Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valparaiso. 2. Hufvudstad i nämnda provins - Val Partenz. Se Prätigau - Walpole. 1. Sir Robert W., sedermera earl of Orford
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handelskontoren, är genom en udde skild från den
nyare stadsdelen, kallad El Almendral. Tillsammans
hafva de omkr. 105,000 innev. V. är medelpunkten
för hela Chiles industri och handel, båda nästan
uteslutande i händerna på utländingar, i synnerhet
engelsmän, nord-amerikaner och tyskar. Öfver 80
proc. af landets import och omkr. 20 proc. af dess
export gå öfver V. Importen består företrädesvis
af jern, stål, maskiner och redskap, socker, ris,
bomulls- och ylleväfnader, vin och öl, och exporten
af silfvermalm, koppar, hvete och mjöl, honing, kol,
hudar och guano. Hamnen besöktes 1885 af 587 fartyg
från utlandet, om 582,066 tons. I staden finnas
statens jernvägsverkstäder, ett stort gjuteri
med maskinverkstad, vagnfabriker samt ett stort
sockerraffinaderi, hvars råmaterial erhålles från
Peru. Flere ångbåtslinier förena V. med Europa,
och en telegrafkabel förenar V. med Callao och Panamá.
Val Partenz. Se Prätigau.
Walpole [oålpål]. 1. Sir Robert W., sedermera earl
of Orford, engelsk statsman, född d. 26 Aug. 1676,
tillhörde en gammal landtjunkareslägt i Norfolk
och var, såsom yngre son, bestämd för kyrkan,
men lemnade universitetet vid de äldre brödernas
död och intog 1701 sin faders plats bland whigs i
underhuset. Marlboroughs gunst banade honom vägen till
ämbetsverken. 1705 kom han in i amiralitetsrådet;
1708 blef han statssekreterare för krigsärenden,
1709 skattmästare i marinen. Men han följde också
Marlborough i fallet hösten 1710, öfvergick sålunda
till oppositionen och verkade nu så häftigt – både i
pressen och i den parlamentariska debatten – för sin
fallna sak, att motståndarna år 1712 insatte honom
i Tower på några månader. Dermed var honom beredd
äfven martyrens popularitet. 1713 invaldes han åter
i underhuset, och genom hannoverska dynastiens
uppstigande på tronen (1714) kom hans parti i
varaktig besittning af makten. W. avancerade nu
till generalkrigskommissarie och skattkammarkansler
och blef d. 11 Okt. 1715 förste skattkammarlord
med ledande ställning inom ministèren. I April 1717
afbröts hans bana för en tid genom en schism inom hans
eget parti, men i April 1721 kallades han af folkets
röst åter i spetsen för ärendena. Nu behöll han
styret i 21 års tid, stödd på Georg I:s och sedermera
drottning Karolinas gunst. Drottningens död (1737)
och prinsens af Wales öppna opposition började sent
omsider rubba hans ställning. Pressen begynte dundra
öfver hans undfallenhet i handelsförvecklingarna
med Spanien. Mot sin vilja drefs han till
krigsförklaring, men motgångar i kriget ökade
hans impopularitet. Den majoritet, på hvilken han
kunde räkna i parlamentet, smälte samman allt mer,
och d. 11 Febr. 1742 fick han sitt afsked, hvarvid
honom gåfvos titeln earl of Orford och en årlig
pension af 4,000 pd st. Konungens fortfarande
ynnest gjorde ett parlamentsåtal om intet och
följde honom i privatlifvet, som han framlefde i
sin hembygd. Död d. 18 Mars 1745. – W. är Englands
förste parlamentariske minister, upphöjd och fallen
genom parlamentariska inflytelser. Det var han, som för
partidisciplinens skull satte den parlamentariska
korruptionen i system (han har fått namnet
»samvetsköparen»); ty några andra bevekelsegrunder
än rent materiella kände han ej. Som talare
var han icke glänsande, men klar och redig samt
aldrig svarslös. Sin egentliga styrka hade han i
finansväsendet (»tidens bäste räknemästare»). På hans
program stod sparsamheten främst, och statsskulden
och räntorna nedsattes genom skickliga operationer
betydligt. Som politiker utmärktes W. af en
genomgående praktisk blick, oförvillad äfven i kriser,
men oaflåtligt uppmärksam på att afvända alla häftiga
skakningar. Derför lät han engelska kyrkan sofva i
frid, och derför gaf han vika för en stark opinions
tryck, äfven der efterverlden funnit honom hafva haft
den rätta framtidstanken (accisbillen 1733). Såsom
konservativ och sparsam var W. en afgjord fredsvän,
som i det längsta stannade vid de diplomatiska vapnen
allena. Hans yttre politik var emellertid ej alltid
följdriktig eller ens ärlig, ty politisk heder var
för W. lika ofattbar som qvinlig dygd. Personligen
var han en grof och prosaisk naturr utan all aktning
för lifvets ideella makter, slipprig i tal och lif,
en äkta engelsk landtjunkare från 1700-talet med
sin verkliga kärlek vänd till bordet, glaset och
räfbössan, men godmodig, gladlynt och tillgänglig. Jfr
Coxe: »Memoirs of the life and administration of
sir R. W.» (1798), Ewald: »Sir R. W., a political
biography» (1877), och Ralph: »Critical history
of the administration of W.». – 2. Horace W.,
engelsk skriftställare, den föregåendes son, f. 1717,
studerade vid Cambridges universitet samt reste med
skalden Gray i Frankrike och Italien 1739–41. W. var
1741–68 medlem af underhuset, hvarest han slöt
sig afgjordt till whigpartiet. Äfven sedermera
följde och upptecknade han noga tilldragelserna i
parlamentet. Han innehade flere ytterst inbringande
sinekurer, lefde ogift samt tillfredsställde sin håg
för lyx och samlandet af rariteter. I sin storartade
villa vid Thames, Strawberry hill (i gotisk borgstil),
inrymde han massor af böcker, manuskript, konstverk,
medaljer, rustningar o. dyl. Der hade han ock en
tryckpress för eget bruk. Han ärfde peervärdigheten
(såsom earl of Orford) 1791. Död 1797. W. hopskref
en mängd arbeten, som vittna om skarpsinne och
epigrammatisk qvickhet, men äfven om en viss
tillgjordhet, brist på lyftning och en stark lust
för paradoxer. En beståndande plats i literaturen
intager hans brefvexling, som sträcker sig öfver 60
år och med en ofta sarkastisk skärpa tecknar tidens
dårskaper samt detaljerna af de politiska fejderna
(af dessa bref, Letters, är den bästa uppl. utg.
1857–59, i 9 bd). Hans 1750–83 förda dagböcker (Memoirs
etc.) innehålla skildringar ur Englands inre historia
under Georg II och Georg III, intressanta, men alltför
bittra i tonen och inkonseqventa i afseende på
omdömen. På det rent vittra området gjorde W. sig
bemärkt genom spök-romanen The castle of Otranto
(1765), ett första, af W. Scott beundradt försök i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
