Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V är den tjuguandra bokstafven i det vanliga, europeisk-latinska alfabetet - V. 1. Romerska och latinska taltecken, namn, inskrifter m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tonlösa motsvarigheten till w kan man få höra i
engelska ord, som börja med wh.
Det indo-europeiska urspråket egde troligtvis tvänne
v-ljud, det ena en bilabial frikativa, det andra
»halfvokaliskt» (d. v. s. vokalen u, använd såsom
medljud), ehuru dessa båda ljud sedermera knappast
i något språk kommit att hållas strängt åtskils
(jfr t. ex. Lat. vestis, »drägt», af roten ves,
»kläda», med Vesta, hemmets gudinna, af roten ues,
»vistas»). I germanska språk tyckas båda redan i
urtiden hafva sammanfallit i det w-ljud, som ännu
bevaras i Eng., men annars i de flesta språk utbytts
i nyare tid mot den dentilabiala (mindre ofta den
bilabiala) frikativan v, derest icke ljudet helt och
hållet försvunnit. Detta öde drabbade nämligen redan i
urgermansk tid w-ljudet i åtskilliga ställningar. Det
bortföll utan ersättning före u, t. ex. T. jung,
»ung», af juwung- (jfr Lat. juvencus), Got. niun,
»nio» (jfr Lat. novem); det assimilerades med ett
föregående n,a t. ex. Sv. tunn (jfr Lat. tenuis,
d. v. s. tenwis); det gaf i ställningen mellan
vokaler stundom upphof till ett g-ljud, hvaraf
sedan i Sv. blifvit gg, t. ex. brygga (jfr bro),
sugga (jfr so). Å andra sidan ökades området för
det urgermanska w-ljudet icke obetydligt derigenom
att de s. k. bakre gutturalerna i vissa ställningar
ur sig utvecklade ett w, t. ex. Isl. hvat, »hvad»
(Sanskr. kad, Lat. quod), Sv. kvinna (Grek. gyne),
ehuruväl de på sådant sätt uppkomna förbindelserna
hw och kw stundom åter försvunno genom att
öfvergå till f och p, t. ex. Got. fidwor, »fyra»
(Lat. quatuor), Sv. vapen (jfr vissa dialekters
vakenhus, »vapenhus»). Emellertid var det gamla
w-ljudet i det stora hela väl bevaradt vid den tid,
då de nordiska språken afsöndrade sig från de öfriga
germanska. Deri inträdde dock under vikingatiden en
genomgripande förändring, i det att w då spårlöst
försvann öfverallt utom före vokalerna a, e, i, å, ä
samt före r, följdt af någon bland dessa vokaler;
jfr t. ex. Sv. ord, ull med T. wort, wolle. Och ej
häller i nyssnämnda ställningar blef w långvarigt,
enär det i de flesta nejder snart nog öfvergick till
den dentilabiala frikativan v; jfr t. ex. Sv. vinna,
D. vinde med Eng. win och dalmålets winna, Sv. sparf
[sparv] med Eng. sparrow. Undantagsvis öfvergick det i
Sv. mellan vokaler till g, t. ex. snöga (Isl. snjóva),
jfr snö, en öfvergång, som inträdt äfven i de fall, då
fornsvenskan insköt ett oursprungligt w mellan o och
en följande vokal, t. ex. redobogen för äldre -boen,
trogen för troen o. d. – Det eller de indo-europeiska
v-ljuden äro sålunda endast jämförelsevis sällan
(och vanligen blott i ordens början) bevarade uti
de nutida nordiska språken. Då dessa språk icke dess
mindre äro ymnigt försedda med v-ljud, så äro dessa
alla af yngre datum. Genom den s. k. ljudskridningen
(se d. o.) öfvergick nämligen den indo-europeiska
»aspiratan» bh i urgermansk tid till bilabialt
frikativt v, t. ex. Isl. Niflheimr, »dimhemmet»
(jfr Sanskr. nábhas, »moln»); dock inskränktes dettas
förekomst senare derigenom att det i alla germanska
språk öfvergick till b i ordens början och efter
m, t. ex. Sv. bära
(Sanskr. bharami), Isl. kambr, »kam» (Sanskr.
