Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestergötland, landskap i Götaland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hedniske uppsvearna. Vid stenkilska ättens utgång
är V:s separatism uppenbar. Vestgötarna välja en
slägting på qvinnolinien till de förre konungarna,
dansken Magnus Nilsson, till sin konung; och då, detta
oaktadt, uppsvearnas kandidat Ragnvald djerfves utan
gisslan infinna sig på deras ting i Karleby, slå de
honom för denna sidvördnad ihjel, vid år 1130. Som
Magnus icke infann sig i sitt rike, inträdde ett
interregnum, hvarunder lagmannen (antagligen Karl
af Edsvära, »kvämelig fosterlandets fader») med
beröm stod landet före. Efter Magnus’ död (1134)
slöto vestgötarna sig till östgötakonungen Sverker,
vidhöllo honom, äfven sedan svearna omkr. 1150 antagit
Erik, och hyllade efter hans död sonen Karl. Först
på 1160-talet, sedan äfven svearna erkänt Karl
Sverkersson såsom konung, återknöts bandet inom
riket. Tilläfventyrs var det ock då, som man enade
sig om de ordnade former för konungaval, hvilka den
ungefär ett halft århundrade senare upptecknade
vestgötalagen omtalar i sin Retl. B., och hvilka
förvandlade personalunionen till ett statsförbund. –
IY. V. i statsförbund med de andra landen (till
1389). Vestgötalagen, liksom dess omkr. 50 år yngre
andra kodifiering, ger en god inblick i det gamla V:s
samfundsförhållanden vid denna tid. Landets gränser gå
»mellan Elfven och Tiveden» och innesluta 35 härad,
hvaraf 3 i Dal och ett (Mo, lagmannens apanage) i
nuv. Småland. Häradet åter utgöres af ett antal byar
jämte en och annan stad (Faluköping, Skara och Sködve
nämnas i bisk. Brynjulfs stadga 1281). Fjerdingen var
en underafdelning af häradet för judiciella ändamål,
åttingen en underafdelning af byn för fördelningen
af dess allmänna onera. Som sjelfstyrande enheter,
hvar och en med sin allmänning, sitt ting och sitt
folkvalda öfverhufvud, fungera 1) landet (lagsagan),
område för lagmannen och allra göta ting; 2) häradet,
område för häradshöfdingen och häradstinget (»alle
män»), samt i viss mån äfven 3) byn, som synes hafva
utgjort nämndemannens distrikt (gränd eller skire)
för uppbörd och processer. Men vid sidan af denna
folkliga indelning fanns en annan (äfven den sannolikt
snarare af historiskt än administrativt ursprung)
i 8 »bo» (hvart och ett, utom Vad, omfattande minst
3 härad), uppkallade efter hvar sitt Upsala ödsgods
(Vad. Ökol, Vartoft, Gudhem, Lung, Holäsjö, Asar och
Skaland). Dessa gods voro kronans omistliga gårdar
och förvaltades af en kunglig bryte, antagligen
samme person som länsmannen, hvilken inom sitt
»bo» uppträdde som ett slags statens organ, allmän
åklagare och exekutor. Deremot är landskapsjarlen
nu försvunnen. Författningens demokratiska drag
visa sig i sådana stadganden som att lagman och
biskop skall bondeson vara (den förre bondevald,
den senare af bönderna konungen presenterad), att
ingen tjensteman må vara nämndeman emot böndernas
och häradshöfdingens vilja, att biskop har vitsord
emot konung, låntagare mot biskop, bonde framför dem
alla. Den nationella sjelfständigheten åter framlyser
bäst i den skillnad, som göres mellan vestgötar och
andra män »inom konungariket», samt i fordran att
unionskonungen skall besvärja landets lag,
innan han på eriksgatan får dess hyllning. Derutinnan
visar sig dock det unionella bandet, att landet
ej längre kan undandraga sig denna hyllning åt
den af svearna »tagne» konungen, då han dit i laga
ordning anländt och svurit eden. Konungens makt är
emellertid ännu bortskymd af folkets, t. o. m. af
hans domsrätt märkas blott svaga spår; men han
tager en del af böterna och har kraf på andra
utskylder, hvilkas fördelning omtalas i ett slags
bevillningsstadga, som åtföljer lagen. Med denna
författning trädde alltså V. in i svenska riket. Den
undergick blott få förändringar, särskildt genom
begynnande rikslagstiftning (edsöreslagarna) och genom
Skarastadgan 1335, som upphäfde träldomen. Under den
växande konungamakten blef emellertid beröringen med
det öfriga Sverige allt intimare. V:s individuella
existens började rubbas; det bildade jämte andra
landsdelar en lott i Valdemars område vid 1276 års
skifte, i hertigarnas 1310. Men först år 1389 (»när
drottning Margyt först fick riket», Skarastadgan
1414) upphörde dess sjelfständiga tillvaro, i det
vestgötarna då afsade sig sin egen lag och antogo
Magnus Erikssons landslag, vid hvars redaktion
40 år derförut deras lagman medverkat. Dock dömde
häradstinget i Gudhem ännu 1425 efter vestgötalagen,
och det gamla landstinget, som under senare medeltiden
hölls tvänne gånger om året (Januari och Juli),
omtalas ännu 1613. – V. V. provins i svenska
riket. Sedan Kalmarunionen har V. oafbrutet och
trofast hört samman med riket, om man undantager
spridda krigstillfällen, åren 1613–19, då sju af
dess södra härad voro i dansk lydno såsom pant för
Elfsborgs lösen, samt det separatistiska försöket af
herrarna 1529 och obetydliga upprorsrörelser i Vadsbo
1710, i Veden 1766. Deremot har landskapet ofta varit
söndradt genom feodala besittningar. Det var nämligen
Margaretas lifgeding, liksom redan 1371–74 Magnus
Erikssons; och der lågo under unionstiden åtskilliga
län, under 1500- och 1600-talen väsentliga delar af
prinsarna Magnus’, Karls och Johans hertigdömen samt
stora gref- och friherreskap (främst Visingsborg,
Bogesund, Leckö, Kungslena, Öresten). Under senare
medeltiden utgjordes landskapet af sitt nuv. område
jämte Mo härad (som ännu 1558 räknas dit),
inalles 31 härad; lagsagan omfattade dertill Dal
och Nordmark af Värmland, stiftet äfven det öfriga
Värmland. Lagsagans enhet stod sedermera qvar till
lagmansämbetets upphäfvande, med tillfälliga undantag
(1550 Elfsborg och Leckö; 1718 Skaraborg, Mariestad,
Elfsborg, Dalbo, Vänersborg; 1732 Skaraborg och
Elfsborg). Den administrativa enheten åter var redan
under unionstiden upplöst i län, främst Elfsborgs
och Axevalla, blott då och då i kritiska tider
förenade under en herre (Anders Nilsson i början af
1430-talet, biskop Sigge 1437, Erik Nilsson 1464,
Erik Abrahamsson 1512–20). Genom Gustaf Vasas stadgar
d. 9 April 1540 blef V. åter ett helt i militäriskt,
administrativt, judicielt och kyrkligt hänseende,
under en kollegial styrelse, hvars ordförande
(ståthållare och konservator) blef Gustaf Olsson
Stenbock. Men denna ordning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
