Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestergötland, landskap i Götaland - Vesterhafvet. Se Nordsjön - Vesterhaninge, socken i Stockholms län - Vesterhejde, socken i Gotlands län - Westerholm, Viktor Axel - Vesterjökel (Isl. Snæfellsjökull), ett 1,436 m. högt berg på Islands vestra kust - Vesterlanda, socken i Göteborgs och Bohus län - Vesterljung, socken i Södermanlands län - Westerlund, Karl Agardh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»regementsform» (se d. o.), försvann snart. Dock
förekomma ståthållare äfven sedermera under
1500-talet, residerande på kungsgården Skaraborg,
som grundades 1545, men af danskarna förstördes
1612 (ej att förvexla med det nuv. så benämnda
stället, 5 km. från staden på hospitalshemmanet
Stora Tveta, hvilket sannolikt varit blott en
enskild borganläggning). Sigismund utnämnde
1594 Erik Stenbock till ståthållare i V. med
vidsträckta fullmakter. Äntligen styckades
landskapet varaktigt genom 1634 års regeringsform
i två landshöfdingedömen: Skaraborgs län (med
säte i Skara till 1660, derefter å Marieholm)
och Elfsborgs län (med säte i Göteborg till 1679,
derefter i Vänersborg), från hvilket senare
år 1679 några härad slogos in i det nybildade
Göteborgs och Bohus län. Emellertid tillät R.
F. en tillfällig förening af bägge länen under
en öfverlandshöfding l. generalguvernör; såsom
sådan fungerade ock Nils Bielke 1634–36, Lennart
Torstenson 1648–51, pfalzgrefven Adolf Johan
1651–54 och K. G. Mörner 1716–19 (hans distrikt
omfattade hela sydvestra Sverige). Men 1719 års
R. F. förbjöd äfven detta. Numera betecknar namnet
V. icke i något afseende någon enhet (om icke
för nationsföreningar vid universiteten, äfven
härvidlag dock Göteborg emanciperadt). – Såsom
gränslandskap har V. gång på gång fått vidkännas
krigets hemsökelser. Dess sagohistoria är fylld med
berättelser om norska krig. Under äldre historisk
tid var det ofta skådeplats för inbördes fejder
(Elgarås 1205, Lena 1208, Gestilren 1210, Hofva
1275, Gälaqvist 1279, Falköping 1389). Sedermera
hafva alla danska krig mer eller mindre berört
dess område (särskildt åren 1452, 1511, 1520, 1566,
1612, 1676). Sedan Roskildefreden lagt Bohus län
och Halland till dess förmurar, blef det bättre,
och några anfall från sjösidan mot slutet af Stora
nordiska kriget äro V:s sista känning af fiendehand. –
Först på 1800-talet hafva bosättningarna i den norra
skogsbygden vunnit den utbredning, att nya pastorat
der kunnat bildas. Eljest var bygden tidigt ungefär
densamma som nu. Befolkningen i de till Småland
gränsande delarna, der boken och eken trifdes, fann
redan under medeltiden en ny näring i tillverkning
och försäljning af hvarjehanda träsaker, upphofvet
till gårdfarihandeln (se d. o.). Nya städer tillkommo
småningom. Bogesund (sedermera Ulricehamn) omtalas
redan 1310, Hjo 1413, Lidköping erhöll privilegier
1446 och nyanlades 1670. På den vigtiga platsen vid
Vesterhafvet fanns förut Lödhusa, efter 1473 Nya
Lödöse, 1607 Gamla Göteborg och 1618 Nya Göteborg
(med privilegier af 1621). 1583 uppstod Mariestad,
1619 Alingsås, 1620 Brätte, som 1642 sammanslogs
med det nyanlagda Vänersborg, och 1622 Borås,
gårdfarirörelsens medelpunkt.
