Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wirsén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stum för offentligheten i hela nio år, tills
han uppträdde med en uttrycksfull Sång till
minne af konung Carl XV (1872, vid sorgfesten i
Upsala). Åtskilliga romantiska dikter i månadsskriften
»Nu» fäste några år senare en allmännare uppmärksamhet
vid honom. 1876 utgaf han sin första samling Dikter
(2:dra uppl. 1877), i hvilka hans formtalang och
poetiska skaplynne framstå fullt utbildade. Derpå
följde Nya dikter (1880), Sånger och bilder (1884)
och Vintergrönt (1890). Af mindre omfång äro hans i
form af illustrerade praktverk utgifna diktsamlingar
Från Betlehem till Golgata (andliga sånger,
1882), Vid juletid (1887), I lifvets vår (1888)
och Kristna högtids- och helgedagar (sånger och
psalmer, 1889). W:s mesta diktning är känslolyrik,
ymnigt uppblandad med reflexion. Den eger en mild,
vek grundstämning och ett själfullt eftersinnande
tycke samt utmynnar mycket ofta i en religiös
vändning, en trånfull utsigt mot en andeverld,
vid hvars ingång Kristusbarnet vinkar de försonades
själar. Med förkärlek besjunger W. menniskosjälens
helgdagsstämningar, barndomstrons uppehållande
kraft i lifvets frestelser, barnaålderns frid och
oskuld, som han anser böra genomtränga all mensklig
sträfvan. Barmhertighetens dygd har han förhärligat
i vackra sånger. Skildringen af ung älskog förmår
stundom locka fram skalkaktiga toner från hans
merendels till vemodigt allvar stämda lyra. En
stark fosterländskhet kommer mångenstädes till
uttryck hos honom; han finner intet offer för högt,
som kräfves af trohet mot konung, besvuren lag och
evangelisk kyrka, och i inträngande toner manar han
att skaffa väpnadt värn för det kulturarf fäderna
lemnat. Af landets natur är det hufvudsakligen de
svenska skogshagarnas undangömda poesi, som lemnat
några starkare spår i W:s dikter. Han har emellertid
ej sin styrka i den konkreta naturiakttagelsen,
i taflans pittoreska detaljer. Deremot gifver han
förträffliga naturstämningar. Men dessa äro mestadels
inväfda med romantik; naturstämningen är ej omedelbar,
utan ledes ofta öfver i en reflexion eller mystisk
förklaring. När W. gifver sig in på sagans område,
flödar hans fantasi rikast, och med lätt pensel målar
han stämningsmättade bilder, t. ex. »Merlin»,
»Storken», »Flickan och blommorna» samt de längre
förtäljande sagobilderna »Aster» (byggd på en antik
anekdot) och »Trollspö’t» (i Ariostos stil), dikter af
stor fägring. I teckningen af en och annan historisk
bild, t. ex. den af Tiberius i dikten »På Capri»,
har W. åstadkommit verkliga mästerstycken. När han
för öfrigt tecknar bilder ur lifvet, är naturtroheten
för honom af mindre värde, än att de blifva uttrycket
för en tanke. Såsom tillfällighetsdiktare åtnjuter
W. stort och berättigadt anseende. På ett ofta
mästerligt sätt har han bidragit med sin sång vid
fosterländska högtider, minnesfester, invigningar
eller då det gällt att lindra de lidandes lott
o. s. v. Hans dikt får dervid ofta en af innehållet
betingad färgrikedom och realistisk fyllighet,
som man eljest saknar hos den, på samma gång som
han icke häller der underlåter att sinnrikt låta en
evighetsbelysning falla öfver det jordiska.
Här må nämnas den haltfulla »Prolog
vid sällskapspektaklet till förmån för
skandinavisk-etnografiska samlingen» (1879) och
»Skollofskolonier» samt bland minnessångerna, hvilka
vittna om både stor karakteriseringsförmåga och
idealiseringshåg, »Minnesruna öfver professor
A. J. Ångström» (1875), den praktfulla »Vid
tvåhundraårsfesten till Calderons minne» (1881;
belönt med guldmedaljen vid den af Spanska akademien
öppnade internationella sångaretäflingen), »Sång
öfver Esaias Tegnér» (1882), »Rafael» (1883; liksom de
två föregående ganska omfångsrik och i karakteristiken
uttömmande), »Martin Luther» (s. å.) samt »Sång
vid Svenska akademiens hundraårsfest» (1886, till
anläggningen ett motstycke till Tegnérs berömda
femtioårssång). Den kristliga tro, som utgör
det centrala i W:s lifsåskådning, har naturligt
nog tagit sig uttryck i ett ej ringa antal rent
religiösa sånger, som han författat. I dem besjunger
han företrädesvis den kristna religionens kraft att
skänka inre frid, det glada medvetandet om frälsning
och vissheten om odödlighet. Af de ofvan nämnda
samlingarna andliga dikter innehåller den äldre flere
tilltalande och formfulländade sånger. I den senare
samlingen hafva psalmens folklighet och osmyckade
enkelhet tagits till ögonmärke. Det torde vara för
tidigt att söka döma om dessa psalmers lifskraft, men
nog förtjenar en så fager sång som »Midsommardagen»
att gå till efterverlden. Såsom en sjelfbikt angående
den ställning W. vill anvisa religionen i lifvet torde
kunna anses dikten »Far och dotter» (1890), en idyll i
Runebergs stil, skrifven på fulländade hexametrar. –
W:s versifikation är i hög grad vårdad och ofta
musikaliskt klingande. Hans skaplynne afspeglar
sig i de rena tonfallen med deras något elegiska
klang. Diktionen är kraftig, sjelfständig och ofta
yppigt rik, och hans poetiska språk är kännetecknadt
af sträng sofring och plastisk linieföring samt rent,
klart och böjligt. W:s uppfattning att dikten alltid
bör omedelbart syfta på en högre verld har kommit
honom att under fortgången af sin skaldebana med
förkärlek, ofta nästan stereotypt, begagna vissa
bilder, genom hvilka han företrädesvis vill gifva
uttryck deråt. Äfven om det område, på hvilket hans
dikt rör sig, är begränsadt, delvis på grund af hans
estetiska teorier, träder emellertid hans stora
poetiska förmåga på ett glänsande sätt i dagen,
och med skäl kan han räknas till samtidens främsta
svenska skalder. Såsom kritiker intager W. ett
af de yppersta rummen i Sveriges literaturhistoria
med afseende å såväl verksamhetens intensitet som
uppgiftens vidd. Den strid, i hvilken hans lans har
blänkt, har icke såsom under närmast föregående stora
fejd – kampen emellan den Gamla och den Nya skolan –
gällt företrädesvis estetiska system, utan varit en
strid emellan skilda verldsåskådriingar. I Svenska
akademiens tidning (»Post- och Inrikes Tidningar»)
och i »Vårt land» har han framstått såsom den mest
stridbare och verksamme bekämpare af allt, som synts
honom innebära upplösningstendenser, radikalism
och ovederhäftighet på det literära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
