Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tronföljd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende på giftermål iakttagit de i Norrköpings
arfförening stadgade vilkor för att arfsrätt
skulle kunna anses bevarad för dem eller deras
efterkommande. Ständerna voro derför berättigade
att förfoga öfver kronan. Den 21 Febr. 1719 kom
derför till stånd rikets ständers beslut ang. Ulrika
Eleonoras utkorelse till Sveriges krona och regemente,
hvaruti, med uteslutande af arfsrätt på qvinlig linie,
rätt till kronan tillerkändes Ulrika Eleonora och
hennes manliga bröstarfvingar på sätt, som 1650 års
riksdagsbeslut förmår och innehåller. Bestämmelse
härom intogs i regeringsformen (§ 3) af samma dag och
upprepades i regeringsformen af d. 2 Maj 1720 (§ 3),
då Fredrik I öfvertog kronan. Efter Ulrika Eleonoras
död, 1741, måste ett nytt konungahus utkoras, och
detta skedde redan under Fredriks regering genom
rikets ständers förening ang. successionen d. 23
Juni 1743, hvari ständerna utsago Adolf Fredrik af
Holstein »till kungl. höghet och efterträdare på den
kungl. svenska tronen» och »efter honom dess manliga
bröstarfvingar till arftagare af Sveriges krona,
på sätt, som Sveriges rikes successionsordningar
innehålla och förmå». Konungaförsäkran d. 25
Nov. 1751, § 14, innehåller samma förklaring, med
det tillägg att ständernas bifall ej ovilkorligen
fordras för prinsars och prinsessors giftermål,
utan derest det ej tålde dröjsmål, egde konungen
med råds rade derom sluta och förordna. I 1772
års K. F. (§ 3) åberopas arfföreningen af 1743
likasom ock de af 1544 och 1604, och ständernas
samtycke till prinsars giftermål blef ej längre
erforderligt för arfsrättens bibehållande, utan
genom föreskrifter i R. F:s § 36 gjorde konungens
bifall tillfyllest. Angående prinsessors giftermål
nämnes ingenting. Sedan rikets ständer d. 10 Maj
1809 uppsagt Gustaf IV Adolf all tro och lydnad samt
förklarat honom och hans bröstarfvingar för alla tider
förlustiga Sveriges krona, blef uti den d. 6 Juni 1809
fastställda R. F. (§ 1) stadgadt, att Sveriges rike
skulle vara ett arfrike, med den successionsordning
för en afliden konungs manliga efterkommande,
som af rikets ständer fastställd varder. Till
följd deraf är i Sverige den ärftliga monarkien
konstitutionelt grundad. Denna statsform är således
ej fäst vid någon viss ätts tillvaro, efter hvars
utslocknande representationen skulle ega fria händer
att bestämma om statsformen. Och i öfverensstämmelse
härmed föreskrifves i R. F. (§ 94), att, derest den
konungaätt, hvilken arfsrätten till riket uppdragen
vore, på manliga sidan utginge, riksdagen skall
sammanträda för att ett nytt konungahus utkora med
bibehållande af denna regeringsform. Den i R. F. §
1 åberopade successionsordning förklarades uti
R. F. § 85 skola såsom grundlag anses och vid
samma riksdag af konung och riksdag gemensamt
fastställas. Efter det att till tronföljare d. 28
Aug. 1809 blifvit vald prins Kristian August af
Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg, blef såsom
grundlag fastställd en successionsordning för hans
manliga bröstarfvingar d. 18 Dec. 1809. Sedan prinsen,
som var ogift, aflidit, d. 28 Maj 1810, och derefter
prinsen af Ponte-Corvo Johan
Baptist Julius (Bernadotte) blifvit på urtima
riksdagen i Örebro genom den af rikets ständer d. 21
Aug. s. å. upprättade förening och valakt utkorad
till Svea rikes kronprins, fastställdes nu gällande
successionsordning d. 26 Sept. 1810 såsom orygglig
grundlag för Sverige. Efter att i Norges grundlov
d. 4 Nov. 1814 (§ 6) åberopats såsom grundval för
tronföljden till det med Sverige förenade Norge har
denna successionsordning genom bestämmelse i riksakten
d. 6 Aug. 1815 (§ 2) blifvit tronföljdslag för båda de
förenade rikena. I denna successionsordning, jämförd
med R. A. § 2, är successionsrätten till de båda
rikenas troner tillerkänd Karl Johan och hans äkta
manliga bröstarfvingar. I öfverensstämmelse med denna
grundlag angifves tronföljden i R. A. agnatisk (de
af kungl. huset af qvinkön och deras efterkommande,
ändock dessa af mankön äro, hafva ingen rätt till
kronan, enl. S. O. § 3) och rätt nedstigande,
d. v. s. lineal, bestämd efter förstfödslorätt, den
ofödde hans rätt förbehållen. Vissa behörighetsvilkor
äro stadgade för successionsrättens bevarande. Den af
kungl. familjen, som ej bekänner sig till den rena
evangeliska läran, vare från all successionsrätt
utesluten, heter det i S. O. § 4. Den, som utan
konungens vetskap och samtycke gifter sig eller
tager till gemål enskild svensk eller utländsk mans
dotter, hafve förverkat arfsrätt till riket för
sig, barn och efterkommande (S. O. § 5). Prins af
det kungl. huset, som utan konungens och riksdagens
samtycke blifver regerande furste af utländsk stat,
förlorar rätt för sig och efterkommande till tronen
(S. O. § 8). Arfriket är konstitutionelt grundadt,
liksom ock tronföljdsordningen. »Skulle den olycka
tima», heter det i S. O. § 9, »att hela konungahuset,
inom hvilket arfsrätten till riket räknas, antingen
på manliga sidan utginge, eller genom uraktlåtande
af hvad denna successionsordning uttryckligen
föreskrifver, förlorat successionsrätt», skola riksens
ständer nytt konungahus utkora, hvilken bestämmelse
är uti R. A. § 11, jämförd med § 3, så modifierad,
att i valet deltager äfven Norges storting. Som
successionsordningen är grundlag, hvilken ej kan
ändras vid samma riksdag som den, då fråga derom
väckes, så komma, för den händelse att nytt konungahus
skulle utses, de uti nu gällande S. O. innehållna
grunder för det nya konungahusets medlemmars arfsrätt
att ega giltighet, till dess de i laga ordning ändras,
hvilket äfven följer af R. A. § 2, som stadgar, att
tronföljden skall vara rätt nedstigande och agnatisk.
H. L. R.
Tronföljdskrig kallas de krig, som förts om
besittningen af ett land, när successionsrätten
af någon anledning ej varit fullt klar, utan flere
pretendenter framställt anspråk. Under den tid,
då folken icke ansågos hafva någon rätt att sjelfva
bestämma om successionen, utan landen betraktades
såsom furstarnas privategendom, som ärfdes ofta
nog enligt samma principer som annan dylik egendom,
uppstodo naturligtvis ofta arfstvister om hela riket
eller delar deraf, och dessa medförde stundom krig
(arfföljdskrig, successionskrig). Äfven i
valriken, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
