Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vignon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wigtown l. Wigton [oi’gtön]. 1. Grefskap i sydvestra
Skotland, omgifvet af grefsk. Ayr och Kirkcudbright,
Irländska sjön och Nord-kanalen. Areal 1,257
qvkm. Grefskapet bildar en halfö af Galloway. På
södra sidan intränga Wigton och Luce bay, på den
norra Loch Ryan, lång och smal, men djup, med den
ypperliga hamnen Stranraer. Genom Loch Ryan och
Luce bay bildas dubbelhalfön Rinns, slutande i
n. med Cape Corsewall, i s. med Mull of Galloway,
Skotlands sydligaste punkt. Grefskapet är bergigt,
ehuru utan betydligare höjder, samt rikt på hedar
och mossar. Största vattendraget är Cree, som bildar
gräns mot Kirkcudbright och faller ut i Wigton
bay. Flere mindre sjöar finnas. Genom omsorgsfullt
tillvaratagande af den odlingsbara marken uppgår
denna till 46 proc. af hela arealen, betydligt öfver
medeltalet t. o. m. i skotska låglanden. Större delen
af den odlade jorden är bevuxen med foderväxter, ty
ladugårdsskötsel är hufvudnäring. I städerna finnes
någon industri, såsom en yllefabrik i Kirkcowan,
maskin- och lokomotivverkstad i Stranraer o. s. v.,
men fisket är obetydligt. Folkmängden, som 1851
uppgick till 43,389 pers., hade 1891 nedgått till
36,048. Största staden är Stranraer, omkr. 3,500
innev. – 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vid
Bladenochs utlopp i Wigton bay. Omkr. 1,800 innev.
Vigtsareometer. Se Areometer.
Vigtstermometern, fys., ett glaskärl med kapillär
öppning, fyldt med qvicksilfver. Uppvärmes kärlet,
utrinner en del af qvicksilfret, alldenstund
det vid uppvärmning utvidgar sig mera än
kärlet. Med kännedom om glasets och qvicksilfrets
utvidgningskoefficienter (se Dilatation) kan man af
det utrunna qvicksilfrets vigt beräkna
temperaturförhöjningen. A. Bi-n.
Wigwam [oi’goam]. Se Indianer, sp. 516.
Vigvatten (Lat. aqua benedicta lustralis) kallas
det högtidligt invigda vatten, som brukar finnas i
särskilda bäcken eller kärl, placerade vid ingången
till katolska kyrkor, och hvarmed de in- och utgående
pläga bestänka sig. Bruket af vigvatten är liksom så
många andra katolska kyrkobruk af hednisk-judiskt
ursprung. De gamle grekerna tvådde sina händer
såväl före måltiden som innan de inträdde i ett
tempel eller i allmänhet, innan de företogo sig
någon religiös handling, för att dermed beteckna,
att man endast med rena händer vågade nalkas
gudomligheten. För detta ändamål funnos vid templens
ingång (i pronaos) kärl uppställda, innehållande
vigvatten (chernips). Antingen bestänktes de i
templet inträdande af presterna med en qvist, doppad
i vigvattnet, eller ock kunde de inträdande sjelfva
företaga denna handling. Äfven i de gamle germanernas
religiösa kult förekommer något liknande. Hos judarna
voro dylika reningar lagligen påbjudna, dels efter
föregången förorening, dels såsom förberedelse till
vissa heliga handlingar. Särskildt gällde detta
presterna, hvilka skulle två sina händer och fötter,
innan de ingingo i helgedomen eller framträdde till
offeraltaret för att der tjenstgöra. För ändamålet
fanns ock ett särskildt kopparkar, gjutet af de tjenande qvinnornas
speglar (2 Mos. 38: 8), uppstäldt emellan tabernaklet
och bvänneofferaltaret (2 Mos.. 30: 17–21; 40:
7, 30–32). I stället för detta tvättekar lät
Salomo uppsätta det s. k. kopparhafvet af kolossal
storlek. Detta hade sin plats i den inre tempelgården
nära bränneofferaltaret och var i likhet med det
i tabernaklet befintliga afsedt för presternas
tvagningar (1 Kon. 7: 26; 2 Kr. 4: 5–6). – Från
hedendomen och judendomen öfverfördes denna sed
till kristendomen. Det var vanligt att de kristne
före gudstjensten och bönen tvådde sina händer. De
äldre kristne kyrkolärarna, såsom Tertullianus och
Chrysostomos, hvilka omtala detta bruk, se dock
deri endast en symbol af hjertats renhet, som är Gud
vida välbehagligare än rentvagna händer. Det vatten,
som derför erfordrades, brukade sedan början af
4:de årh. anbringas i särskilda vattenbehållare,
som ställdes i kyrkornas förgårdar. Men ingen
antydan finnes, att sådant vatten brukade särskildt
invigas, såsom fallet var med dopvattnet (se
Vatteninvigning). Ej häller förekom någon bestänkning
med vatten, innan man inträdde i Guds hus. En sådan
bestänkning betraktades inom den äldsta kristna
kyrkan såsom en förkastlig hednisk sed. Först sedan
7:de årh. tyckes användandet af vigvatten hafva
kommit i bruk inom den kristna kyrkan, och från
samma tid tyckes man äfven hafva börjat göra sig
åtskilliga vidskepliga föreställningar om vigvattnets
förmåga att utgöra ett skyddsmedel mot onda makters
inflytelser. Redan de gelasianska och gregorianska
liturgierna innehålla dock särskilda bestämmelser om
vattnets vigning genom vissa enkom derför formulerade
böner. De psevdo-isidoriska dekretalen gifva en
utförlig framställning af huru vatten, blandadt med
salt, skall af presterna konsekreras samt huru det så
konsekrerade vattnet (vigvattnet) visar sig verksamt
till rening af de kristnes boningshus, åkrar, vinberg,
husdjur m. m. och såsom botemedel mot allahanda
ondt. Denna uppfattning gjorde sig nog gällande
hela medeltiden igenom. Den nyare tidens katolicism
tyckes dock till någon del hafva kommit ifrån en dylik
krass vidskepelse samt hyllar en mer idealistisk och
symbolisk uppfattning, om den än fortfarande har svårt
att lösgöra sig från de gamla medeltidsfantasierna. De
romerska mässböckernas (»Rituale romanum» och
»Missale romanum» vatteninvigningsformulär äro i
detta hänseende mycket upplysande. I det formulär,
som har till öfverskrift »Ordo faciendi aquam
benedictam», heter det, att den tjenstgörande presten
skall hvarje söndag inviga vattnet. Han exorciserar
(undandrager djefvulens inflytelse) först såväl salt
som vatten hvart för sig och åkallar Guds helgande
af elementen. Derefter blandar han salt och vatten
tillsammans, under det han säger: Commixtio salis
et aquae partier fiat in nomine Patris et Filii et
Spiritus sancti (»må salt och vatten blandas lika
i Fadrens, Sonens och den Helige andes namn»). Till
sist läser han en invigningsbön öfver blandningen. Af
innehållet i de föreskrifna formulären framgår
tydligt, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
