Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af den lefvande anda, som karakteriserar en skald,
hvaremot han i sin prosa som talare hade nog af
poetisk värme att väcka beundran, ja hänförelse. »Han
var större skald i prosa än i vers.» Detta omdöme
gäller om allt, som W. skref i den gamla tidens
abstrakta stil, dervid det mest kom an på att
kläda skarpsinniga tankar och djupa reflexioner
i en retorisk drägt, hvars detaljer hemtades från
poesiens rustkammare. Men när W. är sig sjelf och
gifver sitt hjerta luft, kan hans sång blifva lika
omedelbar som någons, och han är sig sjelf i den
allvarliga, upphöjda art af diktning, som närmar
sig den religiösa, samt i tillfällighetsdikten,
då det gäller att gifva poetisk förklaring åt ett
betydande lifsögonblicks innebörd. Han var till sin
natur å den ena sidan tung och melankolisk, å den
andra också fylld af en hänförelse, som, när den
kom till utbrott, var gripande. Deraf dubbelheten i
hans poetiska riktning: djup sorg och entusiastisk
hänförelse – äkta nordiska egenskaper. Af hans
tillfällighetssånger må påminnas om den ofvan nämnda
Preludium, Medborgaresång (1809), Skål för Georg
Washington (1837), sången om Hjertat, till ungdomen
vid Upsala universitet m. fl. Hit höra äfven sådana
glada sällskapssånger, som af våra fäder älskades,
till hvilken diktart W. skattat likasom Franzén och
Valerius. Hit må ock räknas de grafsånger, för hvilka
han var berömd, och med hvilka hans griftetal ofta
afslötos. I denna art af förr omtyckt diktning är
han den förnämste näst Tegnér. Med den beslägtad är
slutligen den art af sånger, i hvilka han ger uttryck
åt den känslo- och idéverld, som för honom var den
egendomligaste, nämligen den elegiskt religiösa tanken
på döden, predikandet af alltings förgänglighet, dock
alltid på sistone med hoppfull blick uppåt till det
gudomliga såsom den säkra trösten i jordelifvets
elände. Sådana dikter äro Enslingen, Försakelsen,
Afskedsblick till Gestrikland, Helsingland och
Dalarne (1837) m. fl. Ännu högre och djupare uttryck
har detta innehåll fått i Hemsjukan, af många ansedd
som hans bästa dikt, men måhända allra djupast i
hans svanesång, Dödens engel, uppläst på Svenska
akademiens högtidsdag 1839 efter Tegnérs minnessång,
hvilken slutar med de bekanta orden om Wailin: »Du
skald som få, du talare som ingen!» –
Huru W. i sin diktning gick alltmera
framåt till enkelhet och sanning visar sig synbarligen
i dessa och dylika dikter, men ännu mera i hans
psalmer. Under ett halft århundrade hade en komité
arbetat på en ny psalmbok, då W. började utgifva två
samlingar psalmer, omarbetade af honom och Choraeus
(1807), hvarefter följde tvänne fortsättningar af
W. (1809 och 1811) samt två häften profpsalmer
af Franzén och W. (1812 och 1813). I dessa
försök hade han ännu icke hunnit fram till någon
djupare uppfattning af innehållet. Men han var
medveten om behofvet af en utveckling i detta
hänseende till en sant kristlig anda, och i denna
utveckling bestod hans framsteg. Då 1809 års riksdags
s. k. »pastoralutskott» hade lyckats få sitt hastigt
tillkomna psalmboksförslag
gilladt af presteståndet och bifallet af konungen
(1810), protesterade W. (bl. a. i företalet till sitt
ofvannämnda psalmhäfte af 1811) på det kraftigaste
deremot, särskildt af missnöje öfver att utskottet,
honom ovetande upptagit flere af hans egna första
försök, hvilka han nu sjelf betraktade såsom
»omogna». Han lyckades få ärendet underkastadt
ny pröfning af en ny komité, der han sjelf blef
ledamot. Men icke häller nöjd med det af den nya
komitén 1814 framlagda förslaget, företog han den
djerfva handlingen att utarbeta och 1816 utgifva ett
eget förslag, som med obetydliga ändringar antogs
samt 1819 af konungen gillades och stadfästes
(jfr Psalmbok). Utom genom de 128 nya psalmer,
som han der skrifvit, och den mängd äldre, som han
öfversatt eller omarbetat, har han derför på den nya
psalmboken haft ett sådant inflytande, att den kan
sägas vara hans verk: han står väl icke ensam, ty
många andra författare, bland hvilka märkas Franzén,
Ödmann, Hedborn, Geijer och Adlerbeth, voro med om
verket, men hans nit hade ledt det hela, och under
det 10-åriga arbetet hade han lyft sig till allt
renare både anda och form, så att få protestantiska
församlingar kunna uppvisa en lika värdefull samling
af andliga sånger. Äfven psalm-arbetets musikaliska
sida kräfde stor uppmärksamhet; och ehuru W. ej var
musikaliskt bildad, fann han dock instinktlikt och
med stöd af Geijers omdöme, att man borde följa den
stränga åsigt som Haeffner förfäktade: att fjärma
alla moderna tillsatser, som under tidernas lopp
vanställt de ursprungliga melodiernas enkelhet –
och så blef det äfven.
W. var af sin samtid högt uppburen som predikant, och
samtiden hade rätt, när man tänker sig hans manligt
religiösa allvar i motsats till föregångarnas tomma
salvelsefullhet. Men icke häller han blef genast
fri från tidens gällande smak, ehuru hans mål var,
såsom han sade, att »förkunna Guds ord i all sin
kraft». Han fick äfven der kämpa sig fram, och hans
första verkligt personliga framträdande var vid
Svenska bibelsällskapets första allmänna sammankomst
1816, då han »med starka färger skildrade otron och
den religiösa likgiltigheten vid seklets början,
men å andra sidan de gynnsamma tecken till ett
bättre, hvilka under de närmast förlidna åren visat
sig». Derifrån härleda sig de andliga tal, med hvilka
han sedan skakade och hänförde sina samtida. Han
hade derigenom, i motsats till den förgångna tiden,
ingjutit en kristlig anda i de kyrkliga talen och
återupprättat den förfallna predikokonsten, och det
är för detta han af våra fäder sattes så högt. Nu
kommo dertill den högtidliga formen och det gripande
utförandet, om hvilket efterverlden ej kan göra sig
en föreställning. En aning om de medel han använde
och den verkan han frambragte får man genom Anders
Fryxells skildring af hans framställningskonst uti
dennes minnestal i Sv. akad. 1841. Glansfullast
framstod W. i detta hänseende, då han år 1827,
omgifven af en oöfverskådlig menniskomassa, af
hvilken ingen förlorade ett enda af hans ord, invigde
den nya kyrkogården vid Stockholm, talande på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
