Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterbotten, landskap i Norrland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekant, var betäckt af is. – Inom landskapets södra del,
tillhörande det liknämnda länet, är en grå, vanligen
finkornig, väl skiktad gneis förherskande. Den är rätt
ofta granatförande, innesluter ock någon gång fjäll
af grafit samt ymniga korn af svafvel och magnetkis,
hvaraf betingas en viss benägenhet att rosta. Äfven
andra gneisvarieteter förekomma, såsom grofkornig
grå ögongneis, medelkornig röd gneis, granitgneis
af olika färg och kornstorlek o. s. v. Längre inåt
från kusten blir berggrunden mera uppblandad med
graniter af olika slag. Bland områden för bergarter,
tillhörande urbergets yngre afdelning, intager inom
denna del af landskapet Skellefte-fältet främsta
rummet. Det sträcker sig från närheten af kusten
flere mil uppåt Skellefte elf inom Skellefteå, Jörns
och Norsjö socknar. Det består af lerskiffrar, som
ofta genom eruptiv (granit, diabas) blifvit starkt
omvandlade, sandsten, konglomerat, gröna skiffrar,
kalksten m. m. Den sistnämnda är föremål för teknisk
användning vid byarna straxt utanför Skellefteå,
der man ock är i tillfälle att studera den eljest
sällsynta företeelsen af granitgenombrytande
skiffrar. Möjligen sammanhänger detta stora fält med
ett af hälleflinta, porfyriter, glimmerskiffer och
qvartsit bestående stort fält, som från norra delen
af Jörns socken fortsätter in i Norrbottens län genom
den vestligaste delen af Piteå socken. Inom detta fält
träffas Vesterbottens läns hittills kända enda större
jernmalmsförekomst, näml. Näsberget, hvars något
kisiga jernmalm så till vida är olik den vanliga
svenska typen, som den är en tydlig gångbildning
eller utsöndring inom en plutonisk bergart. Den
norrbottniska delen af landskapet företer större
vexling i berggrunden. Bland gneiser träffas närmare
kusten företrädesvis gråa, finkorniga, glimmerrika
eller glimmerfattiga, med och utan granater. Större
utbredning i det inre af landet ega röda gneiser af
olika gry, ej sällan med hornblende eller magnetit
(jerngneis.) En mycket grofkornig ögongneis är
karakteristisk för gränstrakterna mellan Råneå och
Kalix socknar o. s. v. Inom de gråa gneisarterna
träffas på ett par ställen, såsom vid Skatamark
af Öfver-Luleå socken, Tväråkölen af Råneå socken,
Önusberg i Piteå socken, grafitinlagringar af ej
obetydlig mäktighet. Liksom gneiserna förete äfven
graniterna en stor mängd olika varieteter, från
finkorniga arter, liknande »Stockholms-graniten», upp
till grofkorniga pegmatitmassiv, från rena ljusgråa
till bruna, hornblenderika (medelkorniga). Många
af dessa ega gynsamt läge och lämpliga egenskaper
för teknisk användning i stor skala, så exempelvis
de syenitiska i Lule skärgård, »plattgraniterna»
efter Torne-dalen m. fl. – Den geologiska kartan
öfver länet (»Om berggrunden i Norrbottens län»
af Fr. Svenonius, i »Sveriges geol. undersökn:s»
publikationer. Ser. C. N:r 126, 1892) visar ett
stort antal (14) fält tillhörande urbergets
yngre afdelningar. Bland dessa må här nämnas
Pite-fältet (med hälleflintor, porfyriter),
Hinderås-fältet (hvari Hindersö jerngrufva och
åtskilliga kisförekomster finnas), det stora
Kalix-Karungi-fältet (med kalkstenar och lerskitlrar), Pajala- och
Tärendö-fälten (med ställstensbrott och kalkstenar). I
allmänhet är dock landskapet fattigt på lämplig
kalksten; inom denna del brytes den mesta vid
Prestholmsberget i Råneå socken, på Hindersön i
Lule skärgård, likaså i Kalix skärgård samt långt
inne i landet, uppe vid Tärendö elf. – Landskapets
grönstenar tillhöra för det mesta diorit- och gabbro-
typen; inom hälleflintzonen i Jörns och Piteå socknar
äro dock diabaser, stundom mandelstensartade, rätt
ymnigt företrädda. Af särskild betydelse torde
de gabbro-artade grönstenarna inom Tärendö,
Pajala och Korpilombolo socknar vara, enär de
ställvis föra det för jordbruket vigtiga mineralet
apatit. Dock har detta ännu ej der träffats i
brytvärd mängd. Närliggande varieteter finnas
ock i Neder-Kalix och Öfver-Luleå socknar. Bland
de lösa eller qvartära bildningarna möta oss de
vanliga: krosstensgrus, rullstensgrus med åsar och
mosandfält, leror, vanligen i vexling med sandlager,
o. s. v. Större lerfält äro sällsynta. Åtskilliga lösa
bildningar äro dock mera egendomliga för just dessa
trakter. Dit hör den ymniga förekomsten af ansenliga
ändmoräner. T. o. m. i kustlandet räknar man ofta
flere sådana på en enda km. Närmare lappmarksgränsen
tilltaga de ännu mera i storlek och betydelse samt äro
ej sällan åtföljda af massor utaf småsjöar. Stundom
ser man, att moränerna hvila på mäktiga skiktade
bildningar. Flygsandsfält med verkliga dyner möta
flerestädes vid kusterna, och vid sådana finner man
vanligen »vindnötta» eller sandslipade stenar i
stor mängd. Svallgrusterrasser, minnen efter hafvets
utbredning i postglacial tid, träffas flerestädes till
omkr. 200 m. höjd öfver den nuvarande hafsytan. På
några få ställen hafva skalgrusbankar, likaledes
af marint ursprung, träffats. Bland ovanliga nutida
bildningar må erinras om den klassiska förekomsten
af diatomacé-jord (kiselgur, bergmjöl) i Degerfors
socken. Sjömalm finnes vid Tällträst, Piteå socken,
samt (liksom kiselguren) åtskilliga andra ställen. –
Under nedisningsperioderna har, att döma af de
många jökel-refflorna, isens rörelseriktning gått
öfvervägande från ungefär n. v. mot s. ö., dock inom
kusttrakterna af landskapets södra del med en stark
svängning mot söder. Inom den allra nordligaste delen,
Muonionalusta socken, synes deremot isrörelsen hafva
skett i nordöstlig riktning, således mot Ishafvet. –
Några sjöar af betydenhet finnas icke inom landskapet,
som deremot är genomskuret af en mängd större
och mindre vattendrag, hvilka, till största delen
kommande från Lappland (se d. o.), söka sig mellan de
ej synnerligen höga bergs- och höjdsträckningar, som
utgöra vattendelarna, en hufvudsakligen sydöstlig väg
till Bottniska viken. Af dessa äro, räknadt ifrån n.,
de mest betydande Torne elf med dess bifloder Muonio
och Lainio elfvar, Kalix elf med bifloden Änges-ån
(hvarjämte Kalix elf genom den förbindande Tärendö
elf får tillflöde från Torne elf), Töreån, Hvitån,
Råne elf, Lule elf, Alån, Alterån, Pite elf, Lillpite
elf, Aby elf, Byske elf, Skellefte elf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
