Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ockupation genom Ottokar af Böhmen (1251–76) de
befästningslinier med all sannolikhet redan dragits,
som ända till stadens utvidgning 1857 bestämde
den inre stadens gestalt. En ny tid af makt och
glans inträdde för W. 1276, då det, sedan Rudolf
af Habsburg besegrat Ottokar, blef den habsburgska
dynastiens hufvudstad och kom att dela Österrikes
öden. 1477 belägrades staden utan framgång af
ungrarna, men togs 1485 af Mattias Corvinus och
var hans residens till 1490. Af större vigt voro
de två belägringarna af turkarna 1529 och 1683, då
staden räddades första gången genom Nik. af Salms
tappra försvar och andra gången genom Rüdiger von
Starhemberg, som höll ut belägringen, tills polacker
och tyskar under Johan Sobiesky af Polen och hertig
Karl af Lothringen anlände till hjelp. Förstäderna
förstördes emellertid vid båda tillfällena. 1645
stodo svenskarna under Torstensson utanför W., der
de bemäktigade sig brohufvudet på Donaus venstra
strand, men hvarifrån de af pest och andra orsaker
drogo sig tillbaka. Efter de olyckliga slagen 1805
(vid Austerlitz) och 1809 (vid Wagram) var W. korta
tider (d. 13 Nov. 1805–d. 12 Jan. 1806 och d. 10
Maj–Okt. 1809) besatt af fransmännen. 1814–15 var det
mötesplats för den kongress (se Wienkongressen),
som efter Napoleons fall gjorde om Europas politiska
karta, och 1819 för en ministerkongress. 1848 var
staden någon tid i händerna på det revolutionära
partiet, men återtogs d. 31 Okt. af den kejserliga
armén. Sedan dess har stadens vigtigaste tilldragelse
varit världsutställningen 1873.
Utom freden och alliansen emellan Österrike och
Spanien 1725 (se Wienska alliansen) hafva
följande fyra freder afslutits i W. I freden d. 18
Nov. 1738, som afslutade polska tronföljdskriget,
afträdde kejsar Karl VI konungariket Båda Sicilierna
till spanske infanten Don Carlos (Karl III)
och erhöll i ersättning hertigdömena Parma och
Piacenza. Storhertigdömet Toscana, som blifvit ledigt
genom huset Medicis utslocknande, tilldelades hertig
Frans Stefan af Lothringen (sedermera kejsar Frans I),
och dennes arfland Lothringen gafs den afsatte polske
konungen Stanislaus Leszczinsky och skulle efter
hans död tillfalla Frankrike. Slutligen förstorades
konungariket Sardinien med de milanesiska distrikten
Novara och Tortona. – Freden d. 14 Okt. 1809 afslöts
i Schönbrunn, der den segerrike Napoleon tagit
sitt hufvudqvarter. Kejsar Frans I måste afträda 1)
Salzburg med Berchtesgaden, Innviertel och vestra
delen af Hausruckviertel (området mellan Inn, Ager och
Traun i nuv. Öfre Österrike), som Napoleon gaf Bajern,
2) några till Böhmen hörande enklaver i öfre Lausitz,
som gåfvos åt Sachsen,
3) kretsen Villach i Kärnten, hela Krain, Kustlandet
(Trieste. Görz och Istrien) samt det till Ungern och
Kroatien hörande området på högra (södra) stranden af
Save, hvilket allt Napoleon senare förenade till
de Illyriska provinserna,
4) Vest-Galizien jämte Krakov och kretsen Zamosc
af Öst-Galizien samt hälften af saltverket Wieliczka
till hertigdömet Varsjav samt 5) ett
område med 400,000 innev, af Öst-Galizien (1810
fixeradt till kretsarna Tarnapol och Czortkov)
till Ryssland. Österrike förlorade derigenom öfver
110,000 qvkm. med 3 mill. innev, och afstängdes helt
och hållet från Adriatiska hafvet. Dessutom erkände
Österrike de i Spanien, Portugal och Italien vidtagna
områdesförändringarna, biträdde kontinentalsystemet
och betalade 85 mill. frcs i krigskontribution. –
Wienfreden 1864 slutade det mellan Österrike
och Preussen å ena sidan samt Danmark å den andra
förda kriget i Schleswig-Holstein och afslöts
genom preliminärer d. 1 Aug., definitivt d. 30
Okt. Kristian IX i Danmark afträdde alla anspråk på
hertigdömena Schleswig-Holstein och Lauenburg till
kejsaren af Österrike och konungen af Preussen
samt lofvade att erkänna deras dispositioner
öfver dessa land. Hertigdömena skulle öfvertaga 29
mill. rigsdaler af danska statsskulden och ersätta de
förbundna makterna deras krigskostnader. – I
Wienfreden d. 3 Okt. 1866 mellan kejsaren af Österrike
och konungen af Italien gaf den förre sitt bifall
till att konungariket Lombardiet-Venezia (som i
Juli s. å. afträdts till Napoleon III) förenades
med Italien, hvaremot den senare förband sig att
öfvertaga de på detta område hvilande skulder och
betala 35 mill. fl. till österrikiska statskassan.
Vien [viä’ng], Joseph Marie, fransk målare, f. i
Montpellier 1716, d. i Paris 1809, lärde sig teckna
hos en porträttmålare Le Grand, men kom, efter att
hafva haft anställning hos en kartritare och vid
en fajansfabrik i Montpellier, i lära hos målaren
Giral. Hos honom studerade han i 4 år och målade en
del porträtt. V. kom 1740 till Paris, der han fick
inträde i konstakademiens skola och 1742 vann en 1:sta
medalj samt följande år stora priset, hvarpå han 1744
reste till Rom. Han återkom derifrån 1750, arbetade
i flere städer och kom slutligen äter till Paris. I
opposition mot den ensidiga tidssmaken hade han börjat
predika återvändande till naturen och antiken, hvilket
icke behagade de styrande vid akademien. Men till sist
fann man sig nödsakad att agréera honom. (1751),
och 1754 blef han extra ordinarie professor,
hvarefter han bildade en skola, som fick en mängd
lärjungar. År 1775 blef han utnämnd till direktör
för franska akademien i Rom, och han begaf sig dit,
åtföljd af flere lärjungar, bland dem David. I Rom,
der han vistades till 1781, anordnade han årliga
utställningar af elevernas arbeten. Återkommen till
Frankrike, blef han efter hvartannat på olika sätt
gynnad och 1789 »premier peintre de sa majesté»,
men revolutionen beröfvade honom alla hans förmåner
och hans förmögenhet. Han förtviflade dock ej,
utan arbetade fortfarande och vann 1796, vid 80 års
ålder pris i en offentligt utlyst täfling. Han var
verksam ännu året före sin död. – V., som målat både
i klassisk anda och i en viss realistisk riktning,
hade i den af honom grundlagda skolan många lärjungar,
bland hvilka märkas Regnault, David, Vincent m. fl. Af
hans arbeten finnas i Louvre 4, bland hvilka tvänne
äro i klassisk stil,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
