Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vischer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
21° i s. och 15,5°C. i n., vintertemperaturen
mellan - 4° i s. och - 9,5° i n. Norra delen
af staten var vid kolonisternas ankomst en
nästan sammanhängande skog, hufvudsakligen af
barrträd, och äfven annanstädes funnos stora
skogar, af löfträd, dock med mellanliggande stora
prärier i s. och v. Ännu 1886 voro 48,8 proc. af
arealen skogbevuxen mark, och enligt 1880 års
census hade endast Michigan och Pennsylvania
värdefullare skogar. Vid samma tid hade farmerna
(till antalet 134,322) ett område af omkr. 62,000
qvkm., deraf 37,000 qvkm. odlad jord. Deras värde
uppskattades 1885 till 568 mill. doll. Skörden
har de senare åren i medeltal uppgått till
7,63 mill. hl. hvete. 13,7 mill. hl. majs, 15,6
mill. hl. hafre, 4,18 mill. hl. korn och 0,86
mill. hl. råg. Af ost tillverkades 15 mill. kg. och
af smör 16,3 mill. kg. 1886 funnos omkr. 389,000
hästar, 1,256,000 nötkreatur, 917,000 får och 777,000
svin. Ehuru således en jordbrukande stat, eger W. en
utomordentlig rikedom på malmer, företrädesvis jern-,
bly- och zinkmalmer, de förstnämnda omkring floderna
Menomonee och Montreal, de båda senare i sydvestra
delen af staten. W:s jerntillverkning intog 1880
sjette platsen inom unionen, men har sedan dess
ökats betydligt. Industrien sysselsatte 1885 58,500
pers.; fabrikerna och deras produkter värderades
till 193,7 mill. doll. Största produktionsvärdet
lemnade sågverken och snickerifabrikerna (41 mill.),
mjölqvarnarna (20 mill.) och jernverken (10,3
mill. doll.). Jernvägarna hade 1886 en längd af
7,363 km. Folkmängden, som 1840 utgjorde 30,945,
uppgick 1890 till 1,686,880 pers., med en ökning
under sista årtiondet af 28,2 proc. 1880 voro
30,8 proc. födda i utlandet, deraf 66,284 i de
skandinaviska landen (af dessa sistnämnde voro
8,138 födda i Sverige). Utom statsuniversitetet
i Madison (stiftadt 1849), med hvilket är förenad
en landtbruksskola, hafva de olika bekännelserna
universitet bl. a. i Beloit, Ripon, Milton, Racine och
Lawrence. 1888 funnos 137 fria högskolor, som mottogo
statsunderstöd. Inkomsterna för undervisningsväsendet
uppgingo 1886 till 4,193,000 doll. och utgifterna till
3,185,000. Författningen antogs 1848. Lagstiftande
församlingen, som sammanträder hvartannat år i
hufvudstaden, Madison, består af 33 senatorer
och 100 representanter, de förre valda för 4,
de senare för 2 år. Till kongressen sänder staten
2 senatorer och 9 representanter. – W. beboddes
ursprungligen af algonkin- och dakota-indianer och
var genom sitt läge mellan de stora sjöarna och öfre
Mississippi sammanbindningslänk mellan franska Canada
och Louisiana. Dess första europeiska gäster voro
franska pelshandlare, som färdades uppför Ottawa,
öfver sjöarna Huron och Michigan, samt uppför Fox
river och öfver vattendelaren mellan denna flod
och floden Wisconsin, utför hvilken de kommo till
Mississippi. Den förste hvite man, som man vet hafva
beträdt W:s jord, var Jean Nicolet, en af Champlains
agenter (1634). 1658–59 färdades tvänne pelshandlare,
Radisson och Grosseilliers, hvilka sedermera riktade
Englands uppmärksamhet på
Hudson-bay-landen, längs södra stranden af Lake
Superior och söderut till Mississippis bifloder. Den
förstnämndes dagbok omtalar en af honom besökt
stor flod, som sannolikt var Mississippi. 1665
anlade pater Claude Allouez en jesuitmission vid
La Point och 1669 en annan vid stränderna af Green
bay. Andra tidigare resande i dessa trakter voro
Louis Joliet och Marquette (1673) samt La Salle,
Hennepin och Du Luth (1679–80). Under den följande
tiden anlades flere handelsplatser, såsom Green
bay, Prairie du Chien, Milwaukee och Portage. Äfven
efter 1783 höllo engelska pelshandlare till i dessa
trakter, och amerikanerna gjorde ej sin rätt till
landet gällande förr än under kriget med England
1812–14, då de engelske pelshandlarna fördrefvos
och Astor bildade sitt pelshandelskompani. Efter
1818 tillhörde W. territoriet Michigan och
blef eget territorium 1836. Till denna tid hade
pelshandeln och bearbetningen af de 1825 upptäckta
blymalmsfyndigheterna i sydvestra W. varit de
förnämsta faktorerna i W:s utveckling; men vid denna
tid började jordspekulationen sträcka sig äfven till
dessa trakter, och immigranter strömmade dit, så att
folkmängden mer än fördubblades 1836–40. Som egen
stat upptogs W. i unionen 1848.
Visconti, en lombardisk adlig familj, som fick sitt
namn efter den befattning af vicegrefvar (Lat. vice
comites), som den innehade under ärkebiskoparna
af Milano. Då lombardiska förbundet sönderföll i
en mängd, mestadels enväldigt styrda småstater,
grundade ätten V., adelns mest framskjutna ledare,
sin makt i kamp med ätten Della Torre, som stod i
spetsen för folkpartiet. Grundläggaren af ättens glans
var Ottone V. (d. 1295), som, sedan 1262 ärkebiskop
af Milano, ryckte till sig styrelsens tyglar efter
segern vid Desio 1277 öfver den kejserlige vikarien
Napoleone Della Torre. Ottones brorson Matteo I
(f. 1250, d. 1322) vardt 1294 kejserlig vikarie,
förjagades 1302, men lyckades under kejsar Henrik
VII:s tåg till Rom fördrifva Guido Della Torre,
hvilken 1308–11 haft makten i Milano i egenskap
af »capitano del popolo», och utnämndes ånyo till
kejserlig vikarie. Hans son Galeazzo I, en tid
herre öfver Piacenza och Cremona, inspärrades 1327
af kejsar Ludvig bajraren i fängelse i Monza och dog
der 1328. Hans son Azzo (f. 1302. d. 1339) förmådde
genom sin hofsamhet flere af de lombardiska städerna
(Bergamo, Kovara. Pavia, Vercelli, Cremona, Lodi,
Piacenza, Brescia m. fl.) att underkasta sig hans
välde. Han lät 1332 utnämna sig till herre öfver
Milano på lifstid. Han efterträddes af sin farbroder
Lucchino (f. 1287, d. 1349), som ökade sitt herravälde
med Asti, Parma, Tortona, Guastalla. Dennes broder
Giovanni (f. 1290, d. 1354), ärkebiskop af Milano
sedan 1342, var herre äfven öfver Bologna (1350–54)
och Genua (1353–54). Hans broder Stefanos söner
Matteo II (d. redan 1355, såsom det sades förgiftad
af sina bröder), Galeazzo II (f. omkr. 1320, d. 1378)
och Barnabô (f. 1319) hade under sina första år att
kämpa emot en liga af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
