Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vaccinium L., bot. - Wace, engelsk-normandisk trouvère på 1100-talet - Wach, Karl Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvarsittande, läderartade, omvändt äggrunda
blad, hvilkas kanter äro tillbakavikna och
naggsågade. Öfre ytan är mörkt grön och den
undre blekgrön, med strödda små hartspunkter,
hvarigenom lingonbladen skiljas från mjölonrisets
i Sverige officinella blad (se Arbutus). Blommorna
äro sambladiga, klocklika, med vanl. 4 (stundom 5)
småflikar, rödletta eller hvita, sammangyttrade
i toppstående, lutande klasar. Foderbrämet är
likaledes vanligast 4-klufvet. Ståndarna äro 8
(sällan 10). Knapparnas bihang äro ej märkbara
och sålunda afvikande från de öfriga Vaccinieae,
till hvilken familj denna växt dock naturligen hör
(se Ericaceae). Lingonbusken (»lingonriset»)
växer allmänt i våra barrskogar och har en vidsträckt
utbredning i norra halfklotets kallare, tempererade
skogbärande land. De röda (sällsynt hvita), runda
bären, hvilka mogna i slutet af Aug. eller början
af Sept., äro allmänt begagnade i hushållen för
sin behagligt sura smak (af citronsyra), vanligen
insyltade med socker, sirap eller honing. Om de helt
enkelt endast inläggas i vatten, kunna de länge
bevaras nästan oförändrade, hvad den friska, sura
smaken beträffar. Lingonbär hafva på de senare
åren blifvit en stor utförselvara från det sydliga
Sverige, i synnerhet Småland. Lingonsylt nyttjas
ofta till stekt kött o. dyl.; utblandadt i vatten
är det en törstsläckande feberdryck. Baccae Vitis
ideae (lingonbär), syltade eller förvarade i vatten,
voro för den skull upptagna ännu i nästföregående
upplaga af den svenska farmakopén. Kransar af
lingonris nyttjas, såsom bekant, allmänt till
s. k. »grafkransar», antagligen emedan lingonbladen
länge bibehålla sin gröna färg. Jämte namnet lingon
finnas i folkspråket många andra, t. ex. kröser,
tyttabär, bremle, tysling m. fl. – Linnés Vaccinium
myrtillus benämnes nu vanligen Myrtillus nigra Gilib.,
hvars frukt har flere svenska namn, t. ex. blåbär,
slinnor, slynnen, slyngon samt rockbär. Blåbärsriset
är en liten buske, som allmänt växer i Sveriges skogar
och har upprätta, oregelbundet trekantiga grenar,
hvilkas yngsta skott (årsskott) äro gröna. Bladen,
som affalla under vintern, äro äggrunda, fint sågade
och gulgröna. Blommorna sitta ensamma i bladvecken
och äro hängande samt hafva sambladiga, nästan
klotrunda kronor af rödlett färg. Ståndarna äro
vanligast 8 (stundom 6 l. 10), med glatta strängar
och 2 sporrelika bihang å knapparna. Frukten är
ett vid mognaden svart, blådaggigt, klotrundt
bär med många frön och en starkt färgande, rödblå,
sötsyrlig saft. Dessa bär, fructus Myrtilli, »torkade
blåbär», äro officinella samt begagnas i form af
»blåbärsgröt», kokad med potates- eller hvetemjöl,
i huskurer mot diarré hos barn, ett bruk, som icke
är att tillråda, enär de många små fröna kunna reta
slemhinnan i tarmkanalen. Färska bär anrättas till
soppor och kräm, som ätes med mjölk. De innehålla
organiska syror samt en ringa mängd garfämne. Bären
användas äfven syltade, hälst i förening med andra
bär (»blandsylt»). Blåbärssaft lär användas till
framställande af »rödt vin», efterliknande de franska
Bordeaux-vinerna. – En annan art, M. uliginosa
Drej. (Vaccinium uliginosum L.), som växer i
tufviga kärr eller å sumpig mark, har trinda grenar med
omvändt äggrunda, helbräddade, blågröna, om vintern
affallande blad. Blommorna äro samlade i klasar
i grenspetsarna, och blomkronorna äro äggformigt
klocklika. Bären hafva många svenska namn, t. ex.
odon (hos äldre förf. »odens-bär», af Isl. óðr, galen,
emedan bären, förtärda i större mängd, förorsaka
yrsel och hufvudvärk), blåbuk, bäljon, otterbär,
gorvälta, obär, svålon, vamstöt, ölbär samt »blåbär»
i Vestergötland, der de vanliga blåbären kallas
»slinnor». Odonbären äro något aflånga, otydligt
kantiga, med ett blågrått daggöfverdrag. Saften
är färglös och smaken sötaktig, med en något
fadd bismak. Dessa bär hafva föga användning i
hushållen. – En tredje art, Linnés V. oxycoccus,
kallas nu vanligen Oxycocciis palustris Pers., med
anledning deraf att denna lilla krypande buske växer
i kärr (Lat. palus), hälst å hvitmossetufvor,
samt emedan bären hafva en skarpt sur (Grek. oxys)
smak. De kallas vanligen tranbar eller tranjuter,
men benämnas äfven tränjon och myrbär. Tranbärsriset
har nedliggande, refviga, rotslående, örtliknande
fina stammar med många grenar och spiralställda,
hela, öfvervintrande blad, som hafva tillbakavikna
kanter, den öfre ytan glatt, glänsande grön, och
den undre gråhvit. Blommorna sitta på långa, röda
skaft i grenspetsarna, ensamma eller i fåblommiga
flockar. Kronorna bildas af 4 (sällan 5) fria,
röda kronblad, först stjernlikt utbredda, men snart
nedböjda. Ståndarna äro vanligast 8, med styft
hvithåriga strängar. Frukten är ett ärtstort bär,
som är hos den allmännaste arten klotrundt, men hos
en nyligen upptäckt art citronformigt, har en rent
sur smak, och var förr officinel (baccae Oxycocci)
till beredning af en angenämt smakande sirap, hvilken
användes till feberdryckcr. Bären, som mogna sent,
insamlas bäst tidigt på våren, medan ännu mossarna
äro frusna. Af dem beredas i hushållen sylt och gelé.
O. T. S.
Wace [oes], engelsk-normandisk trouvère på 1100-talet
(födelse- och dödsår okända), föddes på ön Jersey,
studerade i Caen och fick af Henrik II ett prebende
vid katedralen i Bayeux. W:s rimkrönika Roman
de Brut (äfven kallad »Brut d’Angleterre», 1155;
utg. 1836–38), som ganska noga följer Geoffrey of
Monmouths »Historia britonum», innehåller 18,000
versrader (fyrfotade jamber) i strof-form
och utgår från en uppdiktad sonson till Aeneas,
Brutus, som skulle varit Englands förste konung. Den
öfversattes på engelska och utvidgades af Layamon
(se denne). I krönikan Roman de Rou (utg. 1827
och 1877) tecknar W. med betydligt större kraft,
dels i fyrfotade jamber, dels i alexandriner, de
normandiske hertigarnas historia. Dessa bägge diktverk
stå ingalunda högt i poetiskt hänseende, men skattas
såsom minnesmärken af den äldre normandisk-franska
dialekten.
Wach, Karl Wilhelm, tysk målare, f. i Berlin
1787, d. derst. 1845, hade först till lärare
prof. Kretschmar, studerade sedan i konstakademien
och uppträdde snart inom de arter af måleri, som han
sedan öfvade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
