Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Webster, Thomas - Vecchi, Orazio - Vecchia, Pietro (äfven kallad della V.) - Vecchietta, egentl. Lorenzo di Pietro - Vecelli. Se Tizian - Vecht. 1. En af Rhens mynningsarmar (se Rhen, sp. 1022) - Vecht. 2. (Holl. De Vecht, T. Vechte) Flod i Tyskland och Nederländerna - Wechter, Esaias - Vecka (Fornnord. vika, Eng. week, T. woche, D. uge), benämning på en tidsperiod af (vanligen) 7 dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från verlden och dog 1886 i byn Cranbrook i Kent.
C. R. N.
Vecchi [vä’cki], Orazio, italiensk tonsättare,
f. omkr. 1550, d. 1605, blef 1586 kanonikus i
Correggio, 1596 kyrkokapellmästare i Modena samt
1598 tillika hofkapellmästare och musiklärare
för hertigens barn. Hans Amfiparnasso (1594) är
ett slags föregångare till operan, men har ännu ej
enstämmig sång, utan solopersonernas dialog utföres af
flerstämmig kör. Utom detta musikaliska lustspel skref
V. i synnerhet berömda kanzoner och madrigaler, af
hvilka åtskilliga utmärka sig genom sina för den tiden
ovanliga tonmålningar och karakteriseringsförsök,
dessutom lamentationer, motetter, mässor m. m.
A. L.
Vecchia [-kia], Pietro (äfven kallad della V.),
italiensk målare, f. i Venezia 1605, d. derst. 1678,
var lärjunge af 1600-talets förnämste mästare inom
hela venezianska området, Al. Varotari. Han är ett
af bevisen på den venezianska skolans lifskraft,
och han »anslår ännu ovanligt kraftiga och djerfva
toner» (Woermann), såsom i En svartskäggig krigare
och En harneskklädd krigare, likasom äfven i
Saul och David med Goliats hufvud (alla i Dresdens
galleri). Dessutom finnes af honom derst. ett par
genrestycken. Han hör, säger Woermann, icke till
de finaste, men väl till de friskaste venezianerna
under 1600-talet. C. R. N.
Vecchietta [-kiä’tta], egentl. Lorenzo di Pietro,
italiensk konstnär af Sienaskolan, f. omkr. 1412,
d. 1480, var förnämligast bildhuggare, men
äfven målare och arkitekt. Om han icke synes mera
framstående, har han dock en egendomlig betydelse
genom den motsättning han under 1400-talet
grundlade mot Quercias riktning. Ty då denne
icke lade vigt på naturstudiet och utarbetningen
af detaljen, vardt just detta hufvudsak för V.,
hvars figurer visa ett utomordentligt flitigt
naturstudium, närmande sig Donatello i Florens,
ehuru utan hans originalitet och storhet. Barn och
qvinnor framställer han ofta ganska intagande; bäst
synes han i bronsarbeten, hvarför också i synnerhet
ornamentik och småfigurer lyckas honom. Främst bland
hans verk står tabernaklet (af brons) på högaltaret
i Sienas dôme (originalteckningen i akademien),
hvilket genom kraftig originalitet haft inflytande på
Sienaskolans dekorationssätt (1465–72). Vidare märkes
bronsstaty af Kristus (1466, i hospitalet i Siena),
utmärkt för naturalistiskt utförande af detaljen,
men utan någon betydande hållning, såsom äfven
förhållandet är med marmorbilderna af Petrus och
Paulus (1458 och 1460) i Loggia de’ Nobili. Ädlare
uppfattning märkes i Maria och Johannes (i S. Pietro
a Ovile). I Florens’ Museo nazionale finnas två
af hans förnämsta bronsarbeten, byst af Annalena
Malatesta och liggande graffigur af Marino Soccino,
bägge fulländade exempel på naiv, omutlig naturalism,
men icke afskräckande (Burckhardt). – Som målare är
V. underlägsen: hans figurer äro magra och svaga,
hvarpå en Tronande madonna i Uffizi (Florens) och
en annan i Sienas akademi äro exempel. Bäst är hans
Himmelsfärd (i
Pienzas dôme). Ofördelaktigast framstår han i fresker,
målade i hospitalet och i dopkyrkan S. Giovanni i
Siena. – Såsom arkitekt och ingenior är han känd
för sina teckningar och modeller till fästningar.