jambhas, »tand»), i T. äfven i öfriga ställningar,
t. ex. nebel, »dimma» (jfr Niflheimr). Vidare uppkom
samma bilabiala v, i tyskan sedan öfvergånget till b,
genom den s. k. vernerska lagen af äldre f (uppkommet
af indoeuropeiskt p och ph) i vissa ställningar,
t. ex. Sv. af [av], T. ab (jfr Grek. apò). På nordisk
botten blef samma v ännu vanligare derigenom, att
hvarje f i ställningen efter vokal, l och r under
vikingatiden öfvergick till v, t. ex. Fornsv. greve,
»grefve» (T. graf), ulver, »ulf» (T. wolf), tharva,
»tarfva» (jfr T. darf). Dessa bilabiala v-ljud
utbyttes tämligen snart nästan öfverallt i Norden
mot dentilabiala, såsom vi nu uttala, dem. – De
förluster, som detta oursprungliga v-ljud lidit
inom de nordiska språkens område, äro jämförelsevis
obetydliga. Redan i urnordisk tid bortföll det inuti
ord före u, t. ex. Isl. haukr (Fornhögt. habuh,
nu habicht), »hök», Fornsv. siu (Got. sibun,
T. sieben), »sju». Senare öfvergick det före s och t
till f, t. ex. Sv.. lifstid, haft, jämförda med lif
[liv] och hafva [hava]. Karakteristiskt för svenskan i
motsättning mot danskan är det omkr. år 1300 skedda
utbytet af förbindelsen vn mot mn, t. ex. hamn
(D. havn), sömn (D. savn) o. s. v. Sällsynt i
svenskan och väl från vissa dialekter stammande
är såväl öfvergången från v till g efter u,
t. ex. Sv. stuga för Fornsv. stuva (T. stube), som den
motsatta från g till v i t. ex. Sv. kufva (Isl. kúga),
hötjufva jämte -tjuga. Denna sistnämnda utveckling
är deremot mycket talrikt representerad i danskan,
der den regelbundet visar sig efter hårda vokaler,
t. ex. mave, »mage», plov, »plog», due (för duve),
»duga», o. s. v.. Slutligen må blott nämnas, att
v i nysvenskan bortfallit i några mycket brukliga
och vanligen obetonade ord, t. ex. bli(fva),
ha(fva), hade (D. havde), ge jämte gifva, Ola
jämte Olof. Lll. Ad. N-n.
På äldre franska mynt
betecknar V myntningsorten Troyes och W Lille. –
Dessutom förekomma V och v samt W och w i åtskilliga
förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken, namn, inskrifter m. m.
V = 5; V = 5,000.
V. = Valerius, Victor.
V. (v.) = vale (farväl); venerabilis l. venerandus
(vördnadsvärd); verba, verbum (ord, verb);
versus (vers; emot); verte (vänd!, näml. bladet);
vestalis (vestal); vester (er, eder); vice (se
d. o.); victor (segrare); victoria (seger); victrix
(segrarinna); vide (se!); vidi (jag har sett);
vidua (enka); vir (man); virgo (jungfru); vivas
(lefve du!); vivus (lefvande, under sin lifstid);
vixit (lefde); volo (jag vill); volumen (volym,
del); votum (se d. o.); vovit (lofvade, voterade);
uti (såsom). Se vidare förkortn. under U.
V. A. = vixit annos ..., lefde ... år.
V. B. = vir bonus, en rättskaffens man, en hedersman.
V. C. = vir clarissimus (plur. V. V. C. C. = viri
clarissimi), en fräjdad, förnäm man (epitet för en
senator); vir consularis, f. d. konsul, med konsuls
rang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
