Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna uppfattning – hvilken äfven är vår moderna –
delgaf Galilei 1610, straxt efter kikarens upptäckt, i
sin skrift »Sidereus nuncius». Hvad senare forskningar
öfver vintergatan beträffar, har dess parti på södra
halfklotet blifvit studeradt och beskrifvet af Homer,
Dunlop och, framförallt, John Herschel under dennes
vistelse i Kap på 1830-talet, den norra delen af
W. Herschel samt af Schmidt och Heis. Enligt den
sistnämnde, som bland astronomerna är berömd för sitt
synnerligen skarpa öga, har vintergatan en bredd, som
vida öfverstiger andra observatörers uppfattning och i
medeltal belöper sig till 35°. Detta band löper icke
strängt utefter en storcirkel, utan delar himmelen
i två något olika hälfter, af hvilka den norra är
den större. Bandets norra pol befinner sig ungefär
i stjernbilden »Berenices hår», enligt Heis vid 190°
rektascension och 27° nordlig deklination. Vintergatan
är af vexlande bredd. Det bredaste stället befinner
sig i stjernbilderna Ophiucus och Antinous,
det smalaste i Södra korset. Likaså vexlar dess
ljusstyrka för skilda partier. I stjernbilden
Svanen delar bandet sig i tvänne grenar, hvilka
sedan icke återförenas förr än i stjernbilden
Centaurus på södra halfklotet (se planschen
till art. Stjernbilder). Betraktad i detalj,
företer vintergatan en ganska invecklad struktur,
karakteriserad derigenom att den sönderfaller i
smärre, oregelbundet begränsade partier, skilda från
hvarandra genom trakter af ringare stjernrikedom,
hvilka synas mörkare. Ett dylikt ställe af skarpt
framträdande mörkhet är den s. k. »kolsäcken» i
Södra korsets stjernbild, som t. o. m. skall te sig
mörkare än de partier af himmelen, hvilka falla utom
vintergatan på detta ställe. Här och der finner man
en starkare sammanträngning af stjernor på en mindre
yta – en stjerngrupp –, dock vanligen af oregelbunden
form. De runda, regelbundna stjerngruppema såsom
ock de runda eller ovala nebulosorna äro i
vintergatan sällsynta (se vidare Verldssystem).
K. B.
Vintergröna, vintergrönväxter. Se Gaultheria, Pyrola,
Pyrolaceae och Vinca.
Winterhalter, Franz Xaver, tysk målare, mest verksam
i Paris, f. i Schwarzwald 1806, d. i Frankfurt
a. M. 1873, fick sin första konstnärliga utbildning
i München, studerade sedan porträttmålning, men såg
sig nödsakad för sitt uppehälles skull att egna sig
åt litografien. Han flyttade 1828 till Karlsruhe
och hade då den lyckan att få måla storhertigen
Leopold, hvarvid han lade i dagen sin förmåga
som porträttör. Han blef derpå badensisk hofmålare
och fick tillfälle att vidare utbilda sig i Paris och
Italien. Medan han vistades i det sistnämnda landet,
fick han anledning att måla flere genrebilder,
festligt sällskapliga scener, halft ideala, halft
sinliga i uppfattningen. Sådana voro bl. a. Dolce
far niente (1836), Decamerone (1837) och Florinda
(1852). I alla dessa bilder förstod W. genom valet
af motiv – en samling vackra menniskor, förenade i
en förädlad njutning af lifvet – att på förhand vinna
åskådarna på sin sida, hvarjämte han tagit med så pass
mycket af sinlighet, som föll tiden i smaken. Den
nakna kroppen är behandlad på ett intagande sätt,
men ytligt, tomt och kokett. Men efter den tiden blef
han hufvudsakligen porträttmålare, d. v. s. egentligen
målare af furstliga, kungliga och kejserliga personers
porträtt, och förvärfvade sig som sådan europeiskt
rykte. I Frankrike blef han Ludvig Filips och hans
familjs favoritmålare och intog i det hela efter
revolutionen samma ställning som Gérard under det
första kejsaredömet. Men äfven de engelska och
belgiska kungafamiljerna samt flere tyska furstar
läto måla sig af honom, särskildt som dessa höga
personer hällre ville af honom framställas såsom de
främste inom den högre societeten än såsom imponerande
innehafvare af högsta makten. Och han var just mannen
att framhålla sin tids högheter från den eleganta
sidan. Dermed fortfor han också under det andra
kejsaredömet i Frankrike, och i synnerhet skördade han
bifall för sina porträttgrupper, såsom af Drottning
Viktoria med sin familj pä terrassen vid Windsors
slott och Kejsarinnan Eugenia med sina hofdamer, i ett
idylliskt landskap (vid verldsutställningen 1855). Men
likasom uppfattningen var ytlig, så voro äfven form
och kolorit svaga, och han visade sig oförmögen
att intränga i djupet af en individualitet. – En
broder till W., Hermann W. (d. 1891), var likaledes
porträttmålare. C. R. N.
Vinterhamn kallas en hamn, som är tämligen
isfri, oaktadt den är belägen inom isregionen.
R. N.
Winterhauch. Se Odenwald.
Winter-Hjelm, Otto, norsk musiker, född d. 8
Okt. 1837, son af höjesteretsassessoren Klaus Winter
Hjelm (se denne), studerade musik i Leipzig och Berlin
hos Kullak och Wüerst samt blef 1874 organist vid
Trefaldighetskyrkan i Kristiania, der han äfven
verkat som lärare, konsertgifvare och ledare af
Filharmoniska sällskapet. Som tonsättare har han gjort
sig fördelaktigt bemärkt genom symfonier, piano- och
orgelstycken samt flere häften sånger, hvarjämte han
arrangerat psalmer och folkmelodier samt utgifvit
12 sangstudier, Orgelskole, Pianoforteskole,
Elementær musiklære och Musikalsk realordbog. –
Hans broder Kristian Anastats W.-H., f. 1843,
skriftställare (psevd. Johannes Norman), är gift med
skådespelerskan Hedv. Charl. Forsman (se Raa) och
sedan flere år bosatt i Stockholm såsom korrespondent
till tidningen »Aftenposten» i Kristiania. 1874
uppsatte han »Ny illustreret tidende».
A. L.
Vinterkonungen (T. der winterkönig), öknamn på Fredrik
V af Pfalz (se denne), som endast en vinter (1619–20)
var konung af Böhmen.
Vinterkrasse, kr asse-sommargyllen, Barbaraea praecox
R. Br., bot., är en från vanlig, i folkspråket
s. k. (allmän) sommargyllen, B. vulgaris,
afskild form, som har stjelkbladen pardelade,
med aflånga sidoflikar och 3–5-klufven ändflik,
de plattadt 4-kantiga skidorna föga tjockare
än skaften samt upprätt utstående och med längre
spröt än hufvudformen. Med anledning af den skarpa
krasselika smaken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
