Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Whiteboys ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktning. 1861 besteg han den dittills som den högsta
spetsen i franska Alperna betraktade Mont Pelvoux, men
upptäckte från denna den ännu högre Pointe des Écrins,
hvars topp han nådde 1864. 1865 nådde han den dittills
som otillgänglig betraktade toppen af Matterhorn,
vid hvilket tillfälle 3 af hans följeslagare och
en förare omkommo. 1867 och 1872 inträngde han i
det inre af det dittills af ingen europé undersökta
nordvestra Grönland och hemförde derifrån värdefulla
fossilsamlingar (nu i British museum). Åren 1879–80
genomvandrade han Ecuadors Ander, besteg flere af dess
högsta toppar: Chimborazo (tvänne gånger, hvarunder
han tillbragte 16 dygn på mer än 4,800 m. höjd),
Sinchalagua, Antisana, Cayambe och Gotocachi, samt
hemförde derifrån stora zoologiska samlingar. Sina
vågsamma färder har han skildrat i Scrambles amongst
the Alps in the years 1860–69 (1871) och Travels among
the Great Andes of the Equator (1891), för hvilken
sistnämnda skildring han erhöll pris af Geografiska
sällskapet i London.
Whyte Melville [hoäjt mä’llvill]. Se Melville, G. J. W.
Whytt [hoitt], Robert, engelsk läkare, f. 1714, blef
1746 med. professor i Edinburgh och 1761 lifmedikus
hos konungen. Död 1766. W. är känd såsom en af
Stahls ifrigaste anhängare samt var för öfrigt en
duglig experimentator och en god iakttagare. Hans
skrifter utmärka sig genom sin klara stil och sin
kritiska skärpa. De utgåfvos samlade 1768. Om det
s. k. Whytts elixir se Kinadroppar.
Vi (Isl. vé), »helgedom», var under Nordens hednatid
den allmänna benämningen såväl på den ort, der
ett gudatempel fanns, som ock på sjelfva templet
(hvilket äfven kallades hof). Ordet ingår derför
i en mängd nordiska ortnamn, t. ex. Vi, Odensvi
(det danska Odense), Torsvi, Frö(s)vi (jfr Frö),
Ullevi (jfr Ull), Sköfde (fordom Sködvi), Viborg,
Vi(s)by, Vifolka. En biform af samma ord är vä,
som ingår t. ex. i ortnamnen Väsby och Väse härad
(fordom Väs härad). – Hvarje »vi» var fridlyst,
dels så, att hvarje missgerningsman der åtnjöt
frid, dels så, att ingen våldsam handling fick der
företagas. Den, som kränkte tempelfriden kallades på
Island »vargr i véum» och var sjelf från densamma
utesluten samt fredlös för alla. – För underhållet
af ett »vi» upptogs af alla, som besökte detsamma,
en afgift; men derjämte kunde dess utgifter bestridas
medelst inkomster af särskildt anslagna jordagods,
såsom t. ex. de åt Upsala-templet anvisade, hvilka
kallades »Upsala öd». Dessa inkomster uppbur os och
förvaltades af templets föreståndare, som i Upsala
var konungen, på Island en s. k. gode (se d. o.).
Ad. N-n.
Vi (Isl. Vé), Nord. mytol. Se Vili.
Vi. Se Norra Vi och Södra Vi.
Via, Lat., väg (på landet), gata (i stad); i
figurl. mening utväg, medel, sätt; framför ortnamn
liktydigt med »öfver», »genom», »med passerande af»
(t. ex. från Göteborg till London via Hull). – De af
romarna anlagda hufvudvägarna voro ganska beqväma
och särdeles solida, till följd deraf att de i regeln skulle
nyttjas till militärvägar (se derom Appiska vägen
och Gatuläggning). – V. crucis (»korsets väg»),
hos katolikerna namn på en kyrklig procession till
åminnelse af Kristi gång till korset.
– V. dolorosa (»smärtans väg»), Kristi väg till
Golgata (se Jerusalem, sp. 1186, och
Kalvarieberg). – V. gratiae, på nådeväg.
– V. lactea, »mjölkgatan» (se
Vintergatan). – V. theologica, ett skämtsamt
studentuttryck, liktydigt med »bakväg»,
»smygväg».
Via appia. Se Appiska vägen.
Viadana, stad uti italienska prov. Mantua,
på Pos venstra strand, midt emot Parmas och Enzas
inflöde. 6,443 innev. (1881).
Viadana, Ludovico, italiensk tonsättare, f. 1564,
blef kyrkokapellmästare i Mantua, Fano, Venezia
och åter i Mantua samt dog 1645. Egentligen
hette han Grossi, men i likhet med Palestrina
uppkallades han efter sin födelseort. Med orätt
har man länge tillskrifvit V. uppfinningen af
den s. k. »generalbasen» (se d. o. och
Besiffring), hvilken i sjelfva verket var i bruk
redan före honom, men deremot var han den förste,
som skref »kyrkokonserter» för blott en eller
två stämmor och med ackompanjemang af generalbas
(»basso continuo»). Hans många compositioner bestå
utom dessa konserter af canzonetter, madrigaler,
mässor, psalmer, litanior, responsorier m. m.
A. L.
Viadukt (af Lat. via, väg, och ducere, föra),
konstgjord väg, som på en af hvalfbågar eller
pelare bestående underbyggnad drages tvärs öfver
en långsträckt sänkning, en djup dal eller hustak
och gator i en stad, vanligen för framledande af en
jernbana. Viadukter anläggas i stället för bankar, der
sänkningarna äro tidtals utsatta för öfversvämningar,
som genom en bankutfyllnad skulle blifva långt
farligare, eller der djupet är så ansenligt, att en
bank skulle draga högre kostnader än viadukten med
dess öppna spann, eller ock der man genom de öppna
spännen vill bereda fri genomfart för samfärdseln,
som skulle afskäras genom en bank. Viadukten är
ett slags bro och bygges efter alldeles samma
principer som broar samt aqvedukter. Redan
forntidens romare konstruerade präktiga viadukter
(på härvägen mellan Rom och Gabii, vid Aricia på
Appiska vägen m. fl.), men det är egentligen efter
jernvägarnas uppkomst (1830), som man utvecklat
konsten att bygga viadukter. I början använde man
endast konstruktioner af sten och tegel, med rader
af öfver hvarandra byggda hvalfbågar. Störst är den
80 m. höga Göltzschthal-viadukten i Sachsen (med 4
våningar), dernäst Elsterthal-viadukten (70 m. hög. 2
våningar). Aulne-viadukten i Bretagne når med endast 1
våning en höjd af 55 m. Man har sedermera funnit det
billigare att bygga på pelare hvilande viadukter af
jern, med äfven pelarna af jern (t. ex. den 76 m. höga
Saane-viadukten vid Freiburg) eller med stenpelare
(t. ex. Thaya-viadukten vid Znaim, 45 m. hög). I
Ryssland och Nord-Amerika förekomma storartade
viadukter af trä, men sådana äro föga varaktiga och
ganska eldfarliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
