Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1851). – Den historiska literaturen är högst
betydande, och ehuru skrifren från uteslutande
muhammedansk synpunkt i en konstlad och svulstig
stil, är den dock alldeles oundgänglig för en
närmare kännedom af turkiska rikets öden. Vigtigast
i detta afseende äro de af officiella historiografer
(vak’a-nüvîs, »historie-skrifvare») författade
riksannalerna (targŷch). Den förste af dessa,
Sa’d-ed-dîns Tag-ut-teva-rŷch, (Annalernas krona, 1862,
på Turk. och Lat. af Kollar, 1755), för sin rikt
ornerade stil prisad som ett mästerverk, omfattar
tiden från rikets början till 1522. Derefter följa
Na’îma (1734), för tiden 1591–1659 (öfvers. på Eng. af
Fraser, 1832), Râsjid (1741), tiden 1660–1721,
Tsjelebi zâde (1741), tiden 1721–2S, Sjâkir och Sübhi
(1785), tiden 1730–43, Izzi (1785), tiden 1744–52,
och Achmed Vâsif (1805), tiden 1752–73. Deras
arbeten, som alla äfven utkommit i nyare upplagor,
ligga till grund för och citeras ofta ordagrant
i Hammer-Purgstalls »Gesch. des Osman. reichs»
(10 bd, 1827–35), som slutar med freden i Kutsjuk
Kainardji (1774), efter hvilken tid officiella
annaler väl skrifvits, men ännu ligga outgifna i
turkiska arkiv. Den lärdaste historiker Turkiet egt
var Hadji Chalîfa, vanligen kallad Kâtib Tsjelebi, som
utom sina förträffliga arabiska arbeten i biografi,
geografi, kronologi etc. (se Hadji Chalfa) äfven
skref på turkiska en historia öfver Turkiets sjökrig
(1729; Mitchell: »The history of the maritime wars
of the turks», 1831). Mycket berömdt är också ett
stort biografiskt verk af Taschköpri-zâde (d. 1598)
öfver lärda författare och ulema, hvilket går till
midten af 16:de årh. och fortsatts med en för sin
sköna stil högt beundrad zeil (»appendix) af
Ataullah till tiden för Murad IV:s regering. Af geografiska
arbeten förtjena nämnas Hadji Chalîfas Gihânnu má
(Verldsvisare, 1732; på latin af Norberg 1818) samt
Sabris Mirât-ul-hareméin (Spegelbild af Mekka och
Medina, 1884). – Ofantligt stor, men osjelfständig är
den turkiska literaturen i muhammedansk teologi och
juridik, hvilken hufvudsakligen består af vidlyftiga
öfversättningar, bearbetningar, kommentarer,
superkommentarer och glossor till berömda arabiska
verk. Af sjelfständiga arbeten står främst
Birgevis Risâle-i-i’tikadîje (dogmatisk afhandling; 1802) och
hans eget sammandrag deraf ’Ilm-i-hâl (Katekes; Garcin
de Tassy: »Exposition de la foi musulmane»; 1828),
med Kazi-zâdes berömda kommentar Gevherîje-i-behîje
(Den dyrbara kärnan, 1805), hvilka arbeten motsvara
våra katekeser och läroböcker i teologi. Allmänt
läst och värderadt är också det dogmatiska arbetet
Dürr-i-jekta (Den unika perlan; 1827). Ytterst
talrika och spridda äro jämväl sufiskt mystiska
arbeten, mest i form af kommentarer till de stora
persiska sufis, Dsjamis Mirât-ul-’akâid (Dogmernas
spegel) o. a. Den förnämsta källan för ser’i-rätten
(jfr Turkiet, sp. 989 o. f.) efter hanefitisk ritus
är Ibrahim el-Halebis arabiska Multeka-el-abhur
(Hafvens sammanflöde), af Mevkufâti (d. 1655)
öfvers. och kommenterad på turkiska (1853).
Sjelfständiga förträffliga arbeten i islamitisk rätt eger
Turkiet i sina fetâva- eller prejudikatsamlingar, (se
Fetva), af hvilka de förnämsta äro
Behget-ül-fetâva (Fetvornas glans), af Abulfazl Efendi
(Sjeich-ul-islam 1718–30), samt Ali Efendis Fetâva
(1842). – Den filosofiska literaturen består dels
af turkiska bearbetningar af persernas mystiskt
filosofiska arbeten, dels ock af handböcker i
Aristoteles’ dialektik, isagûgi, med utförliga
turkiska kommentarer, af hvilka Kelembevis (1858)
är den mest berömda. – Den sista stora afdelningen af
den turkiska prosaliteraturen, den, hvilken jämte
den historiska har ett bestående värde, är den
filologiska. I arabisk och persisk lexikografi och
kommentarer till de förnämste arabiske och persiske
författarnas verk hafva turkarna lemnat arbeten, som
äro oundgängliga för ett grundligare studium af den
muhammedanskt orientaliska literaturen. Turkiets
första tryckta bok var Vankulis öfvers. af
Djauharis stora arabiska lexikon (från ungraren
Ibrahims tryckeri i Konstantinopel, 1728). Den
s. k. turkiska Kamûs (Oceanen) l. Âsim Efendis
öfvers. af Firuzabâdis liknämnda arbete har
ända till senaste tid varit jämte Djauharis den
förnämsta källan för arabisk lexikografi. Lika
förträfflig är samme Ásims turkiska bearbetning
af den persiska ordboken Burhan-i-kâti’ (Afgörande
bevis). Mer sjelfständiga arbeten äro Achteris stora
arab.-turkiska lexikon Achteri-ül-kebîr (Stora
Achteri; 1827) och Vehbis pers.-turkiska lexikon
(Tühfe, gåfva), med kommentar af Lebîb (1846). Af
den omfattande kommentarliteraturens alster äro för
oss vigtigast de, som behandla de store persiske
skalderna, Sûdis kommentar till Hafis divân
(i Brockhaus’ uppl. 1861), till Sá’dis Bostan och
Gulistan, Surûris till Hâfis, Sa’di, Dsjâmi och
Attâr, Ismail Hakkis Rûh-ül-mesnevi (Mesnevis
anda; 1869) till Rumis Mesnevi, Kepâvis (1839) och
Sari Abdullahs (1871) till Mesnevi, Fedâis till
Mantik-et-tair (se Persiska literaturen, sp. 1106),
Sâlihs Mühget-ül-abrâr (De renes själ) till Dsjâmis
Lehget-ül-esrâr (Hemligheternas språk) m. fl. äro
oumbärliga källor för en riktig uppfattning af dessa
storartade, ofta djupgående skaldeverk.
Nya tiden (från 1840). Den växande beröringen
med Vesterlandet, dettas öfverlägsna civilisation
och småningom ökade politiska inflytande inom det
alltmer försvagade turkiska väldet, det allmänna
och ifriga studiet af Europas literatur, i främsta
rummet Frankrikes, men dernäst äfven Englands,
Italiens och till sist Tysklands, frambragte
slutligen en fullständig omhvälfning, långt
mer genomgripande i literärt och vetenskapligt
hänseende än i politiskt. Oaktadt det häftigaste
motstånd från ulemas och gammalturkarnas sida har
den »ungturkiska» rörelsen på det literära området
afgått med fullständig seger. Inom skönliteraturen
bröts helt och hållet med den gamla orientaliska
riktningen. Enkelhet i stil och verklighetstrohet i
skildringen blefvo de nya idealen. Om någon ännu
skrifver i den gamla stilen, är det blott en afsigtlig
»tour de force», för att visa, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
