvilken han lät
afrätta i Dec. s. å.) och två af hans söner samt
blef derigenom ensam herre öfver husets ansenliga
besittningar. Med honom nådde familjen V. höjden
af storhet och glans. Misstänksam, trolös,
girig, men ännu mera äregirig, understödd af de
förnämste condottieri, sträfvade han efter att
förvärfva herraväldet öfver Italien och var flere
gånger nära att lyckas. 1395 köpte han titeln
hertig af Milano af kejsar Venceslaus för 100,000
floriner. Han ökade sitt välde med Verona, Vicenza,
Feltre, Belluno, Siena, Pisa, Perugia, Assisi och
Bologna samt var nära att bemäktiga sig Florens,
då han dog i pesten, d. 3 Sept. 1402. Han inlade
mycken förtjenst såsom befordrar e af konst och
vetenskap. Han drog de berömdaste lärde till sitt
hof, återställde universitetet i Piacenza, samlade
ett präktigt bibliotek och stiftade en målare- och
byggnadsakademi. Stora byggnadsverk påbörjades under
hans regering, såsom domkyrkan i Milano, klostret
Certosa vid Pavia och bron öfver Ticino vid sistnämnda
stad. Han var gift först med Isabella af Frankrike
(d. 1373), med hvilken han erhöll grefskapet Vertus
i Champagne (deraf hans spenamn »conte di virtù»),
och sedermera med sin kusin Caterina Visconti
(d. 1404). Hans dotter med Isabella, Valentina, blef
gift med hertig Ludvig af Orléans, en förbindelse
af framtida vigt, i det att hennes sonson, konung
Ludvig XII, fick arfsanspråk på Milano, hvilka i
början af 1500-talet medförde så många förvecklingar
uti Italien. Han efterträddes af sin son Giovanni
Maria (Giammaria), f. 1389, såsom hertig af Milano,
men denne måste dela arfvet med sin broder Filippo
Maria, som fick Pavia och många andra städer, och
faderns naturlige son Gabriele Maria, hvilken erhöll
Cremona och Pisa. Till en början råkade hertigdömet
i fullständig upplösning. Många förut underlydande
städer gjorde sig fria, afträddes till andra
suveräner eller kommo under egna herskare. Sjelfva
Milano och Pavia hemsöktes af anarkien. Giammaria,
feg och grym, dukade under för en sammansvärjning,
1412. Brodern Filippo Maria (f. 1391) efterträdde
honom. Feg och grym, men äregirig, beslöt denne
tyrann, – som var så ful, att han fruktade att
visa sig, och så rädd, att han darrade vid åskans
dunder, – att återupprätta familjens makt. Liksom
sin fader begagnade han sig af condottieri, och
tack vare Carmagnolas militära skicklighet lyckades
han atereröfra hela Lombardiet. Men Carmagnola blef
ett mal för hertigens afund, måste fly och bildade
sedermera en fruktansvärd liga emot honom. Hertigen
nödgades bl. a. afträda Brescia (1426) och Bergamo
(1428) till Venezia. Under sina sista
år låg han i krig med sin måg Francesco Sforza,
som förbundit sig med Florens och Venezia. Filippo
Maria afled d. 13 Aug. 1447, den siste Visconti på
Milanos tron. En gren af ätten, markiser, sedermera
hertigar af V.-Modrone, härstammande från Matteo I:s
broder Uberto (d. 1315), lefver ännu.
Viscouti. 1. Ennio Quirino V., italiensk
arkeolog, tillhörande en från Genua härstammande
romersk familj, föddes d. 1 Nov. 1751 i Rom, der hans
fader, Giambattista Antonio V. (f. 1722. d. 1784),
var prefekt öfver fornlemningarna. I fädernehemmet
fick han en utmärkt uppfostran och röjde en brådmogen
öfverlägsenhet i en mängd vetenskapsgrenar. Han blef
1771 bibliotekarie i Vatikanen och 1787 konservator
vid Kapitolinska museet. Förut hade han deltagit i
det af fadern påbörjade verket Museo Pio-Clementino,
af hvilket 1:sta bandet utkom 1782, och utgaf
ensam banden 2–7 (1787–1807). Andra arbeten af
honom från denna tid äro Monumenti degli Scipioni
(1785), behandlande fynden i Scipionernas 1780
upptäckta graf i Rom, Monumenti scritti del museo
del signor Tommaso Jenkins (1787) samt Monumenti
Gabini della Villa Pindana (1797), en öfversigt
af de af furst Borghese i ruinerna i Gabii funna
fornlemningarna. Sedan fransmännen 1798 intagit
Rom, utnämndes han till inrikesminister i Romerska
republiken, men förmåddes snart att flytta till
Frankrike, der han 1799 utnämndes till inspektor
öfver samlingarna i Louvre och till professor i
arkeologi. 1803, då Denon blef generaldirektör vid
museet, vardt V. konservator vid fornsakssamlingarna
och medlem af Institutet. Han ordnade sin afdelning
af museet och utgaf öfver densamma en katalog,
hvars sista af honom ombesörjda upplaga utkom 1817
under titeln Description des antiques du Musée royal.
Derjämte publicerade han Description des vases peints
du Musée (1802) och Explication de la tapisserie
de la reine Mathilde (1803). Derefter följde
hans hufvudarbete, till hvilket Napoleon gaf honom
väckelse och medel: Iconograpliie grecque (3 bd. 1808)
och 1:sta bandet (1817) af Iconographie romaine
(forts. af A. Mongez, 4 bd, 1817–33). Kallad till
England 1817 för att bedöma de af lord Elgin hemförda
Parthenon-skulpturerna, utgaf han 1818 rörande dem
Mémoire sur des ouvrages de sculptures du Parthenon
etc. V. dog d. 7 Febr. 1818. En fullständig upplaga
(12 bd, 1818–22) af hans skrifter, till hvilka äfven
hör en mängd uppsatser i tidskrifter, särskildt i
»Journal des savants», obesörjdes af J. Labus. V. kan
i genialitet ej mäta sig med Winckelmann; han vågade
sig aldrig på mytologisk-filosofiska forskningar,
utan höll sig till det rent yttre och konstnärliga af
föremålen. Hans beskrifningar äro förträffliga och
hans stilistika förmåga stor. – 2. Louis Tullius
Joachim V., arkitekt, den föregåendes son, f. i
Rom 1791, d. i Paris 1853, kom med sin fader tidigt
till Paris, der han studerade arkitektur hos Percier
och 1814 erhöll 2:dra priset för utkastet till ett
bibliotek. Derefter blef han arkitekt för tredje
och åttonde arrondissementen och byggde i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
