Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vervins ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han dog d. 2 Mars 1791. W. var en
kraftfull organisatör och egde äfven en stor
administrationsförmåga. Hans nobla och djupt
allvarliga väsende i förening med en klar och konstlös
vältalighet, som aldrig föll i den vulgära tonen,
beredde honom ett oerhördt inflytande öfver menniskors
själar. Tänkare eller teolog af betydenhet var han
icke, men väl en ganska skicklig polemiker. Han åtnjöt
ända in i sena ålderdomen en afundsvärdt god helsa,
kanske till följd deraf att han tillbragte sitt lif
i fria luften, på hästryggen, under sina oupphörliga
predikofärder. W. utgaf bl. a. »Christian library»
(50 bd) och i förening med sin broder Charles (se
nedan) Psalms and hymns (1738; flere uppl.) samt
skref Notes on the Old and New testaments (1764),
Doctrine of original sin (1757), Survey of the
wisdom of God in creation (1763) m. m. Hans »Works»
utgåfvos 1818 (11:te uppl. i 15 bd 1856–57). Den
fullständigaste biografi öfver honom är den af
Tyermari (1870; 3:dje uppl. 1876). – W:s broder
Charles W., f. 1708, d. 1788, deltog hela tiden vid
hans sida i skapandet af den metodistiska rörelsen
och utmärkte sig såsom diktare af en mängd psalmer,
åt hvilka hans rika religiösa känsla samt uttryckets
sanning och lif förläna ett varaktigt värde. Han utgaf
ej mindre än 4,100 psalmer, som han sjelf diktat,
och efterlemnade i handskrift omkr. 2,000.
Vesontio. Se Besançon.
Vesoul [vssoul], hufvudstad i franska
depart. Haute-Saône, vid Saônes biflod
Durgeon och jernvägen Paris–Mülhausen. 9,602
innev. (1886). Lycée, offentligt bibliotek (20,000
bd) och arkeologiskt museum. Det isolerade koniska
berget La Motte (452 m.), som skyddar staden i n.,
lemnar en vacker utsigt öfver Jura och Vogeserna. På
toppen står ett votivkapell sedan 1854.
Vespa L., geting, zool., typen för fam. Vespidae
inom steklarnas ordning (Hymenoptera). Bland de
skandinaviska arterna är bålgetingen (se d. o.) den
största. Allmänna getingen, V. vulgaris L., har svart
grundfärg. Hufvudet, mellankroppen och skutellen äro
gulfläckiga och bakkroppens ringar öfvervägande gula,
men hafva framkanterna ojämnt svarta och en svart,
liten fläck i det gula å sidorna. Se vidare
Getingar. O. T. S.
Vespasianus, Titus Flavius, romersk kejsare,
föddes år 9 e. Kr. nära Reate i Sabinlandet af
en landtmannafamilj, kom tidigt i statens tjenst
och utmärkte sig under fälttågen genom mod,
pligtuppfattning och sträng krigstukt. Efter att
hafva förvaltat Kreta och Cyrene fick han af kejsar
Claudius öfverbefälet i Britannien, men drog sig
senare tillbaka från offentligheten, tills han år 67
skickades för att kufva judarnas uppror. Efter vunna
framgångar belägrade han 69 Jerusalem, då han i Östern
utropades till kejsare i stället för den oduglige
Vitellius. Striden utkämpades i Italien af fältherren
Antonius Primus, och först år 70 anlände V. till Rom,
der han förut af senaten och folket insatts till
kejsare. V. var en soldat nästan af gamla stammen,
utan högre bildning, men med ett sundt, praktiskt förstånd och
godt omdöme samt sträng mot både sig sjelf och
andra. Det var en icke lätt uppgift han fann för sig,
uppgiften att bringa ordning och reda i det först
under Neros styrelse och sedan under tronstriderna
så illa medfarna riket. Det gällde att skaffa
trygghet utåt och stadga i det inre. V. visade
sig vuxen ställningen. Judéen kufvades till slut
genom sonen Titus (se denne). Batavernas farliga
resning under Claudius Civilis (se denne) qväfdes;
parter och sarmater höllos i tygeln. I Britannien
fortsattes eröfringarna. Fasta provinser upprättades
i Asien af dittills varande lydstater, och kolonier
anlades. Manstukten i hären upprätthölls med kraft
och stränghet; det pretorianska gardet upplöstes,
och i dess ställe inkallades nya kohorter från
Italien. Till formen behandlade V. senaten i det
hela hänsynsfullt, men han genomförde med bestämdhet
den monarkiska principen, lät titeln imperator
– förut mera enstaka – användas såsom officiel,
upptog i senaten många ansedda män från provinserna
och gaf dessa senare en starkare ställning, höll
sträng uppsigt öfver senatorer och riddare, likasom
öfver de allt mäktigare vordne frigifne, stiftade
nya lagar, ordnade rättskipningen och inskränkte
angifvareväsendet. Sjelf viste han upprätthålla
sin värdighet med kraft, men utan onödig stränghet
a– att Helvidius Priscus blef afrättad var mannens
egen skuld – och visade ett i det hela tillgängligt
väsende samt var i vänners krets glad och något
grofkornigt skämtsam. Man förebrådde V. girighet,
men efter Neros vansinniga slöseri behöfdes, för
att finanserna skulle kunna upphjelpas, ej blott
sparsamhet, utan ock ökad beskattning och stäfjande
af missbruk, såsom i domänförvaltningen. Äfven har
det anmärkts, att V. lät sig alltför angeläget vara
att nedrifva Neros praktbyggnader. Till en del
torde detta hafva sammanhängt med hans sträfvan
att genom byggnadsverksamhet skaffa arbete åt
hufvudstadens befolkning. Det varaktigaste minnet af
V:s byggnadslust är den af honom påbörjade stora
amfiteater, hvars ruiner ännu i dag beundras i
Colosseum. Slutligen bör här meddelas, att V. gjorde
början till anställande af offentligen aflönade
lärare, nämligen professorer i vältalighet. V. dog
år 79 efter en styrelsetid af omkr. nio år, hvarunder
han återställt ordning och skick i riket samt kraftigt
bidragit till sammanslutningen af de olika delarna och
deras romanisering. Utom Titus, hvilken efterträdde
honom som kejsare, hade V. sonen Domitianus, som blef
Titus’ efterträdare. R. Tdh.
Vesper, Lat., aftonstjernan. Se Hesperos.
Vesper l. vespera (Lat., »afton») kallades den sedan
det 4:de årh., såsom en motsvarighet till det judiska
aftonoffret, hvarje dag brukliga kyrkliga aftonbönen,
hvilken sedermera upptogs bland de inom klostren
iakttagna s. k. horae canonicae (se d. o.) och då
hölls kl. 6 på aftonen, såsom ännu sker inom den
romersk-katolska kyrkan. Sedan vespern blifvit en af
de »kanoniska timmarna», utgjordes den i början så
godt som uteslutande af psalmsång. Längre fram under
medeltiden utvecklades den, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