C. R. N.
Vecelli. Se Tizian.
Vecht [fecht]. 1. En af Rhens mynningsarmar (se
Rhen, sp. 1022). – 2. (Holl. De Vecht, T. Vechte)
Flod i Tyskland och Nederländerna, upprinner i
preuss. regeringsområdet Münster, flyter mot
n. genom detta och regeringsområdet Osnabrück,
utsänder vid Nordhorn Syd-Nordkanalen mot n. till
Bourtanger moor och Dollart samt kanaler mot ö. till
Ems och mot v. till Overijsselska kanalen, antager
slutligen vestlig riktning, går in i Nederländerna,
der den mot s. utsänder Overijsselska kanalen och
mot v. (till Hasselt vid nedre V.) Dedems vaart,
förenar sig med den från Ijssel kommande Zwartewater
och faller under namnet Zwolsche diep ut i Zuiderzee
n. om Ijssels mynning. Längd 193 km.
Wechter, Esaias, industriidkare och riksdagsman, född
1701, namnes såsom handlande i Åbo 1722 och anlade
der 1738 en ylle- och klädesfabrik, som blef en af
stadens förnämsta industriella inrättningar. Dessutom
egde han ett färgeri i staden och ett blekeri vid
Littois i dess närhet. Han var en ledande man bland
stadens äldste, valdes 1734 till den ene af dess
två riksdagsmän och representerade staden ensam
vid 1738–39 års riksdag, då han, som slöt sig till
mössorna, hade plats i Sekreta utskottet och dess
Mindre sekreta deputation och bl. a. uppträdde med
kraft för förslaget att domareämbeten i Finland skulle
anförtros endast åt personer, som voro finska språket
mäktiga. 1742 valdes han, då rådman, ehuru med ringa
majoritet, till den ene af stadens två riksdagsmän,
och var äfven då medlem af Sekreta utskottet. Vid
riksdagsmannavalet 1746 var W. handtverkaresocietetens
kandidat gent emot handelsmännen, hvilka senare
segrade. Men W:s anhängare utverkade sig genom
besvär hos landshöfdingen rätt att välja en
särskild fullmäktig för handtverkaresocieteten, och
såsom riksdagsman å handtverkarnas vägnar tog W.,
efter förnyadt val, plats i borgareståndet, hvars
hattvänliga majoritet genom beslut af d. 18 Okt. 1746
emellertid betog W. säte och stämma i ståndet för den
pågående riksdagen. Efter detta nederlag drog han sig
tillbaka till privatlifvet. Död d. 17 Maj 1776. Jfr
M. G. Schybergson: »Riksdagsmannavalen i Åbo under
frihetstiden» (i Sv. literatursällskapets i Finland
förh. och upps., 5, 1890). M. G. S.
Vecka (Fornnord. vika, Eng. week, T. woche,
D. uge), benämning på en tidsperiod af (vanligen)
7 dagar. Tidräkning med sjudagars-vecka (Grek.,
Lat. hebdomas; Lat. septimana, Fr. semaine),
hvars uppkomst torde hafva stått i samband med
månens skiften, var vanlig hos de äldsta folk, såsom
kaldéer, egypter, judar, araber, greker och romare. De
sistnämnde använde dock före Konstantin (d. 337)
en åttadagars-vecka med 7 arbets- och 1 hvilodag
(den s. k. nundinae). Afvikelser från 7-talet finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
