Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermskog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
geogeni förut herskande, endast på hypoteser byggda
åsigterna om jordens bildningshistoria satte han
deremot under namnet geognosi en på erfarenhet
fotad vetenskap. Se vidare Geologi, sp. 1062, och
Mineralogi. W. författade bl. a. Kurze klassifikation
und beschreibung der gebirgsarten (1787), Neue
theorie über die entstehung der gänge (1791)
och åtskilliga tidskriftsuppsatser samt öfversatte
A. F. Cronstedts »Försök till mineralogie» (»Versuch
einer mineralogie», I; 1780).
Werner, Friedrich Ludwig Zacharias, tysk dramatiker,
f. 1768 i Königsberg, tog i arf efter sin moder ett
öfverspändt religiöst svärmeri, som hos honom alltjämt
brottades med en het sinlighet. Han blef 1793 krigs-
och domänsekreterare i hemorten och 1795 i Varsjav,
ingick inom sex års tid tre äktenskap, som upplöstes,
var 1805–07 geheime sekreterare i Berlin och trädde då
i nära förbindelse med nyromantikens män, hvarefter
han gaf sig ut på resor. Derunder vistades han hos
den berömda fru Staël på Coppet och öfvergick 1811
i Rom till katolska läran. Sedan han 1814 aflagt
prestexamen i Aschaffenburg, uppträdde han såsom
predikant och väckte bl. a. vid Wien-kongressen
uppseende med blandningen af svulstig mystik och
cynisk qyickhet i sina predikningar. Död i Wien
1823. Stor framgång rönte W:s första drama, Die
söhne des thals (2 delar i 6 akter hvardera, 1803–04;
»Dalens söner», 1817, 2:dra uppl. 1864), hvari han
låter tempelherre-ordens undergång åvägabringas
af ett hemlighetsfullt frimurare-sällskap. Hans
skådespel Martin Luther, oder die weihe der kraft
(1806; »Martin Luther», 1817) har välgjorda
historiska scener, men lider af veklig ekstas i
karaktersteckningen. Operamässiga andeuppenbarelser
och förvildad mystik samt ett sentimentalt fråssande i
bödelsscener vanställa äfven sorgspelen Wanday (1808),
Attila (1809), Kunigunde (1815) och Die mutter der
makkabäer (1820). Deremot äro personerna tecknade
med realism i W:s verkningsfulla enaktspjes Der
vier und zwanzigste Februar (uppf. 1810, tr. 1815),
som upprullar gräsliga olyckor och brott såsom
följder af en faders förbannelse. Denna pjes var
det omedelbaraste upphofvet till den nyromantiska
»schicksals-tragedien» (se Tyska literaturen,
sp. 1097). W. egde onekligen en originel dramatisk
begåfning, mäktig af rörlighet, glans och uttryckets
kraft, men excentriska och osunda ingifvelser växa
frodigt i hans pjeser. W:s »Ausgewählte werke»
utgåfvos i 15 bd 1840–41. Hans lefnad tecknades af
J. E. Hitzig (1823) och Schütz (1841).
Werner, Fredrik Emanuel, målare och tecknare, f. 1780,
var elev af konstakademien och utställde der åren
1798, 1799 och 1801 i teckning utförda kopior af
äldre konstverk. Från 1803 och under följande år
försökte han sig med originalkompositioner i teckning
eller lavering öfver mytologiska och religiösa ämnen,
men äfven såsom illustratör af händelser för dagen,
såsom Kronprinsen Karl Johan bekransande Karl XII:s
graf, med den stolta underskriften »Der Carl den
XII:te föll den XIII:de befaller».
Vid utställningarna 1816, 1818 och 1820 framträdde han
som landskapsmålare »i en täck stil» med åtskilliga
oljemålade utsigter af orter i Stockholms omgifningar
m. m. Sedan litografien på 1820-talet blifvit bofast
i Sverige, var W. verksam som litografisk tecknare
och utförde som sådan Upsala domkyrka med dess
märkvärdigheter (1826; 29 planscher, med text af
J. H. Schröder) samt Utsigter af Stockholm (1829)
och Stockholms utseende i äldre och nyare tider
(s. å.), hvilka äro af ett visst intresse såsom de
tidigare försöken i denna konstart, men ej vittna om
någon synnerlig begåfning. W. kallas 1805 konduktör
vid k. Museum. Han afled 1832. Upk.
Werner, tyska
målare. 1. Karl Friedrich Heinrich W., aqvarellist,
f. 1808 i Weimar, studerade i Leipzig och i München
och har mest målat landskap och arkitektur. Han
reste 1833 till Italien, der han vistades i tjugo
år, och besökte sedan England och Spanien samt
1862–63 Orienten, Egypten och Grekland, hvarunder han
utförde otaliga aqvareller, hvilka gjort hans namn
berömdt öfver hela Europa. En större samling af
hans arbeten var utställd i Stockholm våren 1881. –
2. Fritz W., f. 1828 i Berlin, lärjunge af Menzel
samt af Meissonier i Paris, utmärkes genom sin
förkärlek för rococo, med öfverlägsen skicklighet
att måla husgeråd och stoff, samt för humor och
friskt lif. Bland hans arbeten, som sällan utställas,
märkas Grenadieren i väntrummet, Fredrik den stores
grenadierer skämta med barnflickor och Fredrik
den store i sitt bibliotek i Sanssouci (1880) samt
arkitekturbilder. – 3. Anton Alexander von W., f. 1843
i Frankfurt a. O., studerade 1859–62 vid akademien i
Berlin, fortsatte sedan i Karlsruhe under Lessing
och Schrödter, reste 1867 till Paris och 1868–69
uti Italien samt bosatte sig slutligen i Berlin,
der han 1875 blef direktör för konstakademien. I
Karlsruhe egnade han sig först åt illustration, främst
af V. von Scheffels dikter, såsom »Gaudeamus» och
»Der trompeter von Säckingen», samt af Herders »Cid»
och några af Schillers dramer m. m. Derjämte målade
han 1864–70 åtskilliga genretaflor, såsom Qvartett,
Klosterlif, En friare, Don Quijote hos getherdarna
m. fl. Kring midten af 1860-talet försökte han sig
på historiemåleri, hvarvid han lyckades bäst i sin
första tafla, Luther inför kardinal Cajetanus (1865),
mindre i de följande, såsom Konradin i fängelse (1866)
och väggmålningar i Kiels gymnasium, Luther i Worms
och De frivilliga 1813, hvaremot hans målningar efter
kriget 1871 höjde sig öfver allt hvad han förut gjort,
i synnerhet hans symboliska framställning af Slaget
vid Sedan. Han fick till följd deraf beställning
att utföra den monumentala målningen (i glasmosaik
af Salviati) å Segerpelaren i Berlin, som skildrar
1870 och 1871 års händelser, omvexlande allegoriskt
och verkligt, vidare porträtt af Moltke och den mycket
prisade Kejsareproklamationen i Versailles (1876), som
dock ej är annat än en prosaisk ceremonibild. Efter
ett par religiösa bilder af olika värde har han målat
bl. a. Berlinkongressen 1878, Kapitulationsförhandlingarna
i Donchéry natten mellan d. 1 och 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
