Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vicente ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
målade han Andromeda, Paris, Ossian och Kung Rings
död, 1834 fruntimmershufvud, Iris och Morfevs,
Sapfo, Landsväg med figurer (2 st.) och Arkadisk
herdescen. 1835 försökte han sig på porträttmålning
(porträtten af öfversten Anckarsvärd och fröken
A.) och målareakademiens prisämne Eva vid Abels lik
(nu i Nationalmuseum); men de flesta af hans taflor
från detta år voro landskap eller folklifsbilder, och
hans konst hade nu fått den riktning, som den allt
framgent skulle fullfölja. – Då W. 1836 drabbades af
en oroande ögonsjukdom, föranstaltade konstföreningen
på initiativ af öfverintendenten Anckarsvärd en
subskription för att »åt den fosterländska konsten
rädda en ung talang, hvilken lofvar att en dag för
densamma blifva en prydnad». Resultatet blef en summa
af 653 rdr, med hvilken W. begaf sig till badorten
Teplitz, der han lyckades blifva återställd. Han slog
sig då ned i Berlin under ett års tid, och det dröjde
ej länge, innan han der funnit en god marknad för
sina arbeten. På den första utställning, i hvilken han
derst. deltog, sålde han 4 små taflor för 80 thaler
och fann i konsthandlaren Gropius en ifrig afnämare
af sina arbeten. Han återsåg ännu en gång på ett
kort besök Sverige 1838, innan han s. å. afreste
till Paris, der han skulle upplefva sina största
konstnärliga framgångar. Der gjorde han bekantskap
med porträttmålaren Per Södermark, som välvilligt
tog sig af honom och till en början lät honom arbeta
i sin atelier. Den flitige konstnären var genast i
full verksamhet, och resultatet blef en fullständig
succés, då han på salongen 1838 utställde ett nordiskt
vinterlandskap och en mindre genremålning. Det förra
blef en af utställningens mest uppmärksammade taflor,
och den unge obekante svenske målaren hade med ens
gjort sig ett berömdt namn i konstens hufvudstad. Båda
hans taflor inköptes för utställningens lotteri, och
vinterlandskapet belönades med medalj. Museet i Arras
köpte s. å. en mindre tafla af honom. 1839 uppträdde
W. med Vinterfiske och stadgade dermed sitt redan
vunna rykte såsom en af de utmärktaste konstnärerna
i Paris. Taflan köptes af bankiren Hottinger för
2,000 frcs, och konstnären erhöll stora medaljen samt
hederslegionen. Kopior af densamma målades af W. för
utställningen i Rouens konstakademi, der den belönades
med medalj, och för Leipzigs museum, som eger
ytterligare 2 målningar af honom: Moder, syende vid
sitt barns bädd (1839) och Fiskarefamilj (1840). Ludvig
Filip beställde af konstnären den Effet d’hiver, som
fick sin plats i Luxembourg-galleriet. Kritiken var
idel loford. J. Janin kallade i »L’Artiste» W. för
»en stor mästare i konsten att vara enkel och sann»
och tillade: »Slika konstnärer, som icke smickra
något, icke ens naturen, äro mycket sällsynta och
svåra att finna». – Ryktet om hans framgångar nådde
Sverige. Akademien beviljade honom 1839 på tre år
en respension af 500 kr. om året, hvilken han dock
afsade sig, enär han ej längre ansåg sig behöfva
den. 1839 nämndes han till agré och 1842 till ledamot
af akademien. Åtskilliga af
hans arbeten försåldes i Sverige, bl. a. Landskap
med kreatur (1838, till konstföreningen; nu i
Nationalmuseum), Interiör af ett franskt kök (s. å.,
till konstföreningen), Fiskare på isen (1840, till
konungen), Vinterlandskap i Holland (s. å., till
drottning Desideria; nu i Nat. mus.), Månskensstycke
med fartyg (1841, till konungen; nu i Nat. mus.),
Fransk familjescen (1842, till konstföreningen)
samt Vinterstycke, med 12 figurer, omtaladt såsom
det förnämsta i Sverige befintliga arbetet af W.,
bestäldt af hr Hagerman. Till hans bästa arbeten
höra jämväl Svenskt vinterlandskap (Paris 1842,
såldt på konstauktion derst. 1869 för 12,000 frcs)
och Barn med kälke (Paris 1843, såldt till England,
1893 förvärfvadt till Sverige af hr E. Cederlund). –
W:s helsa hade alltid varit svag, och midt under
framgångarna gaf den honom ständiga anledningar
till oro. Af de 9 år han tillbragte i Frankrike,
kunde han på grund af ögonsjukdom icke använda mera
än sammanlagdt 3 à 4 till sitt arbete. Hans närmaste
umgänge i Paris var en spansk familj, af hvilken
han hyrde sin atelier, och i hvilken han snart
blef en daglig gäst. Der förälskade han sig i den
unga dottern, och hans böjelse tyckes hafva varit
besvarad. Då erhöll han en dag (1843) från sitt
värdfolk, som flyttat ut till sitt landtställe,
den oväntade underrättelsen att deras 17-åriga
dotter hastigt aflidit. Detta var ett hårdt slag
för den känslige mannen. Symtom af bröstlidande
började framträda. Han sökte förgäfves helsa i
Medelhafskustens och Pyrenéernas klimat. Hösten 1846
vistades han i Pau och hoppades ännu på förbättring,
kort innan han derst. afled, d. 19 Dec. 1846. –
W. skildras af sina samtida som en svärmisk och
känslofull natur, törstande efter vänskap och
sympati. Under tiden för sina framgångar understödde
han frikostigt både sina anförvanter i Malmö och
behöfvande konstnärer. Han största nöje var musik,
och han spelade sjelf piano och fiol. Orsaken till
den sällsynt enstämmiga och hastiga framgång, som
W. rönte, låg till god del i den idylliska prägeln
på hans konst, den naiva gratien och den smältande
stämningen deri samt det ytterst omsorgsfulla
utförandet. Han ställde sig från början på en
teoretiskt naturalistisk ståndpunkt, och hans
konstnärliga instinkt reagerade häftigt mot de
principer och metoder, som Fahlcrantz och Westin
förfäktade vid akademien. Att närma sig naturen
var hans ledande konstnärstanke. Sjelf yttrade han:
»Att ur naturens källa söka former för sina idéer är
att söka sanningen, och att finna den är att vara
konstnär». En annan gång hette det: »I all konst
ligger det sköna i det enkla; det är derför ej sagdt,
att det enkla är skönt, men sanning i det enkla är
skönhet». I huru hög grad han vid sidan om naturen
tog intryck af holländarnas landskaps- och genrekonst,
såg troligen hvarken han sjelf eller hans samtid. I
fråga om natursanning i konsten är han i alla fall
mera än någon af hans svenska samtida uttrycket för
ett ofantligt framsteg, och såsom konstnärsbegåfning
hör han till de rikast utrustade vi egt i Sverige. –
1850 utgaf V. Wohlfart ett »Wickenbergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
