Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges ungdom». Med året 1787 synes sällskapet
hafva upphört med sin verksamhet, ehuru intet
tillkännagifvande om dess upplösning blef synligt.
Upland (Uppland), landskap i Svealand, är beläget
mellan 59° 13’ och 60° 40’ n. br. samt 1° 25’ v. och
1° 2’ ö. lgd från Stockholms observatorium. Det
gränsar i n. till Bottniska viken, i ö. till Ålands
haf och Östersjön, i s. till Östersjön och Mälaren,
i v. till Vestmanland, mot hvilket landskap en
del af gränsen utgöres af Sagån, och i n. v. till
Gestrikland, som under äldre tider tillhört U.,
och mot hvilket landskap gränsen går dels i, dels
på ena eller andra sidan om Dalelfven. Landskapets
område utgör 12,365 qvkm. land och, utan inräkning
af Mälaren eller hafvets vikar och sund, 524
qvkm. vatten, tillsammans 12,889 qvkm., hvaraf 5,313
qvkm. bilda Upsala län. 5,874 qvkm. (större delen af
det s. k. Roslagen, se d. o., landskapets östra del)
ingå i Stockholms län, 1,677 qvkm. (det s. k.
Fjerdhundra, landskapets vestra del) i Vestmanlands
län samt omkr. 25 qvkm. i Stockholms stad. Folkmängden
i landskapet vid 1890 års slut utgjorde 260,456
pers. förutom omkr. 170,000 tillhörande andelen
af Stockholms stad. – Berggrunden inom U., liksom
inom de flesta af Sveriges landskap, består nästan
uteslutande af bergarter, som tillhöra urformationen
eller den azoiska formationsgruppen. Allmännast
rådande äro röd och grå gneis med mer eller mindre
tydligt utbildad skiffrig struktur, samt några
olika slag granit. Sistnämnda bergart förekommer
inom flere från hvarandra af gneis skilda områden,
större och mindre. Inom området vid och n. om
Stockholm är graniten vanligen grå och småkornig
(s. k. Stockholmsgranit); inom det stora Upsalaområdet
är den mera grofkornig och mestadels utbildad som
hornblendegranit (s. k. Upsalagranit). De grönsvarta,
massformiga bergarterna diorit och gabbro uppträda i
jämförelsevis mindre massiv flerestädes inom såväl
gneisens som granitens område. Känd är i synnerhet
gabbron på Rådmansön i Norrtelge skärgård. Med
gneisen sammanhöriga äro de ännu mera tydligt än
denna lagrade bergarterna eurit, glimmerskiffer,
hälleflinta och kornig kalksten (marmor), hvilka här
och der förekomma, delvis med icke ringa utbredning,
i trakterna från Upsala norrut förbi Dannemora, mellan
Östhammar och Knutby samt i trakterna omkring Väddö
kanal m. fl. ställen. Inom sist anförda bergarter
äro också Uplands jernmalmstillgångar belägna,
bland hvilka, förutom Dannemora, må nämnas Ramhälls,
Vigelsbo och Skedika grufvor. På vestra delen
af Ekerön samt på holmarna Pingst och Midsommar i
södra Björkfjärden af Mälaren finnas fast anstående
lager af en grågul och rödbrun sandsten, som anses
tillhöra den kambrisk-siluriska formationsgruppen och
utgöra qvarvarande rest af förr vida mera utbredda
aflagringar. Genom stenbrott tillgodogöras, för
byggnads- eller andra ändamål, de inom provinsen
förekommande bergarterna på flere ställen, så
t. ex. granit vid Vänge v. om Upsala, vid Kronberg,
Vallby och Tjurholmen i trakten af Norrtelge samt vid
Svartsjö, Hufvudsta och Sundbyberg v. och n. om
Stockholm, kalksten (marmor) vid Vattholma n. om
Upsala och på Singön i Roslagens skärgård. Sandsten
brytes vid de nämnda förekomstorterna i Mälaren. –
Af de till qvartärsystemet hörande bildningarna,
de s. k. lösa jordslagen (jökelgrus, rullstensgrus,
sand, lera, torf etc.), hvilka till öfvervägande
del betäcka berggrunden, hafva de i nord-sydlig
riktning framstrykande, ofta ganska höga
rullstensåsarna intresse i både vetenskapligt och
praktiskt hänseende. Deras innehåll af rundadt
grus och sand egnar sig förträffligt som fyllnads-
och vägförbättringsmaterial, och i deras närhet
framspringa ofta rika källsprång. Utom flere
mindre framgå inom provinsen delar af Upsalaåsen,
Enköpingsåsen, Börstilsåsen och Stockholmsåsen. Upsala
slott är beläget på den förstnämnda; af den sist
anförda utgör grushöjden vid Norrtull i Stockholm
en qvarstående del. De största lerslätterna äro
de kring Upsala och Enköping. Der, likasom inom
provinsens öfriga delar, i hvilka den odlade jorden
utgöres af lera, träffas vid flere eller färre fots
djup under ytan en hvarfvig lera, som i allmänhet
innehåller 10–20, stundom än flere proc. kolsyrad
kalk och således kan användas som mergel för
åkerjordens förbättring. Inom kusttrakterna
i Roslagen förekommer här och der kalkhaltig
krosstenslera, jökel-lera. Torfmossar af större och
mindre ytinnehåll, de flesta väl lämpade för odling,
förekomma spridda öfver hela provinsen. Synnerligen
stora mossmarker utbreda sig kring sjön Temnaren i
nordvestra Upland. – U. är ett lindrigt kuperadt
slättland, som i mellersta och norra delarna på få
ställen höjer sig till inemot 50 m. öfver hafvet,
och har i s. ö. bergshöjder, som uppstiga till
70 m. och i den vestra delen ända till nära 100
m. Landskapet tillhör tre vattenområden. Det norra,
som är af liten omfattning, genomflytes af Dalelfven
och har endast en större vattensamling, Temnaren,
hvarifrån i nordlig riktning Temnarån flyter. Inom
det östra vattenområdet, som är af ringa bredd,
äro vattendragen många, om ock mindre betydande;
de största af dem hafva nordlig riktning, såsom
Olandsån och Skeboån. Den största sjön inom området är
Erken (12 m. ö. h.). Landskapets öfriga del tillhör
Mälarens vattenområde. Dess märkligaste vattendrag
är Fyrisån, som utfaller i den från Mälaren norrut
uppgående förgrening, som närmast Mälaren kallas
Görveln, sedan Skarfven, Sigtunafjärden, Skofjärden och
så Ekoln, hvilken utom Fyrisån upptager äfven den från
v. kommande Örsundsån. Vidare är att anföra den ofvan
nämnda Sagån, hvilken utfaller i Oxfjärden. Helt små
äro de vattendrag, som utmynna i Mälarens öfriga mot
norr inskjutande vikar, såsom Ekolsundsfjärden och
Svinnegarnsfjärden, som mottager Enköpingsån. Äfven
den östra kusten är genomträngd af flere vikar
och i synnerhet å sydöstra sidan omgärdad af en
vidsträckt skärgård (se Stockholms skärgård). Norr
om denna inskjuter mot v. Norrtelgeviken och mot
n. Björköfjärden, som genom Väddö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
