Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vant, sjöv., tåg af hampa eller jerntråd, hvilka sidovägen stötta master och stänger - Vanua Levu, den näst största af Viti-öarna i Melanesien - Vanucci, Pietro (vanligen kallad P. Perugino) - Vanvitelli. 1. Gasparo V., kallad dagli Occhiali, egentligigen Kaspar van Wittel (Witel)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
horisontalt liggande jernstång, hårdt surrad till
hvarje vantspant för att hindra vantens och
jungfrurnas vridning. – Vantjungfru. Se ofvan. –
Vantknop. Se Knop. – Vantmanning. Se Manna
reling. – Vantskruf, en mekanisk skrufinrättning,
hvarmed de båda vant- eller bardunparterna klämmas
tillsamman, då bänslarna skola påläggas. Detta namn
nyttjas stundom om de moderna »ansättningsskrufvar»,
hvilka på senare tid börjat ersätta de vid vants
ansättning hittills brukliga jungfrur och taljerep
(se ofvan). – Vantslaget. Se Tågvirke. – Vantstege,
en af tåg och träpinnar förfärdigad stege, som
från fartygets innersida, straxt ofvan däck, leder
upp till vanten för att å fartyg med höga relingar
underlätta folkets uppäntring. Jfr Jakobs stege.
– Vantstoppare, en med en knop i hvardera änden
försedd grof tågstump, som är afsedd att med starkt
najtåg påläggas ett sprunget eller afskjutet
vant. – Vantstånd, stället på en mast- eller
en stångtopp, der vanten hafva sin plats.
Bramvantens plats kallas dock »bramknop» (se ofvan).
R. N.
Vanua Levu, den näst största af Viti-öarna i
Melanesien, har med kringliggande kustöar en areal
af 6,406 qvkm. och omkr. 20,000 innev. Ön bildar en
600–700 m. hög platå, hvars högsta toppar äro Drayton
peak, Needle peak och Corobato. Savu-savu-viken på
södra kusten samt Mbua- l. Sandelholzviken på vestra
kusten äro förträffliga ankarplatser; deremot är
Ruku-ruku-viken på nordvestra kusten farlig genom
sina bankar, och den på östra kusten djupt inskärande
Nateva-viken (l. Wai-tue-mate) är alldeles utan
skydd och erbjuder ankarplats först omedelbart vid
kusten. Jfr Viti-öarna.
Vanucci [-nu’ttji], Pietro (vanligen kallad
P. Perugino), italiensk målare af den umbriska
skolan, f. 1446 i Città della Pieve, d. 1523 i
Fontignano vid Perugia, studerade först i den stad
(Perugia), efter hvilken han fått namnet Perugino,
och sedan, enligt Vasari, i Florens under Andrea
Verrocchio. Han är berömd hufvudsakligen för det
sätt, hvarpå han lyckas gifva uttryck åt andakt och
religiös hänförelse. Han förstod nämligen tolka den
känsloriktning, som vid hans tid herskade, synnerligen
i Umbrien, och han gjorde det bättre och med större
konstmedel än föregångarna; men den ton, som han
sålunda anslagit, höll han fast och upprepade utan
grund och eftertanke i hela sitt lif. En sak måste
alltid erkännas, nämligen att han förstod att förläna
många af sina hufvud en huld skönhet jämte ett uttryck
af det ljufvaste svärmeri, hvarjämte han under sin
bästa tid i slutet af 1400-talet emellanåt i sina verk
visade rätt mycken kraft och storhet samt en förmåga
i komposition och återgifning af verkligt dramatiskt
lif, som sedermera alldeles åsidosattes. »Bland alla
konstnärer, som nedgräft sitt pund och nedsjunkit
till handtverkare, är Pietros exempel kanhända det
största och beklagligaste», yttrar Burckhardt.
– Hans äldsta bevarade verk äro hans fresker i Sixtinska
kapellet: Kristi dop och Kristus öfverlemnar nycklarna
till Petrus (sannolikt började 1482),
hvilka höra till hans allra bästa arbeten och ej stå
efter de främste samtida florentinarnas i komposition,
måttfull anordning och perspektivisk förmåga. Tre
målningar af V. på kapellets altarvägg undanröjdes
1534 för att bereda plats åt Michelangelos »Yttersta
domen». Af stafflibilder, tillhörande hans första tid,
må nämnas ett par madonnor i Londons nationalgalleri
och i Louvre samt ett altarverk (1491, det äldsta
daterade) i Villa Albani vid Rom, alla tre utförda i
temperafärger. Men i början af 1490-talet begynner han
experimentera med oljetekniken, som han antagligen
lärt känna 1494 vid ett besök i Venezia. Han förde
under denna sin bästa tid ett irrande vandringslif,
i det han omvexlande var i Rom, Perugia och Florens
samt äfven i Venezia. Af arbeten från denna hans
egentliga blomstringstid må nämnas den berömda
Grafläggningen (1495, nu i Pal. Pitti, Florens),
en något konventionel Tronande madonna med helgon
(1493, nu i Uffizi, Florens) samt i samma samling
ett manshufvud, förut falskeligen ansedt som hans
sjelfporträtt, vidare Korsfästelsen och Kristus
i Getsemane (1496), en berömd Pietà och Marias
himmelsfärd (1500, alla dessa i Florens’ akademi)
samt hans omfångsrikaste och äfven fullkomligaste
florentinska arbete: en stor fresk i S. M. Maddalena
de’ Pazzi, Kristus på korset med Magdalena vid dess
fot och heliga personer vid sidorna (1492–96). Äfven
på andra ställen i Italien finnas arbeten af honom
från denna tid. År 1499 kallades V. tillbaka till
Perugia för att med fresker dekorera dervarande
Cambio, vexlarnas ämbetslokal. Dessa fresker, i
hvilka det dekorativa elementet är det förnämsta,
framställa kristliga ämnen, såsom Kristi födelse och
Förklaringen, tillsammans med allegoriska bilder och
figurer ur den antika historien. Jämte mycken
detaljskönhet och i synnerhet kraft i färgen kännetecknas
de af likgiltighet i karakteristiken samt vekhet och
sentimentalitet. Dermed börjar hans tillbakagående
i konstnärligt hänseende. Men äfven från tiden efter
1500 härstammar ett och annat verk, som är värdt att
nämnas, så t. ex. Marias och Josefs förmälning (nu
i Caens museum), som inspirerade Rafael (1504) till
hans »Sposalizio», och hans takmålningar i Camera
dell’ incendio i Vatikanen, för hvilka han 1508
kallades till Rom af Julius II, och som skonades,
då Rafael sedan skulle måla rummet. I öfrigt blef
han alltmera en maniererad provinsmålare. Han hade
flere lärjungar; den förnämste bland dem var Rafael.
C. R. N.
Vanvitelli. 1. Gasparo V., kallad dagli Occhiali (»med
glasögonen»), egentligen Kaspar van Wittel (Witel),
en utsigtsmålare, som under förra hälften af
1700-talet väckte stort uppseende i Rom och Neapel,
var holländare, f. i Utrecht 1647, och utbildade sig
hufvudsakligen under Jan van der Heyde. Död i Rom
1736. Han målade, vanligast i gouache eller aqvarell,
småtaflor med utsigter af städer. Framställningen var
klar och fin, men kall och utan behag i färgen. I
italienska samlingar träffas hans taflor, men ofta
utan signatur och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