För V:s antiqviteter och »folklore» verka i våra
dagar V:s fornminnesförening, stiftad 1863 af
Kl. J. Ljungström, samt V:s landsmålsförening
vid Upsala universitet, stiftad 1872 af O
E. Norén. Källor och literatur till dess historia:
Fornminnesföreningens »Tidskrift» (1869, 72, 77, 88);
»Vestgötalagen» (utg. af Collin-Schlyter,
(1827); Rabenius: »De antiquis Vestrogothia
legiferis» (1769); Tidgren: »V:s historia» (1787;
mycken lärdom och flit); Lindskog: »Beskrifning
öfver Skara stift» (5 dlr 1812–16); beskrifningar
öfver särskilda härad af Kl. J. Ljungström (Redväg,
Ås, Veden, Kinnefjerding, Kålland, Vartofta och
Väne 1861, 1865, 1871, 1877, 1884), af H. Hildebrand
(Valla i Vitt. hist. o. ant. akad:s handl.) samt
af Djurklou i reseberättelser till nämnda akademi
(1868–69); dertill en del disputationsliteratur
öfver särskilda härad, socknar och städer från
1700- och början af 1800-talet. Jfr Styffe:
»Skandinavien under unionstiden» (2:dra uppl. 1880).
Kj.
Vesterhafvet. Se Nordsjön.
Vesterhaninge, socken i Stockholms län,
Sotholms härad. Areal, 11,843 har. 1,993
innev. (1891). V. bildar med Muskö ett konsistorielt
pastorat, Strengnäs stift, Södertörns kontrakt.
Vesterhejde, socken i Gotlands län, Södra
häradet. Areal 2,710 har. 486 innev. (1891). Annex
till Stenkumla, Visby stift, Medelkontraktet.
Westerholm, Viktor Axel, finsk landskapsmålare,
född i Åbo d. 4 Jan. 1860, studerade i Düsseldorf
1878–80 och 1881–83. Bland hans första sjelfständiga
arbeten må nämnas tre höstlandskap från Åland:
Höststämning (1884), Oktoberdag (1885, i finska
konstföreningens galleri; belönad med silfvermedalj
vid verldsutställningen i Paris 1889) och Eckerö
postbrygga. Trots den framgång han vann med dessa
taflor, har hans sträfvan sedan varit att arbeta sig
ifrån det düsseldorfska manéret samt komma till
ett sannare och mer personligt uppfattnings- och
framställningssätt, och detta sökande har synbarligen
menligt inverkat på hans produktion. Fortfarande
målar han för det mesta landskap från Åland. Ett
sådant, Gråväder, erhöll 1889 finska statspriset
för landskapsmålning. Från Paris, der W. vistats med
finska konstföreningens s. k. »Hovingska stipendium»,
hemförde han småbilder eller studier i skisserande
impressionistmanér och af en utmärkt stämning
(finska konstföreningens höstexposition 1890).
J. J. T.
Vesterjökel (Isl. Snaefellsjökull), ett 1,436
m. högt berg på Islands vestra kust, på yttersta
udden af Snaefellsnes, mellan vikarna Breiðifjörðr
och Faxaflói. V. är en slocknad vulkan, hvars öfre
del är betäckt med evig snö. I klart väder kan det
af sjöfarande ses på ett betydligt afstånd. E. Ebg.
Vesterlanda, socken i Göteborgs och Bohus län,
Inlands Torpe härad. Areal 7,059 har. 2,030
innev. (1891). Annex till Hjertum, Göteborgs stift,
Elfsyssels Södra kontrakt.
Vesterljung, socken i Södermanlands lan, Hölebo
härad. Areal 9,936 har. 1,347 innev. (1891). V. utgör
ett konsistorielt pastorat, Strengnäs stift, Daga
kontrakt.
Westerlund, Karl Agardh, botanist, zoolog, född i
Berga by, Kalmar landsförsamling, d. 12 Jan. 1831,
blef 1853 student i Upsala och 1855 i Lund, der han
aflade filos. kandidatexamen 1860 och promoverades
till filos. doktor 1862, sedan han försvarat
afhandlingen Bidrag till kännedomen af Sveriges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
