Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vargen (ulfven), Canis lupus, zool., tillhör hundslägtet inom familjen Canidæ, rofdjurens ordning och däggdjurens klass - Wargentin, Per Vilhelm - Vargering (af värja, försvara) kallades den reserv för de indelta trupperna, som uppsattes på 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svin, 703 hundar samt 1,873 gäss och höns. Vargen
har också i alla tider varit ett uppmärksammadt
föremål för jagt och fångst (se Jagt, sp. 1002
o. f., och Varggård). I våra landskapslagar
var han jämte björnen och räfven förklarad fridlös
öfver hela Sveriges land, och det gammalsvenska ordet
»vargher» betyder både varg och våldsverkare (jfr Varg
i veum). – Vargen lefver i polygami. Parningstiden
inträffar i Januari eller Februari, och i April
eller början af Maj föder honan 4–10 ungar, som äro
blinda under de första veckorna. Modern vårdar dem
med en god hyndas omsorg och undervisar dem i deras
näringsfång. Tagen som ung, kan vargen blifva ganska
tam och visa sin egare mycken tillgifvenhet,
som äldre är han dock opålitlig. Det kan anses
som afgjordt, att några af våra tamhundraser
härstamma från vargen. Med hunden alstrar också
vargen fruktsamma bastarder. Förmågan att skälla,
som ej tillkommer någon enda vild hundart,
tyckes vara en följd af domestikationen.
L-e.
Wargentin, Per Vilhelm, astronom, statistiker, född
i Sunne prestgård, Jämtland, d. 22 Sept. 1717, blef
student i Upsala 1733, filos. magister 1743, docent i
astronomi 1746 och adjunkt i filosofiska fakulteten
1748. Efter Elvius’ död, 1749, kallades han till
Vetenskapsakademiens sekreterare och bibehöll denna
befattning till sin död, d. 13 Dec. 1783. W. var
äfven ledamot af Tabellkommissionen (förelöparen till
Statistiska centralbyrån) och Bibelkommissionen samt
medlem af Vetenskapssocieteten i Upsala (1741),
Vetenskapsakademien (1748) och många utländska
lärda samfund. – Såsom astronom skapade W. sig
ett namn i synnerhet genom sina undersökningar
om Jupiters månar. Redan 1741 hade han uträknat
särskilda tabeller för dem, och på förbättrandet af
dessa tabeller arbetade han ända till sin död. De
ursprungliga tabellerna offentliggjordes i Upsala
vetenskapssocietets »Acta» för år 1741, och de
successiva förbättringarna infördes i Lalandes »Tables
astronomiques de Halley» (1759), Lalandes »Astronomie»
(I, 1771) och Bodes »Sammlung astronomischer tafeln»
(III, 1776), hvarjämte omarbetningar af speciella
tabeller offentliggjordes i olika arbeten. I
sammanhang med dessa förbättringar af tabellerna
sysselsatte W. sig äfven med Jupiters teori. – Äfven
flere andra frågor inom den praktiska astronomien
och geofysiken, såsom solens och månens parallaxer
och förmörkelser, Merkurius’ gång förbi solen,
magnetnålens missvisning, norrskenet, klimaten och
väderleken, behandlade W. i en mängd afhandlingar,
till största delen införda i Vetenskapsakademiens
handlingar. I samma handlingar egnade han en längre
följd af artiklar åt de matematiska vetenskapernas
historia. I egenskap af Vetenskapsakademiens
sekreterare redigerade W. alla af akademien utgifna
almanacker och kalendrar för åren 1751–84 och
författade de derst. förekommande uppsatserna af
historiskt, astronomiskt och fysiskt innehåll. Såsom
ledamot af Tabellkommissionen inlade han stora
förtjenster om den svenska befolkningsstatistiken, hvilken han
också behandlade i ett stort antal uppsatser i
Vetenskapsakademiens handlingar. Han konstruerade
äfven särskilda mortalitets- och lifslängdstabeller
för Sverige, men utgick dervid från det ur
teoretisk synpunkt oriktiga antagandet, att inom
ett lands befolkning under en bestämd tidrymd
dödsfallen i allmänhet äro fördelade bland olika
åldersklasser på samma sätt som dödsfallen inom en
generation, ett antagande, som i sjelfva verket
är giltigt blott för en stationär befolkning.
G. E.
Vargering (af värja, försvara) kallades den
reserv för de indelta trupperna, som uppsattes
på 1700-talet. Redan i det första krig, deri
indelta trupper deltogo, framträdde behofvet af
deras förstärkning. För att lätta rekryteringen
under kriget tillät derför Karl XII rust- och
rotehållarna att antaga och i rullorna införa
en reserv- eller s. k. vargeringskarl för hvarje
rusthåll eller rote, hvilken var afsedd att vid den
ordinarie karlens afgång inträda i hans ställe. Af
denna för kriget afsedda åtgärd försökte man dock
snart att erhålla en fast reservorganisation. År
1741 åtogo sig nämligen rikets ständer att till det
förestående kriget uppsätta en fullständig vargering,
hvarigenom arméns styrka skulle fördubblas. Denna
organisation kom dock endast ofullständigt
till utförande. Påbudet förnyades 1749, men 1752
öfverlemnades vargeringskarlars antagande åt rust-
och rotehållarnas fria vilja. Vid krigsutbrottet 1788
sökte Gustaf III förmå allmogen uppsätta vargering,
åtminstone till regementenas halfva nummerstyrka;
men endast vid några få regementen kom en sådan
till stånd, hvarför genom k. br. af d. 10 Jan. 1790
påbjöds, att vargering öfverallt skulle uppsättas
på det sätt att två rotar eller rusthåll förenade
sig om en karl, hvilken skulle inträda i nummer
efter den af de båda ordinarie karlarna, som först
afginge. Vargeringsmanskapet skulle öfvas och, om
det behöfde uppbådas till landets försvar, erhålla
beväpning af kronan, men beklädas af allmogen mot
ersättning af kronan. 1791 sattes vargeringen
på vakans i fredstid utom vid de båda skånska
kavalleriregementena, der den t. o. m. sammandrogs
till öfningar (till fots). I Finland nådde
vargeringsinrättningen betydligt större stadga. Efter
flere gifna och återtagna bestämmelser befalldes 1773,
att för hvarje rote eller rusthåll skulle anskaffas
en vargeringskarl, men 1776 ändrades detta derhän,
att två rotar eller rusthåll skulle förena sig
om en karl, hvilken antogs efter samma grunder som
ordinarie manskap, erhöll lega och andra förmåner samt
inkallades till öfningar. Vargeringen försågs med
äldre gevär och remtyg samt erhöll såsom särskildt
befäl 8 subalternofficerare och 8 underofficerare
per regemente. Vargering uppsattes sålunda vid alla
finska dragon- och infanteriregementen med undantag
af Österbottens regemente och skilde sig från den
ordinarie truppen nästan endast deruti att den saknade
uniform och att manskapet icke alltid var försedt
med torp. Den finska vargeringen uppgick vid 1808
års ingång till 4,050 man, under det den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
