Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wallin, Georg d. y. - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofpredikant. År 1727 blef han bibliotekarie i Upsala och 1732
tillika teol. professor derstädes. 1735 utnämndes han
till superintendent på Gotland och 1744 till biskop
i Göteborgs stift. Han afled i Göteborg d. 16 Maj
1760. W. var strängt ortodox samt ifrade mot pietism
och herrnhutism. Han åtnjöt stort anseende både
för sin nitiska verksamhet som stiftschef och för
sin mångsidiga lärdom. Bland hans många skrifter må
nämnas Gothländska samlingar (1:sta del. 1747; 2:dra
del. utg. 1776 af sonen M. G. Wallenstråle), Sigtuna
stans et cadens (1729–32), Runographia gothlandica
och Lapponia christiana. Hans söner i senare
giftet adlades (1756) under namnet Wallenstråle.
Fr. W.
Wallin, Johan Olof, skald, vältalare, ärkebiskop,
född i Stora Tuna förs. i Dalarna d. 15 Okt. 1779,
son till en fattig underofficer och äldst bland många
syskon, vardt på grund af sitt goda hufvud bestämd
att gå läsvägen och blifva prest för att i framtiden
kunna hjälpa föräldrar och syskon. Han genomgick Falu
skola och Vesterås gymnasium samt blef 1799 student
i Upsala med lysande betyg. Redan då visade sig hans
poetiska formtalang och förkärlek för den romerska
poesiens retoriska klang. Han blef filos. magister
1803 och uppträdde s. å. i »Upsala Tidningar» med
sin första tryckta dikt, ett grafqväde, genomträngdt
af samma allvarliga förkunnande af förgängelsens och
dödens oundviklighet, som sedan fick sitt mäktigaste
uttryck i hans sista dikt, »Dödens engel». År 1805
sökte han med en disputation öfver Horatius att
blifva docent i estetik vid universitetet, men en
annan fick platsen, och W. lemnade Upsala. Redan
1803 hade han för öfversättningar eller, rättare,
efterbildningar af några oden hos Horatius fått
andra priset (men »med samma heder, som åtföljde
stora priset») i Svenska akademien; 1805 erhöll han
stora priset för skaldestycket Uppfostraren och
på samma gång två mindre pris för öfversättningar
från Horatius och Virgilius. Efter att 1807 ännu en
gång hafva fått ett mindre pris för en öfversättning
från Virgilius mottog han 1808 den största belöning,
som Svenska akad. någonsin utdelat (200 dukater)
för en Sång i anledning af Gustaf den tredjes
ärestods aftäckande. W:s prisbelönta dikter
vunno emellertid icke odeladt bifall. Särskildt
anföllos öfversättningarna från Horatius bittert i
tidskriften »Polyfem», och äfven de öfriga dikterna,
skrifna i den rådande äldre akademiska stilen, mötte
motsägelse af den nyromantiska skolans kritiska
domare, häftigast af Hammarsköld, mera resonligt
af Palmblad. Det poetiskt entusiastiska uppslaget i
dityramben »Preludium», som senare sattes i spetsen
för den belönta sången öfver Gustaf III:s bildstod,
vann dock äfven Hammarskölds erkännande. Denna dikt
har också i sig en fläkt af samma anda, som det
dityrambiska slutet af Tegnérs »Svea», bebådande
den kommande tidens blomstring. På sin gynnares,
Nils von Rosensteins, råd hade W. 1806 inträdt
i kyrkans tjenst, och s. å. erhöll han den efter
Choraeus lediga teologie adjunkturen vid Karlbergs
krigsakademi. Dermed började för honom framgångens
tid. Han blef 1809 slottspastor vid Karlberg,
teol. lektor vid krigsakademien, kyrkoherde i
Solna och teol. doktor. 1810 invaldes han i Svenska
akademien efter grefve Nils Gyldenstolpe. 1811 blef
han fullmäktig i Riksgäldskontoret och ledamot i
psalmbokskomitén, 1812 kyrkoherde i Adolf Fredriks
församling, 1813 bankofullmäktig, 1815 riksdagsman
i presteståndet och ledamot i bibelsällskapets
styrelse, 1816 domprost i Vesterås, 1818 pastor
primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen i
Stockholm (tilltr. 1821) samt ledamot af Musikaliska
akademien, 1824 ordensbiskop, 1825 ledamot af komitén
för rikets undervisningsverk (den s. k. stora
uppfostringskomitén) och 1826 hedersledamot
af Vitt.-, hist. och ant.-akad., 1827 ledamot af
Vetenskapsakademien. 1830 vardt han öfverhofpredikant,
1834 ledamot af bibelkommissionen samt 1837 ärkebiskop
och prokansler för Upsala universitet. Sedan 1810 var
han dessutom rikt gift. Men framgångens tid var för
honom icke lyckans. Allsidigt begåfvad utförde han
de värf af mångskiftande art, som lades på honom,
med outtröttligt nit, tills han störtade, menskligt
taladt, i förtid. Genast efter sin utnämning
till ärkebiskop öfvertog han stiftsstyrelsen, men
hann aldrig att öfverflytta till Upsala. Under ett
besök i universitetsstaden insjuknade han och afled
derst. d. 30 Juni 1839. Han jordfästes i Stockholms
Storkyrka, och begrofs på Nya kyrkogården. Det
hundraåriga minnet af hans födelse firades 1879
på många håll och mångfaldigt sätt inom Sveriges
landamären. Ett monument öfver honom restes 1882 i
hans födelsebygd.
W. egnade städse sin församling den ömmaste
omvårdnad. Särskildt låg undervisningsväsendet honom
varmt om hjertat (i skolfrågorna intog han dock
länge en konservativ ståndpunkt), och minnen af
detta hans intresse äro två ännu verksamma anstalter,
nämligen Prins Karls uppfostringsinrättning för
fattiga barn (se d. o.), »ett lysande bevis på W:s
ömhet för menskligheten och tillika på hans anseende
och stora förmåga att genomdrifva sina planer»,
samt den efter hans idé bildade flickskola, som bär
hans namn (se Wallinska skolan). Tillika deltog han
kraftigt i det ändamålsenliga ordnandet af Stockholms
1821 stiftade gymnasium, af Nya elementarskolan
och af Hillska skolan å Barnängen. Men sin största
betydelse eger W. såsom verldslig och andlig skald
och såsom talare. Hans första framträdande såsom
verldslig skald är redan omnämndt; och det var helt
naturligt, att omdömena om hans verser skulle utfalla
diametralt motsatta, om han bedömdes från akademisk
ståndpunkt, då han afgjordt upphöjdes till skyarna,
eller af Nya skolans kritici, då han lika säkert
nedgjordes, ehuruväl fosforisterna längre fram i tiden
ångrade sin skärpa mot honom. Riktigast bedömdes
han af J. E. Rydqvist, som 1839 tecknade hans lif
och dervid framhöll huru han egde flere egenskaper,
som tillhöra skalden, nämligen i yttre hänseende,
hvad formen beträffade, men att han i afseende på den
inre poetiska begåfningen ej alltid var verkligt rik
och ny, ej alltid fylld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
