Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varbildning, suppuration, kallas en patologisk process - Varblemma. Se Vesikel - Warburg, std i preussiska reg.-området Minden (Westfalen) - 1. Warburg, Samuel - 2. Warburg, Karl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»fagocytos-teorien». Ribbert har studerat kampen
mellan organismens celler och mikroberna. Han gifver
deraf följande skildring. Införes en ringa mängd
stafylokocker under huden, uppstår tillströmning
af de s. k. »vandringscellerna» (lymfceller,
som befinna sig i väfnadens lymfspringor och anses
vara af samma natur som de hvita blodkropparna
l. leukocyterna). Mikroberna blifva snart upptagna
af dessa celler och bortskaffas med dem. Införes en
större mängd mikrober på en gång, dukar en del af
»fagocyterna» (man gifver ofta denna benämning åt
leukocyter, som upptagit mikrober) under och faller
sönder. Resterna af dem tillika med de mikrober,
som de upptagit, absorberas af de s. k. makrofyterna
(stora celler, som anses härstamma från de fixa
bindväfscellerna). På detta sätt försvinna både
leukocyter och mikrober, utan att varbildning kommer
till stånd. Men är antalet döda leukocyter alltför
stort, kunna de ej bortskaffas på detta sätt,
utan blifva liggande på det ifrågavarande stället
i väfnaden, och sålunda uppstår en varhärd. Huru
förklara, att varbildningen kan blifva begränsad i
sådana fall, der leukocyterna dukat under i kampen
mot mikroberna? Den s. k. fagocytosteorien ensam
är der ej tillräcklig. Åtskilliga undersökningar
ådagalägga, att bland de ämnen, som mikroberna
producera under sin lifsverksamhet inom organismen,
vissa hafva den egenskapen att förändra organismens
väfnader och vätskor i kemiskt hänseende, så att
mikroberna ej längre trifvas och kunna utveckla
sig derstädes. Särskildt har man kunnat visa, att
blodserum kan på detta sätt förändras, så att det
blir ett slags gift för mikroberna. Är de inkomna
mikrobernas antal ej alltför stort, skyddas organismen
genom fagocyterna. Har åter invasionen af mikrober
varit alltför betydande, duka leukocyterna under,
och en varbildning utvecklar sig; men samtidigt
förändras kroppens vätskor, så att mikrobernas egen
vitalitet nedsättes och de kunna blifva ett byte för
de leukocyter, som alltjämt tillströmma. Erfarenheten
visar, att varbildning ej alltid kommer till stånd
i de fall, då pyogena ämnen blifvit i organismen
införda. Det kan bero på att antalet af de införda
mikroberna varit för litet. Men det visar sig
också, att organismens egen motståndskraft är
af en stor betydelse, och denna motståndskraft
kan vexla under olika förhållanden. Grawitz har
visat, att om en injektion i peritonealhålan af
en viss mängd pyogena mikrober ej framkallar någon
varbildning, så uppstår den, om peritoneum samtidigt
på något sätt skadas, t. ex. genom inverkan af en
kauteriserande vätska. Samma förhållande eger rum
med den subkutana bindväfven. Man måste nedsätta
väfnadens vitalitet samtidigt med att man inför de
pyogena mikroberna. Vid skador genom yttre våld
(trauma) eger detta vanligen rum. Skadan öppnar ej
allenast ingångsporten för mikroberna, utan bereder
äfven jordmånen för dem. Innervationsrubbningar spela
också en mycket vigtig rol beträffande dispositionen
för varbildningar. Alla sådana omständigheter, som
inverka försvagande på organismen
i dess helhet, såsom öfveransträngning,
förkylning, hunger o. s. v., öka mottagligheten
för infektionssjukdomar i allmänhet och särskildt
dispositionen för varbildning. På detta sätt torde
kunna förklaras, att vissa personer hafva så »dåligt
läkkött». Vi äro berättigade att antaga, att i
normalt tillstånd organismen ej är en gynsam ort för
utveckling af mikrober, utan blir det först sedan
dess motståndskraft försvagats antingen lokalt genom
något trauma eller allmänt genom någon förändring i
det allmänna tillståndet. Pyogena mikrober finnas
öfverallt i omgifningen, på huden, i tarmkanalen
o. s. v. I regeln äro de oskadliga gäster, men de
innebära dock en ständig fara. Det vore ett fel
att antaga, att hvarje patogen mikrob, som inkommer
i organismen, skulle framkalla en sjukdom. För att
sjukdomen skall komma till stånd, fordras en viss
disposition hos organismen.
J. E. J-n.
Varblemma. Se Vesikel.
Warburg, stad i preussiska reg.-området Minden
(Westfalen), vid Wesers biflod Diemel. 4,874
innev. (1885). Gymnasium. Jordbruk bildar
hufvudnäring. Såsom medlem af hansan var W. en
betydande stad ända till trettioåriga kriget.
1. Warburg, Samuel, nationalekonom, född i Göteborg
d. 18 Sept. 1800, genomgick handelsinstitut och
förberedde sig för handelsyrket äfven genom
resor i utlandet. Efter återkomsten öppnade han
agenturaffär och företog handelsresor inom Sverige,
men sysselsatte sig äfven med nationalekonomiska
och statistiska studier. Hans uppträdande under
signaturen S. W. i Göteborgspressen till försvar
för Gripenstedts handelspolitik och för
jernvägsbyggande med utländskt kapital gaf anledning
till ett förordnande att vara medlem af den
s. k. finanskomitén af år 1858, i hvars fleråriga
arbeten W. mycket verksamt deltog. Äfven skref han
en värderik statistisk artikel om Sveriges ekonomiska
utveckling i den af hans son Simon W. redigerade
»Svensk månadsskrift» samt en promemoria om
bankoreglementet (1862). 1867–79 var W. fullmäktig
i Riksgäldskontoret. Han afled i Stockholm d.
16 Febr. 1881, allmänt aktad och vördad såsom en
»typ af humanitet, oegennytta och redbarhet». –
W:s son Karl Simon W., f. 1835 i Göteborg, filos.
kandidat i Lund 1852, någon tid e. o. amanuens i
K. biblioteket, d. i Göteborg 1865, gjorde sig känd
såsom utgifvare af den gedigna tidskriften »Svensk
månadsskrift för fri forskning och allmän bildning»
(se d. o.), i hvilken utgifvaren sjelf gjorde den
svenska allmänheten bekant med bl. a. Mills och
Darwins skrifter samt offentliggjorde sakkunniga och
välskrifna literaturkritiker.
2. Warburg, Karl Johan, literaturhistoriker,
tidningsman, universitetslärare, brorson till W. 1,
född i Göteborg d. 23 Nov. 1852, blef 1870 student
i Upsala, der han 1873 aflade filos. kandidat- och
1876 licentiatexamen samt s. å. utnämndes till
docent i literaturhistoria. 1877 promoverades han
till filos. doktor, erhöll fr. o. m. höstterminen
s. å. tjenstledighet från sin docentur och
inträdde i redaktionen af »Göteborgs handels- och
sjöfartstidning», der han företrädesvis skött den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
