Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Warburg, Karl Johan - Warburton, William - Warburton, Eliot Bartholomew George - Warburton, Peter Egerton - Varbälgar var under inbördeskrigen i Norge namn på två partier - Varchi, Benedetto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
literära och konsthistoriska afdelningen, men
äfven deltagit i författandet af politiska
artiklar. 1878–90 var W. derjämte bibliotekarie
vid Göteborgs museum och höll fr. o. m. hösten 1881
t. o. m. våren 1891 efter uppdrag af styrelsen för
Göteborgs undervisningsfond föreläsningar öfver
literaturhistoriska ämnen. I Nov. 1890 utnämndes han
af K. M:t till professor i estetik samt literatur- och
konsthistoria vid Göteborgs högskola. Sedan 1884 är
han ledamot af Göteborgs k. Vet. o. vitt. samhälle. På
det literaturhistoriska fältet har W. utöfvat en
grundlig och omfattande verksamhet, såsom exempel
hvarpå här må nämnas Det svenska lustspelet under
Frihetstiden (akad. afh. 1876), Om förebilderna till
Gustaf III:s dramer (i »Svensk tidskrift», s. å.),
Om författarskapet till »Tillfället gör tjufven»
(i K. Vet. o. vitt. samh:s jubelfestskrift 1878), Om
författarskapet till vår äldsta roman (i »Samlaren»
1883), Holberg i Sverige (i K. Vet. o. vitt. samh:s
handl. 1884; sep. utg. s. å.), monografierna Olof
Dalin, hans lif och gerning (i Sv. akad:s handl.,
1884), belönad med Svenska akademiens stora pris
1882, Molière (s. å.), Anna Maria Lenngren (1887),
Fru Lenngrens fader (i »Nord. tidskr.», s. å.) och
Lidner (1889). Vidare har han utgifvit P. Wikners
vittra skrifter i urval (1888) samt försett dem
med en skildring af Wikners vittra författareskap,
och såsom läroboksförfattare har han framträdt med
Svensk litteraturhistoria i sammandrag (1880, 3:dje
uppl. 1888; en för folkhögskolor bearbetad edition af
densamma, 1881, utkom 1888 i sin 2:dra uppl.). Med
intresse har W. äfven egnat sig åt de bildande
konsternas studium, bl. a. under resor i utlandet,
och åt deras befordran och hägn i sin födelsestad
såväl genom sitt skriftställeri som genom ledamotskap
i Göteborgs museums inköpsnämnd samt af styrelserna
för konstutställningarna i nämnda stad 1881, 1886 och
1891. Utom W:s konsthistoriska arbeten Hedlinger. Ett
bidrag till Frihetstidens konsthistoria (1890, i
K. Vet. o. vitt. samh:s handl.; sep. utg. s. å.),
Tidens ämnen i tidens målarekonst (i »Album för
litt. o. konst», 1890) och Ehrensvärd som tecknare
(i »Svensk kalender», 1891) må ytterligare nämnas
Sångarfärden till Paris 1878 (tills. med C. O. Montan,
1878; 2:dra uppl. s. å.) samt påpekas hans många i
tidskrifter och kalendrar införda uppsatser.
Warburton [oå’rbörtön], William, engelsk biskop
och lärd, f. 1698, egnade sig till en början åt
den juridiska banan, men vände sig derefter åt
teologiens studium och lät prestviga sig 1726. Efter
att s. å. hafva mottagit en obetydlig anställning
såsom pastor i Griesly utnämndes han 1728 till
kyrkoherde i Brant-Broughton i grefskapet Lincoln,
1746 till pastor vid Lincoln’s Inn (London), 1754 till
konungens kaplan, 1755 till kanonikus i Durham och
teol. d:r, 1757 till domprost i Bristol och 1760 till
biskop af Gloucester, hvilken befattning han innehade
till sin död, 1779. Hans skrifter väckte på sin tid
ett mycket stort uppseende och äro af ett betydande
värde. Särskildt gäller detta om hans hufvudarbete,
The divine legation of Moses demonstrated (6 böcker,
1738). Hans samlade skrifter utgåfvos första
gången 1788, i 7 bd (ny uppl. 1811, i 12 bd),
hvartill 1841 kommo »Literary remains». Genom
sitt försvar för Popes »Essay on man» vann han
dennes vänskap i synnerligt hög grad, och han
uppträdde äfven efter Popes död i strid för honom
emot Bolingbroke. W. utgaf en upplaga af Popes
skrifter (1750) och en af Shaksperes (1747).
J. H. B.
Warburton [oå’rbörtön], Eliot Bartholomew George,
engelsk författare af irländsk börd, f. 1810, var
advokat och derefter godsegare, tills han gaf sig ut
på resor i Levanten. I arbetet The crescent and the
cross (1844) skildrade han liffullt och måleriskt
sina äfventyr i Österlandet och yrkade på Egyptens
annektering. Hans 1849 utg. Memoir öfver krigaren
prins Ruprecht af Pfalz är stödd på källforskningar,
men partisk för sitt föremål. W. skref dessutom ett
par historiska romaner (på svenska är öfvers. »Darien
eller köpmansfursten», 1853). Han omkom 1852 genom
ångfartygsbrand på väg till Amerika, dit han var sänd
i uppdrag för Atlantic and Pacific company.
Warburton [oå’rbörtön], Peter Egerton, engelsk
upptäcktsresande, f. 1813 i Chester var 1835–53
officer i britiska Indien och 1854–67 polischef
i Adelaide (Syd-Australien). Efter några kortare
utflykter till de syd-australiska sjöarna (1857–66)
företog han 1873 en färd genom den australiska
kontinenten. Han följde först telegraflinien norrut
till trakten af vändkretsen, tog derefter nordvestlig
och vestlig riktning genom fullständiga öcknar, som
bragte expeditionen nära hungersdöden, och anlände i
Dec. 1874 i ytterst utmattadt tillstånd till De Greys
mynning på Australiens nordvestkust. Denna resa, den
första genom det centrala Vest-Australien, bevisade,
att de af densamma berörda trakterna äro alldeles
odugliga för kultur. Geografiska sällskapet i London
gaf W. guldmedalj. Han dog 1889 nära Adelaide. Utom
många uppsatser i tidskrifter författade han Journey
across the western interior of Australia (1875).
Varbälgar (Fornn. varbaelgjar, N. varbelger,
af outredd betydelse) var under inbördeskrigen
i Norge namn på två partier. Det ena var ganska
obetydligt, uppträdde 1189–90 och tillintetgjordes
sistn. år af konung Sverre. Det andra utgjordes af
hertig Skules anhängare, då denne gjorde uppror
mot konung Håkan Håkansson 1239. Efter en seger
öfver konungens folk vid Laaka, i Nannestad,
1240, ledo de sjelfva ett nederlag vid Oslo och
försvunne sedan ur historien med Skules fall.
E. H.
Varchi [-ki], Benedetto, italiensk historiker, f. i
Florens 1502, d. 1565, skref på uppdrag af Cosimo
I sin fädernestads historia för den vexlingsrika
perioden 1527–38 (Storia Fiorentina, 15 böcker;
tr. 1721, flere uppl.). I dialogerna Ercolano (1570,
flere uppl.) försvarade V. italienska språkets
toskanska härkomst och sökte tolka andemeningen
i Dantes »Commedia divina». Han skref dessutom
sonetter, pastoraler m. m. V:s samlade arbeten
utgåfvos senast 1859.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
