Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta episka ämnen (ur Sjàh-nàme) såsom Jusuf och
Suleicha, Leila och Medsjnûn, Chosru och Schirîn,
och samma formella elegans och konventionella
grace, som utmärka den persiska poesien i allmänhet,
återfinnas äfven inom den turkiska, men blott hos de
allra förnämste diktarna. Den poetiska literaturen,
som börjar redan under seldsjukernas sista tid med
några turkiska distika i den persiska Rebâb-namé
(»fiol-boken») af »sultan Veled», son till den
store persiske skalden Rûmi (se denne), i slutet
af 13:de årh., kan indelas i tre stora perioder:
den förklassiska, till Suleiman I (1300–1520), den
klassiska, från Suleiman I till Mahmud I (1520–1730),
den efterklassiska, från Mahmud I till Abdu-l-Asis
(1730–1840). Under 19:de årh:s senare hälft har
den gamla, till ton, anda och former persiska
skönliteraturen gått under och lemnat rum för en
efter franska mönster bildad »ny skolas» alster.
Den förklassiska perioden (1300–1520). Till
14:de årh. höra Bâz-namé (Falkboken; öfvers. af
Hammer-Purgstall,»Falknerklec», 1840) samt den
förste egentlige skalden, Asjik (d. 1322), hvars diván
(»diktsamling», 1848) utgöres af en enda stor mystisk
dikt i Rumis anda. Under Bajasid I blomstrade Ahmedi
(d. 1412), hvars historisk-mystiska epos Iskender-namé
(»Alexandersagan») gjorde honom till den första af
de »7 stjernorna af första storleken» enligt turkisk
uppfattning. De andra 6 äro: Zati, Lâmii, Bâki,
Nef’i, Nâbi, Ghâlib (se nedan). Den förste diktaren
af ett romantiskt epos (Chosrev u-sirîn) var Sinân
Sjeichi från Kirmansjan, och något senare (omkr. 1450)
skref Jasidsji Oglú sin Muhammedîje, ett stort
didaktiskt poem öfver Islam. Med öfverflyttningen
af det turkiska väldet till Europa under Muhammed II
följde en lyftning äfven på diktningens område. Sjelf
skref Muhammed II förträfflig vers, och ej mindre
än 21 af de 33 sultanerna af Osmans hus hafva idkat
denna sköna konst. Främst bland dem står Selîm I, den
store fältherren och statsmannen, som en originel och
begåfvad diktare på såväl turkiska som persiska. Den
förste lyrikern var Muhammed II:s vesir Ahmed pasja
(d. 1496), hvars bearbetning af tataren Mir Ali Sjirs
(psevd. Navâjis) ghasaler blef mönstergifvande för
denna diktart. Under Bajasid II och Selim I blomstrade
de berömde lyrikerna Nedsjâti och Zâti (en af de
7 »stjernorna»; Divân, 1872), romantikerna Dsjemali
och Hamdi samt skaldinnorna Zeinab och Mihri. Mest
berömd blef Kemalpasja under Selims tid genom sin
Jusuf u-Suleicha och Nigaristan (Bildersal), en
efterbildning af Sa’dis »Gulistan». – Den klassiska
perioden (1520–1730). Redan hos Suleiman I:s samtida
skalder röjer sig en högre grad af poetisk begåfning
och kraft. Fuzûli från Bagdad skref på sin hembygds
dialekt en divân (mest dryckesvisor, 1841), och en
mesnevi om Leila och Medsjnun, utmärkta för mycken
originalitet och glöd, oaktadt det artificiella i
diktionen. Vida mer berömd är »sjustjernan» Lâmü,
hvars 4 stora epos (se Lami) imitera den persiske
skalden Nisami. För oss mer tilltalande
äro Faslis (d. 1563) romantiska dikter Nachlistan
(Palmlunden) och Gül-u-bülbül (turk. text och tysk
öfvers. af Hammer; »Rose und nachtigall», 1834). Andra
stora skalder voro Chijâli (»den fantasirike»),
janitsjaren Jahja-bej och framförallt Baki (1526–1600;
divân, på tyska af Hammer, 1825), hvilken turkarna
räkna som sin störste lyriker. Med Ahmed I:s
tronbestigning nådde den poetiska literaturen
höjdpunkten af sin utveckling. »Sjustjernan»
Omar Nef’i från Ersirum gjorde sig lika ryktbar
genom sina lysande kasîdor som genom sina bitande
satiriska dikter, för hvilkas skull han afrättades
under Murad IV (1638). Ännu ryktbarare blef en annan
»sjustjerna», den ytterst produktive »skaldekonungen»
Nâbi (d. 1712), som införde en ny diktart, den
didaktiska ghasalen, efter Sâibs mönster (se Persiska
literaturen, sp. 1,106) och bildade en hel skola
af berömda efterföljare, Vehbi d. ä., Sâmi (divân,
1837) och den filosofiske diktaren, Mustafa III:s
storvesir Râgib pasja (d. 1763; divân, 1837). Den
från vesterländsk synpunkt förnämste turkiske skalden
torde vara Nedîm (under Ahmed III), hvars ghasaler
utmärka sig för en lekande humor, liffull glädtighet
och fulländad elegans i formen. Imiterande ingen,
kunde han icke häller imiteras af någon annan. –
Inom den efterklassiska perioden (1730–1840)
förtjena nämnas Belîgh, Vehbi d. y., »skaldekonungen»
Pertev pasja (d. 1836, divân, 1840), Fazil-bej
(Senan-namé; Decourdemnanche: »Le livre des femmes»,
1879), skaldinnan Leila (divân, 1849), Izzet-Molla
(satiriska dikter mot Mahmud II; divân, 1840) och
framförallt den siste af literaturens »sjustjernor»,
Ghâlib (1757–1814; divân, 1836), hvars allegoriska
romanser Hüsn-u-’ask (Skönhet och kärlek), utmärka
sig för glödande fantasi och innerlighet. Den sista
tredjedelen af denna period, Mahmud II:s regering
(1808–39), bildar för hela den turkiska literaturen
en öfvergångsperiod, då Vesterlandets civilisation
börjar med Österlandets en allvarsam strid, som leder
till en fullständig brytning med det förgångna och
en afgjord seger för den »nya tiden» (se nedan).
Den sköna prosaliteraturen består hufvudsakligen af
sagoböcker. Till den äldsta förklassiska
tiden höra de äkt-turkiska Sejjid Battâl, en
turk. Antar-roman (jfr Antarah), öfvers. af Ethé
(»Die fahrten des Sajjid Baththal», 1871), samt
Latâif-i-Nasr-ed-din-choga (1882; öfvers. på
franska af Decourdemanche: »Les plaisanteries de
Nasr-eddin Hodja», 1876, och på tyska af Murad Efendi:
»Nassreddin Chodja, ein osmanischer Eulenspiegel»,
1877). Till den klassiska perioden höra 3 andra vidt
berömda, men ej ursprungligen turkiska sagoverk,
Sari Abdullahs Tuti-namé (1840; på tyska af Rosen: »Das
papagaienbuch», 1858) och Ali Tsjelebis Hümajûn-namé
(Kejserliga boken; 1836), innehållande Bidpais fabler,
bägge bearbetningar från persiskan (jfr Persiska
literaturen, sp. 1,107), samt Sjeich Zâdés
från arabiskan öfversatta Kirk vezir (på tyska af
Behrnauer: »Die vierzig veziere oder weisen meister»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
