Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tobak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innocentius XII 1698, men upphäfdes 1724 af Benedikt
XIII, som sjelf var en ifrig snusare. Uti Italien
hade tobaksväxten blifvit bekant mot slutet af
1500-talet. Till Rom infördes den af kardinalen Santa
Croce, som varit påfligt sändebud i Lissabon, och
efter honom kallade romarna den »erba Santa croce»
(herba sanctae crucis). – Då amiralen Francis
Drake 1586 återkom till England från Amerika och
Vestindien, medförde han ombord åtskilliga engelska
kolonister. Dessa hade lärt sig röka af infödingarna
i Virginia, och inom kort var tobaksrökandet i
full fart äfven i England (i synnerhet i London),
hvilket gaf konung Jakob I anledning att 1603 mot
»det lastfulla bruket» utsända en latinsk skrift,
»Misocapnus» (rökhataren), och följande året
belägga tobaken med hög tull. Genom engelska
studenter, som besökte universitetet i Leiden,
infördes bruket att röka tobak i Holland, och redan
1610 hade tobak der tillika blifvit en betydande
handelsvara. Holländarna voro äfven de förste,
som i Europa började odla tobak i stor skala. Det
första försöket dermed gjordes 1615 vid Amersfort
i prov. Utrecht. Troligen var det genom norrmännens
samfärdsel med England, som tobaksrökningen vann
insteg jämväl i Norge (såsom man antager redan
år 1616). I Tyskland började tobaken användas som
njutningsmedel under det trettioåriga kriget, och
bruket anses hafva blifvit der infördt af engelska
krigsmän år 1620. Tio år derefter uppträdde äfven
svenska soldater i Gustaf II Adolfs här med pipan
i munnen. Den preussiske konungen Fredrik Vilhelm I
(se denne) är känd som en af sin samtids väldigaste
rökare, och hans intimare militära umgängeskrets,
som likaledes utgjordes af starka rökare, har vunnit
europeisk ryktbarhet under namnet »Tobakskollegiet». –
Genom engelska sjömän och köpmän infördes tobaken i
Ryssland i slutet af 1500-talet och i Turkiet i början
af 1600-talet. I Ryssland utfärdades 1634 förbud mot
dess försäljning och bruk, emedan man trodde, att
det var oförsigtighet af tobaksrökarna, som vållade
de ständiga eldsvådorna. (Förbudet förnyades 1650,
men upphäfdes af Peter den store 1697.) Af samma
anledning blef i Turkiet tobaksrökning (turkarnas
pipa heter »tjibuk») af sultanen Murad IV (1623–40)
belagd med dödsstraff. Förbudet upphäfdes dock snart
af Muhammed IV (1648–87). Af européerna infördes
tobaken slutligen äfven till Asien, Afrika och
Australien, och bruket af tobak som njutningsmedel är
nu allmänt öfver snart sagdt hela verlden, hos såväl
civiliserade som vilda folk. Hela jordens produktion
af tobaksblad uppskattas f. n. i rundt tal till 1,000
mill. kg. årligen, och man har beräknat, att 2/3
(andra antaga t. o. m. 4/5) af menskligheten skulle
begagna tobak som njutningsmedel i en eller annan
form. Säkert är, att intet annat njutningsmedel haft
eller har så stor utbredning som detta.
Den äldsta kända uppgiften om tobaksnjutningens
förekomst i Sverige finnes i ett af Upsala
universitets konsistoriiprotokoll för år 1629, hvaraf
framgår, att tobaksrökning då var i bruk
bland studenterna derstädes. – Det svenska språket
var då ännu icke färdigt med uttrycket »röka» tobak:
man sade »dricka» eller »supa» tobak. Äfven i de
öfriga europeiska språken behandlades tobaksröken
till en början som dryck: Fr. »boire», T. »trinken»,
o. s. v. Detta är ännu fallet i de österländska
språken; och denna tillfällighet torde vara orsaken
till att vahhabiterna (en muhammedansk sekt; se Islam,
sp. 835) strängt förbjuda tobakspipan, stödjande
sig på profetens förbud mot nyttjandet af starka
drycker. – År 1633 utkom det första i Sverige tryckta
arbetet om tobak: Upsalaprofessoren Joh. Francks
akad. afhandling »De praeclaris herbae Nicotianae sive
Tabaci virtutibus», hvari förf. redogör för flere af
dess förmenta medicinska egenskaper. Tobaksrökandet
(tuggning och snusning kommo senare i bruk) tog äfven
hos oss rask fart (hvartill de från trettioåriga
kriget hemvändande soldaterna nog icke litet bidrogo),
så att i den skrifvelse, med hvilken drottning
Kristina d. 12 Jan. 1641 gaf det s. k. Söderkompaniet
privilegium på tobakshandeln, det kunde med afseende
härpå talas icke blott om en »inrijtadt owana», utan
äfven om ett »stoortmissbruk». (Rörande tobakshandeln
i Sverige under 1600-talet se Tobakskompanierna.) Den
växande smaken för tobak föranledde i flere land
regeringarna att söka skaffa sig inkomster genom att
göra tobakshandeln till ett statsmonopol (så England
1625, Frankrike 1674) eller belägga införseln af
tobak med hög tull (jfr Tobaksskatt). I Sverige
experimenterades under 1600-talet på detta område
än med privilegier, än med monopolisering. 1685
höjdes tullen på införd tobak, och 1687 förbjöds all
införsel af bearbetad tobak för att gynna de inhemska
tobaksspinnerierna. Under 1700-talet utfärdades en
mängd förordningar till främjandet af den svenska
tobaks-handteringen, och tillika började då tobak
äfven odlas i Sverige. I den lilla botaniska trädgård,
som O. Rudbeck d. ä. 1655 anlade i Upsala, förekom
också tobaksväxten, som han hemfört från Holland,
och något öfver hundra är senare odlade Linné i sin
botaniska trädgård derst. ej mindre än sju arter
af detta slägte. Grundläggaren af en på inhemsk
produktion hvilande tobaksindustri i Sverige blef
emellertid Jonas Alström (Alströmer), som 1725
anlade en tobaksplantage vid Alingsås och följ. år
fick privilegium på ett tobaksspinneri i samma
stad. Ungefär samtidigt började man odla tobak äfven
på andra orter, såsom vid Göteborg och framförallt
i Skåne, vid hvars större städer (i synnerhet Malmö)
år 1749 funnos betydande plantager. Från de sydliga
provinserna spred sig tobaksodlingen snart norr
ut (Stockholm omkr. 1735, Norrköping 1741, Gefle
o. s. v.), ja den tog sådan fart, att åtskilliga
fosterlandsvänner (bland dem Linné) varnade för dess
förläggande till landsbygden, emedan de fruktade,
att bönderna af densamma skulle lockas bort från
sädesodlingen. Lusten att odla tobak qvarstod dock
i vårt land ända till 1800-talets midt (ställvis
inpå 1860-talet). Nu för tiden odlas tobak i stort
egentligen endast i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
