Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktoria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationella komitén. Såsom president i den 1882
tillkomna kommissionen för internationel
polarforskning (se Polarexpeditioner, sp. 1458–59)
har han utgifvit de af denna sammanställda
meddelandena. W. är led. af Vet. o.
vitt. samh. i Göteborg och af Vet. akad. (1891).
Wilda, Wilhelm Eduard, tysk rättslärd, f. i Altona
1800, studerade vid tyska och, för att inhemta
kännedom om nordisk rätt, vid Köpenhamns universitet,
egnade sig en tid åt advokatverksamhet i Hamburg,
kallades 1831 till e. o. professor i Halle samt
var derefter ord. professor i Breslau (1842)
och Kiel (1854), der han afled 1856. W. egnade
sig hufvudsakligen åt studiet af den germanska
rätten och intager en mycket framstående plats
bland germanisterna. Af hans arbeten må nämnas Das
gildenwesen im mittelalter (1831) och Strafrecht
der germanen (1842). Åren 1839–40 utgaf han
jämte A. L. Reyscher »Zeitschrift für deutsches
recht». Under sina vidsträckta resor besökte W. äfven
Sverige (1834).
Vilda jagten. Odens jagt (T. wilde jagd,
Wuotans heer, wüthendes heer), mytol., en i
forngermanska, i synnerhet tyska, folksägner
fortlefvande personifikation af den förhärjande
stormvinden, uppfattad såsom ett vid nattetid i luften
vildt framjagande ridfölje af spökväsenden, anfördt
af luftens gud, Oden (T. Wodan, Wuotan). »Vilda
jagten» troddes ega rum företrädesvis under de tolf
nätterna mellan jul och trettondagen. Det hedniska
ursprunget till föreställningen om denna torde
vara att söka i tanken på vindguden såsom anförare
för skaran af de aflidnes själar (vikingatidens
enhärjar och valkyrjor), hvilka liksom han bestå af
luft (äro »andar»). Långt fram i medeltiden, äfven
sedan de europeiska folken kristnats, qvarlefde tron
på de afsatte hedniske gudarnas tillvaro, men de
hade blifvit degraderade till spöken, djeflar och
hexor. Den vilda jagtens andar troddes vara osälla
och jägtade, alltså snarare jagade än jagande. På en
snöhvit häst spränger »den vilde jägaren» (Oden;
der wilde jäger, der Wode) fram öfver skogar och
fält, klädd i bredskyggig hatt och mörk mantel,
ledsagad af gudinnan Holda samt följd af en mängd
spöken och hexor (ofta utan hufvud); de rida på hundar
med hängande eldstungor, på hästar och andra djur
med brinnande ögon, under tjut och skri, hundskall,
pisksmällar och hallårop, och sist rider döden i
benrangelsskepnad. Spöktåget rycker med sig mötande
menniskor, om dessa ej hafva förstånd att tigande
vika undan eller göra korstecknet eller ställa sig
midt på en landsväg eller ock kasta sig ned med
ansigtet mot marken. I somliga sägner omtalas,
att jagten förföljer än en vildgalt, än nötboskap,
än qvinliga naturväsenden. Enligt andra hedniska
föreställningar derom såg man stundom i jagtföljet
äfven signande gudamakter, som bragte god årsväxt,
der tåget brusat fram. I den vilde jägaren har man
på olika trakter sett i st. f. Oden hvarjehanda
nationalhjeltar, t. ex. Didrik af Bern (i Lausitz),
Karl den store (i Frankrike och Rhenhessen), Karl
V, konung Artur (i Skotland och Frankrike), konung
Abel (i Slesvig), Palnatoke, konung Valdemar och
t. o. m. Kristian II (i Danmark). En med vilda jagten beslägtad
föreställning ligger till grund för det nyare norska
ordet åsgårdsrejd (oskerejd), som troligen är
beslägtadt med det svenska ordet »åska» och betyder
»åskdunder». I Skåne har det varit ett talesätt bland
allmogen, att »Odens jagt går» eller »Oden far förbi»,
när i Oktober- och Novembernätter flyttande sjöfoglars
skri förnummits från höjden. – Se E. H. Meyer:
»Germanische mythologie» (1891).
Wildbad, stad och badort i würteinbergska
Schwarzwaldkretsen, i en vildt romantisk, af Enz
(biflod till Neckar) genomfluten dal, vid jernvägen
W.–Pforzheim. 3,572 innev. (1885). Dess alkaliska
mineralvatten, som har en värmegrad af 33–38° C,
begagnas af omkr. 6,000 kurgäster årligen, till bad,
mot reumatism, gikt, nevralgier samt, drucket, mot
åkommor i magen och tarmkanalen, njurarna, blåsan
m. m. Af de många romantiska partier trakten
erbjuder märkes Wildsee, hvars vatten utan synligt
till- och aflopp ständigt behåller samma nivå. och
om hvilken många sägner förtäljas.
Wilde, Jakob, häfdatecknare, föddes, köpmansson,
1679 i Bauske, Kurland, fick skolundervisning i det
då svenska Riga, blef 1695 student i Königsberg
och promoverades 1701 till filos. magister i
Greifswald. Sedan han derpå tjenstgjort vid
katedralskolan och gymnasiet i Riga, utnämndes
han 1704 till professor i latinsk vältalighet och
poesi vid det till Pernau flyttade universitetet
i Dorpt. Efter Pernaus intagande genom ryssarna
1710, hvarvid W. förlorade sitt bibliotek och
sina historiska samlingar, tog han sin tillflykt
till Sverige och utnämndes 1713 till professor i
Greifswald, men kom ej att tillträda sysslan, emedan
Pommern ockuperades af Sveriges fiender. Såsom
handledare först (1714) för k. rådet grefve
G. Cronhielms söner, sedermera för den holsteinske
grefve Van der Naths son tillbragte han några år
utomlands (England, Holland, Frankrike, Tyskland)
och utgaf 1717 i Frankfurt a. M. under psevdonymen
Stephanus Cassius De jure et judice legatorum
diatrihe med anledning af den mot folkrätten
stridande behandling, som öfvergick de svenske
ministrarna Gyllenborg, i London, och Görtz, i
Holland. Hertig Karl Fredrik af Holstein utnämnde
honom 1719 till kabinettssekreterare och juris
professor i Kiel, men han föredrog att stanna
i Sverige samt utnämndes d. 9 Sept. 1719 till
rikshistoriograf. 1722 uppsatte han ett tryckeri
(»Historiographi Regni boktryckeri»), der utom W:s
egna arbeten trycktes bl. a. 1736 första upplagan
af Sveriges rikes lag, och som 1758 såldes till
P. Hesselberg. Ehuru W. 1741 drabbades af synens
förlust, fortfor han, med hjelp af sin son Anders,
att arbeta på det historiska området. Han afled i
Stockholm d. 21 April 1755. Ehuru utländing och till
åren, då han började sysselsätta sig med Sveriges
historia, åstadkom han verk, som intaga en för
sin tid betydande plats inom vårt lands historiska
literatur. Han kunde väl ej göra sig fri från de
spekulationer rörande en nations äldsta öden (den
»mörka» och den »mytologiska» perioden), till hvilka en missriktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
