Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wildebeesten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
patriotism och tomt lärdomsprål på hans tid
eggade historikerna icke endast i Sverige, utan äfven
annanstädes. Men han följde ej häller utan motsägelser
en Johannes Magni, Bång och Rudbeck. Han reducerade
den förstnämndes konungalängder och protesterade mot
de senares adamitiska fantasterier och beklagade,
att Rudbeck mestadels förvexlat vårt land och
Stor-Svithjod, »hvilket är det förnämsta och
nästan endaste uti dess eljest öfver måttan vackra
Atlantica, som tyckes hindra och minska den stora
nytta man deraf kunde i svenska historien vänta». Med
synnerlig framgång egnade han sig åt den svenska
statsförfattningens och rättens studium och skref på
detta område arbeten af mera beståndande värde. Hans
förnämsta verk är Sueciae historia pragmatica,
quae vulgo jus publicum dicitur,... inde a
primis regni initiis usque ad nostra tempora
(1731), i hvilket han lemnar redogörelse för den
svenska statsförfattningens uppkomst och för alla
de förändringar, som hon sedermera undergick, till
och med det karolinska enväldet. Hans »Historia
pragmatica» föreligger emellertid icke i hela
det omfång, som det från början var W:s plan att
gifva henne. Han har nämligen deri behandlat endast
statsrättens allmänna del. I handskrift efterlemnade
han (enligt sonens uppgift) i fullbordadt skick
några delar rörande dess särskilda grenar. Stycken
af »Historia pragmatica» utgåfvos mer eller mindre
omarbetade i svensk öfversättning, nämligen Det så
kallade oinskränkta enväldet, som kon. Carl, efter
wedertagit namnetal den Ellofte glorvördigst i
åminnelse Anno 1680 wordit opdragit emot ogrundade
rychten förswaradt och i sitt retta lius framstäldt
(1742; öfvers. af M. Benzel), riktadt företrädesvis
emot »Anecdotes de Suède», och Jacob Wildes Svenska
statsförfattningars eller Allmänneliga Rätts
Historia (1749; öfvers. af A. Wilde), med vidlyftiga
anmärkningar samt ett bihang »Om nordiska historiens
pålitlighet och tideräkningsgrund». W. utgaf vidare
Sweriges beskrifna lagars grund, art och uprinnelse,
samt ålder, omskiftelser och förnyelse etc. (1736;
omtryckt framför »Ny lagsamling», utg. i Örebro
1831) och Fordom Sweriges Historiographi Friherrens
Samuelis von Puffendorff »Inledning til Svenska
statens Historie» med wederbörlige tilökningar,
bewis och anmerkningar (2 dlr; d. I, Förberedelse,
en af W. författad framställning hufvudsakligen
om vår äldsta »historia», 1738; d. II, innehållande
Pufendorffs »Inledning» med en mängd af W. framställda
anmärkningar, 1743). Förra delen af sistnämnda verk
(»Förberedelse») utgafs 1741 i en af A. Wilde
verkställd latinsk öfversättning Praeparatio
hodegelica ad Introductionem Pufendorffii etc. Som
exempel på det anseende W. åtnjöt hos samtida arbetare
på historiens fält må nämnas, att hans kronologiska
indelning af Sveriges historia antogs af flere af
dem, och att den som häfdatecknare så framstående
Dalin yttrar om honom i företalet till sin »Svea Rikes
historia», att W. »har i Sweriges historia giordt
en oförliknelig nytta: af hans arbeten har jag haft
ganska mycket understöd, och wår skilnad i
Tideräkningen hindrar icke, at jag ju med förundran
erkänner hans vitterhet at uplösa så många knutar
i wara äldsta underrättelser.» – W:s son, Anders
W., f. 1725, amanuens hos rikshistoriografen 1747
och hos Censor librorum 1755, var flere gånger
tillf. censor, blef 1758 e. o. och 1760, efter
Celsius, ord. kungl. bibliotekarie, erhöll 1762
kungl. sekreterares och sedermera kansliråds fullmakt
samt afled i Stockholm d. 20 Febr. 1795. Han biträdde
fadern i arbetet och öfversatte flere skrifter till
svenska samt ett par af faderns verk till latin.
Wildebeesten [-besten]. Se Gnu-slägtet.
Wildeman, Arvid Tönnesson till Tjusterby, krigare,
härstammade från en ätt, som omnämnes på slutet af
1400-talet. Han omtalas första gången 1593, då han
deltog i en beskickning från Klas Eriksson Fleming
till konung Sigismund i Polen. Sedermera var han en
af det kungliga partiets mest pålitliga och använda
anhängare i Finland, blef 1594 häradshöfding i Borgå
län och utsågs 1599 till amiral för den finska
flottan. I den derpå följande kampen med hertig
Karl hade han ringa framgång, hans flotta föll vid
Helsingfors delvis i dennes händer, medan han sjelf
med några fartyg flydde till Reval. Redan följande år
försonade han sig dock med Karl och vann inom kort
hans ynnest. Han blef häradshöfding i Kymmene härad
samt Pyttis och Elimä socknar 1601, ståthållare på
Viborgs slott 1602 samt lagman i Karelen 1607 och i
Keksholms län 1611. Likaså användes han af Gustaf II
Adolf såväl i krigiska värf som i underhandlingar,
bl. a. såsom ståthållare på fästningarna Nyslott,
Keksholm och Nöteborg. W., som var en af dem, hvilka
å Sveriges vägnar undertecknade fredsfördraget i
Stolbova 1617, dog s. å. M. G. S.
Wildenbruch, Ernst Adam von, tysk dramatiker och
novellist, f. 1845 i Beirut i Syrien, hvarest fadern
då var preussisk konsul, tillbragte sin barndom i
Athen och Konstantinopel, men flyttade med familjen
1857 till Tyskland och var 1863–65 officer i preussisk
tjenst. Han slog sig derefter på juridiska studier,
deltog emellertid såsom landtvärnsofficer i fälttåget
mot Österrike 1866, aflade juridisk examen 1870
och gick äfven ut i fransk-tyska kriget
1870–71. Sedan han tjenstgjort såsom referendarie i
Frankfurt a. O. 1871–76, inträdde han 1877 i tyska
utrikesministeriet, hvarest han befordrades till
legationsråd. – W. är f. n. en af de mest uppburne
diktarna i sitt fädernesland, hufvudsakligen på
grund af den tyska och specielt lokalpreussiska
patriotism, som genomgår hans arbeten. Han var länge
förbisedd. Hvarken hans »hjeltesånger» Vionville
(1874; 4:de uppl. 1891) och Sedan (1875; 2:dra
uppl. 1887) eller samlingen Lieder und gesänge
(1877) väckte större uppmärksamhet, och det var
först såsom dramatiker han bröt igenom, i det att
hans sorgspel Die karolinger (1881; 4:de uppl. 1887)
uppfördes i Berlin med stor framgång. Det efterföljdes
af bl. a. Harold (1882; 4:de uppl. 1885), Väter und
söhne (1882; 3:dje uppl. 1890), Der
generalfeldoberst (1889; 3:dje uppl. 1890) och Bernhard von Weimar
(1892). I W:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
