Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vannes, Bret. Gwened, hufvudstad i franska depart. Morbihan, Bretagne - Vanni. 1. Andrea V. - Vanni. 2. Raffaello di Francesco V. - Vanni. 3. Francesco V., kallad Il Cavaliere - Vannovskij, Petr Semenovitj - Wannqvist, Olof af - Vannucchi, A., ett falskt namn för A. del Sarto - Vannucci, Alto - Vannugn. Se Glasfabrikation, sp. 1262 - Vannö. Se Vandö - Vansinne. Se Förryckthet och Sinnessjukdomar - Vansjö, insjö i Smaalenenes amt, Norge - Vanstad, socken i Malmöhus län, Färs härad - Vansö, socken i Södermanlands län - Vant, sjöv., tåg af hampa eller jerntråd, hvilka sidovägen stötta master och stänger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skeppsvarf, garfverier, väfverier m. m. Fiske. Export
af vin och salt. Hamnen är tillgänglig för
fartyg om 150 tons; fartyg om 800 tons ankra i
den yttre, 4 km. aflägsna hamnen, Port du
Conteau. – V. hette i forntiden Dariorigum
och var veneternas hufvudstad.
Vanni. 1. Andrea V., italiensk målare af
skolan i Siena, f. 1320, d. 1414, var en
efterföljare af bröderna Lorenzetti. V:s enda
betydande verk är altaret i S. Stefano i Siena. Han
var för öfrigt statsman och kom till hög
värdighet, då folkpartiet 1368 störtade »I Dodici»
(de tolf) och tillkämpade sig makten. – 2.
Raffaello di Francesco V., italiensk målare af
skolan i Florens, tillhörde qvattrocentisternas
(ungrenaissancens) eftertrupper i början af
1500-talet och var samtida med Raffaellino del Garbo.
Hans förnämsta verk är Nedtagandet från
korset (1504, nu i Uffizi i Florens), hvari han
i stil anses närma sig Granacci, Ghirlandajos
lärjunge. – 3. Francesco V., kallad Il
Cavaliere, italiensk målare af skolan i Siena, f.
derst. 1563, d. sammast. 1609, var i slutet af
1500-talet den bäste målaren inom sin fädernestads
skola och utmärkte sig under förfallets
dagar för sanning och lif samt för en ädel
naturalism, hvilken sökte stöd i Andrea del Sarto
och Sodoma. Hans förnämsta verk äro: i S.
Domenico i Siena allt, som icke är af Sodoma,
i pinakoteket S. Magdalena, i Modena S.
Catarinas giftermål och i S. Maria di Carigniano
S. Magdalenas sista kommunion. Dessutom finnas
af honom arbeten i Louvre, i Wien, i Dresden
och Madrid.
C. R. N.
Vannovskij, Petr Semenovitj, rysk militär,
minister, f. 1822. började sin militära bana
såsom officer vid Finländska gardesinfanteriregementet,
deltog i krigen i Ungern och på Krim,
blef 1861 generalmajor och chef för pavlovska
kadettkåren, 1868 generallöjtnant samt 1876
kommenderande general för 12:te armékåren,
hvilken han, under storfursten-tronföljaren, förde
i början af turkiska kriget (1877). Under
detta öfvertog han chefskapet för generalstaben
vid den mot Rustsjuk opererande hären och,
efter tronföljarens hemresa, högsta befälet öfver
denna armé. Efter fredsslutet återtog V.
befälet öfver 12:te kåren. 1881 utnämndes han,
efter Miljutin, till krigsminister och har såsom
sådan fullbordat den ryska härens ombildning
efter en nyare tids fordringar.
