Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walpole. 1. Sir Robert W., sedermera earl of Orford - Valpsjuka, veterinärv., en smittsam sjukdom, som vanligen angriper unga hundar - Walpurgis. Se Valborg - Walraven, Isaak - Valrike är en monarki, der vid tronledighet troninnehafvaren bestämmes genom val och ej, såsom i arfriket, genom arf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»romantiska» riktningen, och skräckdramat The
mysterious mother (1768). Bland hans öfriga arbeten
sätta kännare värde på Catalogue of royal and
noble authors in England (2 bd, 1758; flere uppl.),
Anecdotes of painting in England (4 bd, 1762–71;
4:de uppl. 1862) och Historic doubts on the life and
reign of king Richard the third (1768). W:s »Works»
utgåfvos samlade i 5 bd 1798. Jfr Macaulays »Critical
and historical essays». – 3. Spencer Horatio W.,
engelsk politiker, f. 1806, är ättling af Sir Robert
W:s broder. Han egnade sig efter afslutade studier i
Eton och Cambridge åt praktisk juridisk verksamhet
och invaldes 1846 i underhuset. Der blef han snart
en bemärkt medlem af tory-partiet och inträdde 1852
som statssekreterare för inrikesärendena i Derbys
ministèr. Han tillhörde i samma egenskap äfven Derbys
andra (1858) och tredje (1866) ministèr. Såsom
inrikesminister förbjöd han 1866 ett i Hyde Park
utlyst »meeting» med syfte att demonstrera i den då
brännande rösträttsfrågan, hvilket förbud hade till
följd en blodig sammanstötning mellan folkmassan och
polisen. Förbudets upprepande 1867 i strid mot lagliga
former hade till följd, att W. måste lemna ledningen
af inrikes ärendena, men han afgick ej från sin plats
i kabinettet förrän detta 1868 aflöstes af Disraelis
kabinett. Äfven efter denna tid har W. varit ledamot
af underhuset, men ej tagit någon mera verksam del
i det politiska lifvet. 1. Kj. 3. J. N.
Valpsjuka, veterinärv., en smittsam sjukdom,
som vanligen angriper unga hundar, och vid hvilken
många af kroppens organ äro angripna. Orsaken är ett
smittämne, som företrädesvis finnes i utflödet från
näsan och i vätskan i det kopplika utslaget. Fyra
till sju dagar efter sedan en hund, som ej förut
haft valpsjuka, upptagit smittämnet, utbryter
sjukdomen. Den börjar dermed att hunden får feber,
visar sig modstulen och ej förtär någon föda. Ögats
bindehinna är starkt blodsprängd. Slemblandadt var
utrinner från näsborrarna; diarré infinner sig ofta,
och smärre varpustler uppkomma på insidan af benen
och på undre sidan af buken. Utom dess kunna i en
del fall krampaktiga ryckningar i en eller annan
extremitet samt lamhet i bukdelen och fallandesot
uppkomma. Vid ingen sjukdom hos husdjuren förekomma
så många sjukdomsprocesser som vid valpsjuka. –
Vanligen dör mer än hälften af de angripna djuren,
äfven vid en omsorgsfull behandling, och döden är
en följd antingen af hjernlidande, af katarralisk
lunginflammation eller af diarré och deraf härrörande
blodfattigdom (anemi). Behandlingen måste öfverlåtas
åt en veterinär. Till förekommande af sjukdomen må
man söka att, såvidt möjligt är, förhindra hundar,
som ej haft valpsjuka, att komma i medelbar eller
omedelbar beröring med af sjukdomen angripna djur,
och vidare bör åt valpar ifrån det de afvänjas från
modern gifvas kött till föda, i hvilket fall de
lättare emotstå sjukdomen, än om de blifvit uppfödda
med hafregröt eller med bröd. C. A. L.
Walpurgis. Se Valborg.
Walraven [-räfen], Isaak, holländsk målare, f. i
Amsterdam 1686, d. derst. 1765, lärjunge
af J. Ebbelaar och G. Rademaker, var verksam i
Amsterdam och har hufvudsakligen betydelse såsom
mätare af den holländska konstens förfall inom
historiemåleriet under 1700-talet, hvarom vittne
bäres af hans »kallt akademiska, slickade och
glatta» framställning af Epaminondas på dödsbädden
(1726, sedan 1871 i Amsterdams Rijksmuseum).
C. R. N.
Valrike är en monarki, der vid tronledighet
troninnehafvaren bestämmes genom val och ej, såsom
i arfriket, genom arf. För att valriket skall vara
för handen, fordras, att val skall ega rum vid eller
med afseende på hvarje tronledighet. Valmonarki är
ej för handen, der efter en herskareätts utgång en
ny ätt utses, inom hvilken arfsrätt i en bestämd
successionsordning åter skall gälla. Dynastierna
kunna vexla och genom val utses, utan att arfriket
derför förlorar sin karakter. Valriket framstår
såsom en tilltalande statsform, emedan folket der
synes vara i tillfälle att kunna förskaffa sig
statens ypperste man till sitt öfverhufvud. Den
naturligaste utvecklingen af monarkien synes derför
vara den, att valriket uttränger den ärftliga
monarkien, hvarest börd utan afseende på personliga
egenskaper afgör successionsrätten till tronen,
och hvarest långvariga regentskap under furstarnas
minderårighet ej äro egnade att fördelaktigt inverka
på styrelsens ledning, likasom ock furstarna kunna
förledas att sätta dynastiens intressen framför
statens väl. Detta oaktadt har valriket ej kunnat
vinna utbredning. Dess olägenheter hafva visat
sig ännu större än arfrikets. Den kontinuitet och
stadga i den högsta ledningen, som visa sig vara
af så stor vigt för en stats sunda utveckling,
äro i valriket sämre tillgodosedda än i arfriket. I
valriket vexla principer med personerna, hvilka
ej sällan nödvändigt äro med staten historiskt
förbundna. Dertill komma valstrider, som visat sig
kunna lätt öfvergå till borgerliga krig, med dermed
förbundna valkapitulationer (se d. o.), som gå ut
på att kringskära furstens makt och grunda hans
osjelfständighet i de inre angelägenheterna. Hans
ställning frestar honom att mera tänka på att draga
fördel af det tillfälliga innehafvandet af makten, som
honom är beskärdt, än att hafva omtanke om folkets
varaktiga intressen, hvilket allt äfven menligt
inverkar på den yttre politiken. Till följd deraf
har valriket ej kunnat någonstädes rotfästa sig,
utan Europas stater hafva utvecklat sig antingen
till ärftliga konstitutionella monarkier eller till
republiker. Grundformerna för den antika staten
var under dess glansperiod republik. Den monarkiska
statsformen var öfvergående. I monarkien, sådan den
visade sig i Hellas, der konungarna ansågos leda sin
slägt från gudarna, framträdde det ärftliga elementet,
dock förbundet med val inom den herskande slägten. I
den gamla romerska monarkien trädde emellertid
arfsrätten i bakgrunden för konungens utkorande genom
val, men utbyttes snart mot republiken. Kejsaredömet,
hvarest val af senaten skulle utgöra den bestämmande
grunden för rättigheten till väldet, kom ej till
någon fast grundad tronföljdsordning icke ens med
val till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
