Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikomt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans fader lät efter sin tronbestigning (1831) gifva
gossen en strängt militärisk uppfostran utan att
derför försumma hans vetenskapliga utbildning. Då
kriget mot Österrike utbröt 1848, kommenderade V. E.,
hvilken som kronprins förde titeln hertig af Savojen,
den savojska brigaden och utmärkte sig genom sitt
lysande mod i slaget vid Goïto, i hvilket han blef
sårad. Äfven i drabbningen vid Novara d. 23 Mars
1849 gjorde han under af tapperhet, utan att likväl
kunna förekomma nederlaget. Hans fader nedlade på
qvällen af bataljdagen sin krona till förmån för sin
son. Ehuru V. E. II lyckades få en dräglig fred med
Österrike, sågs han dock ej med blida ögon af folket,
emedan han blifvit uppfostrad af jesuiterna och. sedan
1842, var gift med en österrikisk ärkehertiginna,
Adelheid (f. 1822, d. 1855). Efter hand förändrades
likväl folkets tänkesätt mot honom. Ty den fria
författning, som Karl Albert gifvit sitt folk,
upprätthöll hans son, under det att de öfrige
italienske furstarna upphäfde de konstitutioner,
som de nyss förut gifvit sina stater. V. E. förstod
äfven att välja sig upplysta och statskloka
rådgifvare. Massimo d’Azeglio blef hans förste
ministerpresident. På dennes råd antogos de lagar,
genom hvilka den andliga domsrätten afskaffades
och »main in orte» (se d. o.) inskränktes. I
Sept. 1850 inträdde grefve Cavour som handels- och
åkerbruksminister i ministèren, ehuru icke utan ett
visst motstånd af V. E., som, då Cavour föreslogs,
yttrade: »Sen I då icke, herrar ministrar, att
den karlen kommer att sparka ut er allesamman?» I
Nov. 1852 blef Cavour ministerpresident. Genom hans
kloka finansiella åtgärder gick Sardinien framåt
i styrka och välmåga. Konungen understödde honom
såväl deri som i hans utrikes politik samt äfven,
om än högst ogerna, i hans kyrkopolitik, som ofta
djupt sårade konungens religiösa känslor, såsom
Cavours förslag om införande af civiläktenskapet
(1852) och förslag till lag om klostergodsens
indragning (1855), som konungen motsatte sig. Då
Cavour begärde sitt afsked, och ingen annan kunde
bilda en ministèr, lät konungen sitt motstånd mot
lagen falla, men sade, då han tecknade under lagen,
i ministrarnas närvaro: »En annan gång emigrerar
jag till Amerika, hällre än att röra vid sådana
saker». V. E. försmådde lika litet som Cavour
att ställa sig i förbindelse med cheferna för
demokratien, såsom Depretis, Valerio och Brofferio,
hvilka af sitt hat mot Österrike understödde V. E:s
och Cavours politik. Den 26 Jan. 1855 slöt Sardinien
det förbund med vestmakterna mot Ryssland, som
inledde den politik, hvilken skulle göra V. E. till
konung öfver hela Italien. Till följd af detta
förbund deltog Sardinien i kongressen i Paris 1856,
hvarigenom det fick tillfälle att föra det italienska
enhetspartiets talan. Både V. E. och Cavour begåfvo
sig till Paris, och der begärde Cavour i sin konungs
namn reformer i Österrikes italienska besittningar
och i Kyrkostaten. Dessa fordringar vunno understöd
af England samt t. o. m. af Ryssland, och äfven
Napoleon III ställde sig välvilligt mot Italien. Då
gafs äfven första
uppslaget till Sardiniens förbund med Frankrike
mot Österrike, ehuru en formlig allians icke afslöts
förr än kort efter det möte Cavour hade med Napoleon
III i Plombières år 1858. För att stärka förbundet
gaf V. E. sin äldsta dotter, Klotilda, till gemål
åt prins Napoleon (Jan. 1859). Af alla krafter
rustade V. E. sig till det förestående kriget mot
Österrike, och hans folk samlade sig omkring honom
med en hänförelse utan like, och med undantag
af Mazzini och hans anhängare slöto sig äfven så
radikala partichefer som Manin, La Farina,
Pallavacino och Garibaldi till konungen. Då V. E. afslog
Österrikes ultimatum att Sardinien skulle afväpna
inom tre dagar, inryckte de österrikiska trupperna i
Piemont d. 29 April 1859. Som fransmännen då ej ännu
hunnit förena sig med sardinarna, skulle Österrike,
om det genast skridit till angrepp, hafva krossat den
lilla sardinska hären, öfver hvilken konungen sjelf
förde befälet. I träffningen vid Palestro d. 31 Maj
kämpade han med en sådan tapperhet, att det tredje
franska zouavregementet af beundran deröfver utnämnde
honom till hederskorpral. Napoleon gjorde honom till
öfverste vid samma regemente. Segrarna vid Magenta
och Solferino ledde till fredspreliminärerna i
Villafranca (d. 11 Juli 1859) och freden i Zürich
(d. 10 Nov. s. å.). Ehuru Sardinien genom dem
erhållit Lombardiet, kände både V. E., Cavour
och det italienska folket sig besvikna i sina
förhoppningar. Men i Aug. s. å. yttrade konungen
till en deputation: »För närvarande kan man icke gå
vidare, men Ni må aldrig glömma, att jag nu och allt
framgent skall göra för Italien hvad jag kan». Redan
i början af 1860 beslöto Toscana, Parma och Modena,
som fördrifvit sina furstar, samt Legationerna genom
folkomröstning förening med Sardinien, som också
dertill gaf sitt bifall. Införlifvandet af dessa
landsdelar måste Sardinien köpa med afträdandet af
Nizza och Savojen till Frankrike. Gråtande som ett
barn, undertecknade V. E. den urkund, i hvilken han
afträdde monarkiens vagga och sin slägts stamland
(Savojen). Garibaldis sagolika eröfringståg
till Sicilien och Neapel 1860, som i hemlighet
understöddes af V. E:s regering, samt Umbriens och
Markernas eröfring af V. E:s trupper, hvarigenom
Kyrkostaten inskränktes till trakten närmast Rom,
fullbordade i det närmaste Italiens enhet. I spetsen
för 30,000 man ryckte konungen sjelf i Okt. fram mot
Capua och sköt sin armé emellan det påfliga området
och Garibaldis här. Han gjorde detta, emedan han
ville hindra Garibaldi att utföra sin afsigt att
marschera mot fransmännen i Rom, hvilket steg skulle
hafva satt hela enhetsverket på spel. Då V. E. och
Garibaldi första gången möttes på neapolitansk mark,
svängde Garibaldi sin hatt och ropade med rörd stämma:
»Jag helsar konungen af Italien», hvarpå de, efter
utbyte af öfliga helsningar, först en lång stund
tigande tryckte hvarandras händer och sedermera,
under det de redo samtalande vid hvarandras sida,
höllo hvarandra i handen en god qvarts timma. V.
E:s trupper fullbordade staden Neapels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