Wannqvist, Olof af, ämbetsman, född i Gefle
d. 1 Juni 1764, anställdes efter i Upsala 1783–89
idkade studier sistn. å. vid poliskammaren
i Stockholm, der han 1794 befordrades till
registrator, var 1802–30 polismästare – sedan
1805 med lagmans, sedan 1813 med underståthållares
n. h. o. v. – och utnämndes 1830 till
underståthållare i nämnda stad. 1818 hade han
adlats med namnet af W. (han hette förut
endast Wannqvist). Död i Stockholm d. 3 Juni
1834. W. var en duktig polisman och visade
äfven utom tjenstens område nit och kraft, bl.
a. såsom direktör öfver korrektionsinrättningen
på Långholmen (1812–24) och genom sitt
arbete för förbättrande af värnlösa och varnartade
barns ställning, ett arbete, som lade grunden
till Sällskapet för öm och sedlig modersvård
och Prins Karls uppfostringsinrättning för
fattiga barn.
Vannucchi [-nu’cki], A., ett falskt namn för
A. del Sarto.
Vannucci [-nu’ttji], Alto, italiensk
historieskrifvare, f. i Toscana 1808, blef 1831 lärare i
literatur och historia i Prato, men nödgades
1849 lemna Italien för sitt deltagande i den
nationella rörelsen. Återkommen 1856, redigerade
han en tid tidskriften »Rivista di Firenze»
samt blef sedermera professor i latinsk literatur
vid Instituto di studi superiori i Florens
och senator. 1878 tog han afsked från sina
befattningar och dog 1883. Bland hans skrifter,
som alla utmärka sig för mönstergiltig form
och gediget innehåll, må nämnas Studii storici
e morali sulla letteratura latina (3:dje uppl.
1871), Storia dell’ Italia antica (1846; 3:dje
uppl., i 4 bd, 1872) och I martiri della libertà
italiana (6:te uppl. 1877).
Vannugn. Se Glasfabrikation, sp. 1262.
Vannö. Se Vandö.
Vansinne. Se Förryckthet och Sinnessjukdomar.
Vansjö, insjö i Smaalenenes amt, Norge, nära
Moss, 48 qvkm., har sitt aflopp genom Mosse-elfven.
E. H.
Vanstad, socken i Malmöhus län, Färs härad.
Areal 2,587 har. 1,920 innev. (1891). V. bildar
med Tolånga ett konsistorielt pastorat,
Lunds stift, Färs kontrakt.
Vansö, socken i Södermanlands län, Åkers
härad. Areal 2,745 har. 777 innev. (1891).
V. bildar med Härad ett prebendepastorat,
Strengnäs stift, Domprosteriet.
Vant, sjöv., tåg af hampa eller jerntråd (stundom
kettingar), hvilka sidovägen stötta master
och stänger. Undervanten gå från masttoppen vid
märsen till rösten i skeppssidan, stängvanten från
stångtoppen vid bramsalningen till märsranden
och bramvanten från bramknopen genom salningshornen
till en s. k. svigtningsring på märsstången
och derifrån oftast ned i märsen. Hvarje
särskildt vant kallas spant, och tvänne
närliggande vantspant utgöra tillsammans ett
sammanhängande par med ett öga i bukten
(vantögat), hvilket kränges öfver toppen. Först
pålägges styrbords första vantpar, derefter
babords första o. s. v. Finnes udda antal spant,
kallas det aktersta (sista) krysspant. Detta har
en stjelk på hvarje sida om masten. I vantens
ändar äro »jungfrur» inbända, hvilka medelst
taljerep förenas med andra motsvarande jungfrur
i röst-jernen å skeppssidan (se Röst 1) eller
(beträffande stängerna) i jungfrujernen å märsranden,
för att vanten skola kunna ansättas. Detta sker
å nyaste fartyg med en skrufinrättning (se
nedan), hvarigenom både tid och arbete
inbesparas. Vanten benämnas efter den mast eller
stång de tillhöra, t. ex. fockvant, storstängvant,
kryssbramvant o. s. v. För att underlätta
folkets uppäntring förses vanten med veflingar,
tvärs öfver fastnajade linor, som bilda ett slags
trappsteg (se Latta). Jfr Tackling. –
Vant-bänsel. Se Bänsel. – Vantjern, en straxt
ofvanför »jungfrurna», tvärs öfver vanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
