Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikomt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innocentius II fientliga partiet vid den förutvarande
motpåfven Anacletus II:s död, 1138, valdes till
dennes efterträdare. Efter två månaders förlopp
afsade han sig dock frivilligt påfvevärdigheten. –
Den andre var en kejserligt sinnad kardinal
Octavianus, som vid påfven Hadrianus IV:s död,
1159, af det kejserliga (det ghibellinska) partiet
valdes till motpåfve mot Alexander III. Men ehuru
han i kejsar Fredrik I Barbarossa egde en mäktig
beskyddare och af de kejserliga synoderna i Pavia
(1160) och Lodi (1161) stadfästes i sina påfliga
rättigheter, förmådde han likväl icke göra dem
gällande mot Alexander. Han dog i Lucca 1164, sedan
de båda rivalerna gång på gång bannlyst hvarandra.
J. P.
Viktor Amadéus (Vittorio Amadeo), hertigar af Savojen
och konungar af Sardinien. –
1. V. A. I, född d. 8 Maj 1587, son af Karl
Emanuel I och Katarina af Spanien, efterträdde 1630
sin fader såsom hertig af Savojen, deltog såsom
Frankrikes motståndare i mantuanska arfföljdskriget
och erhöll i freden i Chierasco (1631)
största delen af grefskapet Monferrato, men afträdde i
hemlighet till Frankrike i stället några städer och
fästningar vid franska gränsen. Död d. 7 Okt. 1637.
Han följdes af sin äldre son Frans Hyacint, som i
Okt. 1638 efterträddes af sin broder Karl Emanuel
II. – 2. V. A. II, hertig af Savojen, förste konung af
Sardinien, född d. 14 Maj 1666, son af Karl Emanuel
II och Maria Johanna af Savojen-Nemours,
blef i Juni 1675 hertig af Savojen och stod till
1680 under förmynderskap af sin moder. I sin
tids stora krig var han Ludvig XIV:s bundsförvant,
men under spanska tronföljdskriget afföll han
ifrån honom 1703 och slog i förening med prins
Eugène fransmännen vid Turin (1706) samt vann
vid fredsslutet (1713) Sicilien med konungatitel,
men nödgades 1720 utbyta det emot Sardinien (se vidare
Savojen). Han vidtog tidsenliga reformer
på flere områden, bl. a. utgaf han en ny lagbok
(Codex Victorianus). Den 3 Sept. 1730 nedlade
han kronan till förmån för sin son Karl Emanuel
III. I Okt. 1731 lät han å nyo utropa sig till
konung, men tillfångatogs af sonen och internerades
på slottet Rivoli. Död d. 31 Okt. 1732. – 3.
V. E. III, född d. 26 Juni 1726, efterträdde d.
20 Febr. 1773 sin fader, Karl Emanuel III, såsom
konung af Sardinien. Han var en lidelsefull
motståndare till franska revolutionen, slöt sig
till den första koalitionen (1793) emot henne,
men led ständiga nederlag och nödgades i freden i
Paris d. 15 Maj 1796 afträda Savojen. Död d. 16
Okt. 1796. Han var förmäld med spanske konungen
Filip V:s dotter Maria Antoinetta och hade med henne
sönerna Karl Emanuel, Viktor Emanuel och Karl Felix,
som efterträdde hvarandra på tronen.
Viktor Emanuel (Vittorio Emmanuele),
italienska konungar. – 1. V. E. I, konung af
Sardinien, född d. 24 Juli 1759, var andre son af
konung Viktor Amadeus III och bar som prins titeln
hertig af Aosta. Han hyste den största ovilja för
franska revolutionen och bidrog i väsentlig mån till
att hans fader slöt sig
till den första koalitionen (1793). De våldsamheter,
som den af prinsen uppfanatiserade landtbefolkningen
föröfvade mot de i Sardinien inryckande fransmännen,
vållade svåra repressalier från dessas sida. Då Viktor
Amadeus 1796 inlät sig i underhandlingar med general
Bonaparte, motsatte V. E. sig fredens afslutande;
och då han ej kunde hindra detta, begaf han sig
till södra Italien, men måste 1799 till franska
styrelsen förbinda sig att ingenting företaga emot
Frankrike. Då hans broder, hvilken såsom Karl Emanuel
IV 1796 efterträdt sin fader, d. 4 Juni 1802 nedlade
kronan, besteg V. E. tronen. Riket var då minskadt
till sitt omfång, ty Kart Emanuel hade tvungits
att till Frankrike afstå besittningarna på fasta
landet. Under engelsmännens skydd styrde V. E. nu ön
Sardinien med stor klokhet ända till 1814, då han
efter Napoleons fall kunde återvända till Turin. Den
första freden i Paris s. å. återgaf honom äfven Nizza
och halfva Savojen, den andra freden i Paris (1815)
den återstående delen af sistnämnda landskap. Derjämte
tillerkände kongressen i Wien honom den forna
republiken Genuas område. Han glömde dock snart de
lärdomar han mottagit under olyckans dagar, ty han var
reaktionär i politik, religion och i vetenskap. Emedan
han ville regera som envåldsherskare, gaf han ej
sitt folk en konstitution, ej häller tillät han
reformer i förvaltningen. Han ville icke ens behålla
de goda inrättningar i densamma, som fransmännen
infört. De bäste professorerna vid universitetet
afskedade han och öfverlemnade vården af de
kyrkliga och vetenskapliga angelägenheterna åt sin
biktfader. Följden deraf blef, att hemliga sällskap
organiserade sig öfverallt i konungariket. Ehuru
några önskade reformer infördes 1819, ökades likväl
missnöjet. Patrioterna begärde en fri författning,
grundad på samma principer som de, hvilka lågo
till grund för den spanska konstitutionen af 1812,
och när deras kraf ej hörsammades, bemäktigade
de sig citadellen i Alessandria och i Turin
och framställde för konungen ett ultimatum. Men
emedan V. E. icke ansåg sig kunna bryta sitt
till stormakterna gifna löfte att icke ändra
regeringsformen, vägrade han att aflägga ed på den
af trupperna proklamerade författningen och nedlade
i Mars 1821 kronan, som öfvergick till hans yngre
broder, Karl Felix. V. E. afled i Moncalieri d. 10
Jan. 1824. I sitt äktenskap med Maria Teresia af
Österrike hade han 4 döttrar: Beatrix (g. m. hertig
Frans IV af Modena), Maria Teresia (g. m. hertig
Karl II af Lucca), Karolma (g. m. kejsar Ferdinand af
Österrike), och Maria Kristina (g. m. konung Ferdinand
II af Bägge Sicilierna). A. H-ld.
2. V. E., konung af Sardinien (såsom sådan V. E. II),
sedermera konung af Italien, föddes d. 14 Mars
1820. Då hans fader, Karl Albert, såsom prins för sina
liberala tänkesätt tvangs att i Spanien i hertigens af
Angoulême armé 1823 bekämpa frihetens sak, skickades
V. E. till sin morfader, storhertigen af Toscana,
hvars hof var det mest reaktionära i Europa. Af
jesuiter uppfostrades nu gossen i en så strängt
klerikal anda. att den aldrig kunde utplånas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
